De senaste tre åren har Indonesien utökat sin militära närvaro i Västpapua med 21 000 soldater, vid sidan om ej officiellt erkända försändelser av personal från underrättelsetjänst och ökända specialförband. Summariska avrättningar av civila, anklagade för gerillasamröre, fortsätter sprida skräck bland civila samtidigt som omvärlden fortsätter tiga, stående vid sidan om den flera decennier långa konflikten och humanitära människorättskatastrofen – utan att ingripa.

Av Klas Lundström

VÄSTPAPUA Ett av många videoklipp som Tidningen Global tagit del av under mars månad visar en välutrustad indonesisk armé som just nått hamnen i Jayapura, norra Västpapua. De har lagt till och lastar av.

Sammansvurna och sjungande.

Patriotiska sånger hörs, segervissa och övertygande, medan soldater bär, radar upp och sorterar. Utrustning till ett pågående krig, på väg till fronten. I isolerade bergskedjor och djungelfickor, där fiende i arméns ögon i lika hög utsträckning kan vara ett barn på väg hem från skolan, en religiös ledare på väg att mata sina grisar, eller – vem som helst.

– Att sända mer trupper till Västpapua löser inga problem, det skapar bara nya, säger en anonym källa med inblick i de politiska förehavandena i Västpapua till Tidningen Global.

Eskalerande konflikt …

Hen är inte ensam om att höra av sig med bildmaterial, videor och vittnesmål om en eskalerande situation, en där lokalbefolkningen finner sig alltmer trängd i ett hörn och där våld blivit regel snarare än undantag. Hen är heller inte ensam om att tveka inför att uttala sig, om att kräva total anonymitet i utbyte mot att säga sin mening.

– Det har helt urartat här nu, säger hen.

Under de tre senaste åren har Indonesien utökat sin militära närvaro med 21 000 soldater, ej inräknade är personal från underrättelsetjänst och specialförbandet Kopassus, ökänt för dokumenterade krigsbrott i Östtimor.

Den nuvarande militära konflikten och humanitära katastrofen som tvingat över 40 000 civila västpapuaner på flykt började i december 2018, med ett tjugotal indonesiska dödsfall i samband med ett omstritt vägbygge i de centrala högländerna, ett starkt fäste för den västpapuanska gerillarörelsen Organisasi Papua Merdeka (”Rörelsen för ett fritt Västpapua”, OPM). Anställda vid det statliga indonesiska byggbolaget fotograferade en OPM-ceremoni och avrättades, misstänkta för att agera spioner för den indonesiska armén.

Vad som följde därpå var ett ursinningslöst våld, kritiserat och kategoriserat som snubblande nära folkmord av bland annat Amnesty International med uppgifter om bruk av kemiska vapen mot civila, samtidigt som varken konflikten trappats ner eller den indonesiska statens visat någon som helst öppning till dialog med gerillan eller bifall för de flera decennier gamla kraven på västpapuansk självständighet.

– Indonesien är ute efter att krossa oss, kosta vad det kosta vill, säger en annan källa till Tidningen Global.

… inför en passiv omvärld

I Indonesiens – och västvärldens – ögon förblir Västpapua en ”intern angelägenhet”. Därför dämpas omvärldens intresse och kritik mot president Joko Widodos inställning till konflikten platt och civila fortsätter att trakasseras, förföljas, misshandlas och till och med dödas utan rättsliga påföljder.

Den 6 mars dödades en ung man och student vid namn Melianus Nayagau i Sugapadistriktet i Intan Jaya, en av de provinser där strider rasar mellan gerilla och indonesisk armé. En del av centrala Västpapua som länge förblivit otillgängliga terränger för oberoende journalister och hjälporganisationer.

Enligt Suara Papua, en av få oberoende lokala journalistnätverk, avrättades Nayagau av säkerhetsstyrkor och hans kropp övergavs. Trots bekräftelse på Nayagaus pågående studier avrättades han av indonesiska styrkor, anklagad för gerillasamröre – varpå hela byar tog till flykten till närliggande skogar, rapporterar Suara Papua.

Indonesiska myndigheter har bekräftat dödsfallet, men hävdar tvärtemot lokala vittnesmål att Melianus Nayagau var knuten till gerillan – och således ett villebråd som trots att han var obeväpnad och de facto indonesisk medborgare kunde skjutas till döds och överges utan rättsliga påföljder för de ansvariga för dådet.

Vändande indonesisk opinion

President Joko Widodo, inne på sin andra och avslutande mandatperiod, har haft svårt att övertyga lokala västpapuanska företrädare, organisationer och rörelser om en förlängning av den ”specialautonomi”-status som rådde mellan 2001 och 2020. Det gör att Indonesien de facto härskar över vad som tidigare hette Västra Nya Guinea utan legitimt styrelseskikt – och alltjämt med den farsartade omröstningen ”Act of Free Choice” från 1969 som motivering för sin politiska och ekonomiska överhöghet över befolkningen.

Men även långt fjärran Västpapuas högländer, djungler och polistäta städer, i Indonesiens huvudstad Jakarta, vädras kritik mot centralregeringens koloniala politik. Bland annat hos Jakarta Posts ledarredaktion:

”Diskursen om Papuas framtid har kommit fram nu när regeringen och representanthuset har flyttat för att revidera 2001 års lag om särskild autonomi för Papua. Revisionen är särskilt påträngande eftersom det särskilda autonomifondsystemet för att påskynda utvecklingen i provinserna kommer att upphöra att gälla i november i år. Inför den avgörande debatten har spänningar och våld fortsatt att ta tag i Papua”, skrev ledarredaktionen för den 15 mars.

Passande nog till rubriken: ”Ge freden en chans i Papua.”

En inställning som länge förgäves försökt göra sig hörd i skarven mellan Sydostasien och Oceanien. Där indonesisk armé nu går in i ett avgörande skede i sina ansträngningar att en gång för alla utplåna det sextioåriga gerillakrig mot Indonesiens närvaro i Västpapua – en krigföring som nu gått i arv och är inne på sin andra generation.

– Det har pågått i fem decennier. Yngre papuaner, födda under indonesiskt styre, är minst lika hänsynslösa [mot sig själva] som de som föddes under nederländskt styre – kanske till och med modigare och ännu mer frustrerade, säger en indonesisk människorättsaktivist baserad i Jakarta men med god insyn i konflikten till Tidningen Global.

Från pyrande konflikt till fullfjädrat krig

Ändå har konflikten ändrat form, anser en rad av varandra oberoende västpapuaner som Tidningen Global har talat med. Konflikten är inte längre en potentiell krutdurk i lågintensiv form, utan sedan 2018 en fullskalig konflikt där gerilla bekämpar en modernt utrustad armé (bland annat tack vare vapenmateriel från Sverige) i högländer och djungler samtidigt som polis slår ner fredliga demonstrationer i städer.

– Det är verkligen som i Avatar, säger en ung västpapuan till Tidningen Global. Vi lider i en verklig version av den filmen.

Att börja kalla konflikten vid dess rätta namn är viktigt av flera skäl, anser människorättsaktivisten Theo Hesegem, chef för Papua Justice and Human Integrity Foundation:

”Kanske, enligt presidenten, kan den humanitära krisen i Papua anses vara av alldaglig art och inget extraordinärt att Jakarta alltid skickar trupper för att utföra militära operationer i Papua de senaste åren”, skriver han i en debattartikel i Asia Pacific Report.

Likväl, menar Theo Hesegem, är president Joko Widodo skyldig sina egna väljare klarhet – vilka börjat visa prov på trötthet inför konflikten och ökat stöd för ett fritt Västpapua. Men klarhet förtjänar även omvärlden som i decennier passivt stått vid sidan om, utan att ingripa eller förhindrat politiskt sanktionerad och ekonomiskt motiverad landgrabbing för gruvdrift, palmoljeplantager och timmerindustrier, fördrivningar och förföljelse och förbud av varje gest som antyder något som ens viskar något om västpapuansk självständighet.

En militär lösning på konflikten, vilket har varit den indonesiska centralregeringens mål genom alla år, är trots 21 000 installerade soldater inom loppet av tre år långt ifrån uppnådd.

– Indonesiens centralregering måste helt enkelt finna en bättre och fredlig lösning för Västpapua tillsammans med OPM-ledarna och inte bara se truppförstärkningar som den enda lösningen, vilket varit fallet sedan 1962, säger en källa till Tidningen Global.