För USA:s räkning visar digitaliseringsrevolutioner, cyberteknikens oändliga horisonter och ständigt växande trollfabriker att något som uppstod i modern tappning i och med underrättelsetjänsten CIA:s störtande av presidenter i Iran och Guatemala på 1950-talet att ordspråket ”som man bäddar får man ligga” även gäller planetens mäktigaste ekonomiska, militära och politiska stormakt. 

Att Iran och Ryssland försökte påverka valet i USA förra året är inget mindre än kvitton på så kallade ”blowbacks”.

Av Klas Lundström

USA/ANALYS Enligt en rapport från USA:s kontor för nationell underrättelsetjänst, ODNI, försökte såväl Iran som Ryssland aktivt påverka valutgången i det amerikanska presidentvalet 2020. 

”Vi bedömer att den ryske presidenten godkände och att en rad ryska regeringsorganisationer genomförde påverkansoperationer med sikte att förminska president Bidens kandidatur”, sammanfattar ODNI i sin rapport, publicerad den 10 mars.

ODNI:s slutsatser, där även Iran ska ha bedrivit aktiva och från politiskt högsta ort sanktionerade påverkanskampanjer, löper i linje med rykten och uppgifter som florerat om yttre krafters intressen för det amerikanska valet 2016 och Donald Trumps valseger över Hillary Clinton. 

ODNI pekar förutom Iran och Ryssland även finger åt libanesiska Hizbollah, Kuba och Venezuela för att ha försökt att påverka valet 2020. 

I det amerikanska underrättelseorganet CIA:s lexikon är en ”blowback” när politiska handlingar medför politiska konsekvenser för utövaren själv. 

Terrordåden den 11 september 2001, då Pentagon och tvillingtornen i New York angreps av saudiska flygplanskapare knutna till al-Qaida, är ett exempel på fenomenet då, USA gjort tidigare allierade i Afghanistan och konflikten mot Sovjetunionen till fiender i det ”krig mot terrorismen” som blev känt för den breda allmänheten den där septemberdagen för 20 år sedan.

”Blowbacks” i Iran och Kuba

Men termen ”blowback” nämns faktiskt första gången 1954, i en CIA-memo i samband med underrättelsechefen Allen Dulles initierade ”Operation Ajax” som störtade Mohammad Mossadeqs regering i Iran – vilken hade visat sig bli farlig för brittiska och amerikanska oljeintressen i Persiska viken. 

Fastän kuppen lyckades, Mossadeq avlägsnades från makten och i hans ställe installerade den västvänlige shahen Mohammad Reza Pahlavi, befarade CIA att USA:s nya utrikespolitiska verktyg – statskupper regisserade av CIA – skulle slå tillbaka.

Så blev också fallet i ett Iran som 1979 störtade shahens brutala styre och efter en intern maktkamp såg islamister tillträda till makten, där de sitter än i dag – och enligt ODNI försöker påverka amerikanska val. 

Kuba, som också utpekas i ODNI:s rapport, var skådeplats för en ”blowback” den 1 januari 1959, då revolutionen slutligen triumferade och diktatorn Fulgencio Batista flydde landet efter att ha installerats av amerikanska intressen, däribland organiserad brottslighet, 1953. 

Skördar är resultaten av vad som sås. Och i den amerikanska efterkrigsdiskursen betraktades världen i stora stycken som en enda stor jord. Under såväl demokratiska som republikanska presidenters översyn installerades västvänliga och högerorienterade regeringar i gott och väl nästan samtliga kontinenter världen över – Afrika (exempelvis Egypten och Kongo), Sydostasien (Filippinerna och Indonesien) och Latinamerika (Chile och El Salvador).

I fallet Latinamerika kan de vänsterregeringar som kom till makten via demokratiska val i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet ses som en ”blowback” för amerikanska och europeiska intressen. Inte sällan blev tidigare torterade och fängslade demokratiaktivister presidenter – exempelvis Michele Bachelet i Chile, Hugo Chávez i Venezuela och José Mujica i Uruguay – i länder som klev bort från nyliberal åtstramningspolitik till förmån för sociala reformer kring jord, sjukvård och utbildning. 

En febrig epok som i takt med parlamentariska statskupper och avsättningar – i exempelvis Honduras 2009, Paraguay 2012 och Brasilien 2016 – fick ett abrupt slut i vad som kan betraktas som en andra ”blowback”. 

Kreml och Vita huset utbyter tjänster

Det finns anledning att tala om en ”blowback” även gällande ODNI:s anklagelser mot Ryssland och president Vladimir Putins aktiva och långtgående försök att påverka valutgångar i USA.

Putin kom till makten i sviterna av en sjuk och politiskt ansatt Boris Jeltsin, ett andra Tjetjenienkrig och terrorattacker i Moskva (däribland ett grusat lägenhetskomplex, ett terrordåd som alltjämt misstänks ha varit ”en konspiration” och utfört av ryska säkerhetstjänsten FSB med Putins goda minne). 

Några år dessförinnan levde alltjämt drömmen om ett demokratiskt Ryssland efter Sovjetunionens kollaps och ett presidentval 1991 som förde Boris Jeltsin till makten. 1995 hade Boris Jeltsin och Bill Clinton med varandra att göra flera gånger. Dels i ett numera historiskt tv-ögonblick på podiet inför världspressen, frågan gällde krigets Bosnien och Clinton avväpnade Jeltsins politiska poäng genom att brista ut i ett till synes hejdlöst skrattanfall. 

Dels bakom lyckta dörrar, då Jeltsin sökte upp Clinton för råd inför 1996 års presidentval. Jeltsin var under attack på hemmaplan, led av sviktande hälsa och låga förtroendesiffror. USA och västvärlden pressade Ryssland, menade Jeltsin, med Natos utbredning och därför bad den ryske presidenten Clinton att skjuta militäralliansens östra expansion i några år. 

– Det finns ingen anledning att fördärva situationen före valet, sade Jeltsin till Clinton, enligt transkriberade samtalsdokument. 

Clinton, å sin sida, menade att det fanns ”en-vinn-vinn”-utväg för både USA och Ryssland i frågan. Den amerikanska presidenten försäkrade sin ryske kollega att ”inte accelerera Natos expansion”, men underströk att båda måste vara försiktiga så ”ingen förefaller kapitulera” i frågan.

Jeltsin bad också Clinton att inte stödja hans politiske huvudmotståndare i det kommande presidentvalet. Clinton svarade att det fanns ingen risk – Jeltsins huvudmotståndare företrädde det politiska parti som varit USA:s ärkefiende i över 50 år: kommunistpartiet. 

Däremot lovade Clinton att ligga på Internationella valutafonden, IMF, att – å Boris Jeltsins vägnar – gå varligt fram gällande Rysslands likviditet och återbetalningskrav.

Imperiet slår tillbaka

Ryssland anslöt sig till IMF 1992 och för Vladimir Putin, som har uppehållit sig i de ryska maktkorridorerna som president och en vända som premiärminister ända sedan Jeltsins avgång, har valutafonden blivit en inrikespolitisk spelbricka. Bland annat användes IMF politiskt av Putin 2015, då kriget i Ukraina rasade. 

Putin hotade att ställa in lån till sin ukrainske granne ifall denne lierade sig med IMF. 

Vladimir Putin har under årens lopp stadigt och på bekostnad av mänskliga rättigheter på hemmaplan flyttat fram Rysslands position i världen. Efter ”blowbacken” i USA den 11 september 2001 upplät Putin militärbaser åt den amerikanska armén i bekämpandet av al-Qaida och det afghanska talibanstyret. Och i Donald Trump fann Putin en politiker som han utåt sett kunde stångas med, men bakom lyckta dörrar stödja för dennes chauvinistiska nationalism. 

Redan efter valet 2016, då Trump seglat upp till makten, briserade rapporter, uppgifter och rykten om Putininitierade försök att påverka USA-valet. Att Trump inte velat erkänna att ryska försök faktiskt har kunnat kartläggas, även om dessa inte lyckades påverka valet i någon officiell eller vedertagen mening, förblev en gåta för John Brennan, CIA-chef mellan 2013 och 2017. 

– De ryska hoten mot vår demokrati och våra demokratiska grunder är verklig, sade Brennan i en kommentar 2017. 

För USA:s räkning visar digitaliseringsrevolutioner, cyberteknikens oändliga horisonter och ständigt växande trollfabriker att något som uppstod i modern tappning i och med underrättelsetjänsten CIA:s störtande av presidenter i Iran och Guatemala på 1950-talet att ordspråket ”som man bäddar får man ligga” även gäller planetens mäktigaste ekonomiska, militära och politiska stormakt. 

Tidigare bundsförvanter, allierade, lydstater och ett och annat imperium – samtliga riskerar slå tillbaka, visar om inte annat den amerikanska nutidshistorien.

– Underrättelsesamhället har blivit bättre på att upptäcka de här försöken och vi har blivit bättre rustade mot valpåverkan. Men problemet med utländska aktörer som försöker påverka amerikanska val försvinner inte och givet de rådande partisprickorna i det här landet måste vi finna gemensam mark, varifrån framtiden växer fram, säger Mark Warner, demokratisk ordförande för den amerikanska senatens underrättelsekommitté, rapporterar The Guardian.