Världens ursprungsfolk har betalat ett högt pris för kolonialismens medhavda virus, sjukdomar och smittor. Covid-19 är inget undantag och forskare varnar för att coronaviruspandemin kan lämna svårläkta sår bland världens ursprungsfolk. I södra Brasilien har covid-19-pandemin inneburit ännu en i raden av tunga stenar på ett ekonomiskt, politiskt och socialt hårt ansatt folk: guaraní-kaiowá.

Trots domstolsbeslut fortsätter Brasiliens president Jair Bolsonaro att svika landets ursprungsbefolkningar – som lider i sviterna av den senaste i raden av förödande pandemier.

Av Klas Lundström

BRASILIEN Den pågående covid-19-pandemin lamslår ekonomier, barrikaderar nationer och kräver offer. Men pandemin bevisar även tesen att makthavare är kapabla att agera snabbt och genomgripande, med direkta följder, när nöden så kräver.

Men – inte överallt.

I brasilianska Amazonas blottlägger pandemin delstaters bristfälliga sjukvård och dåliga organisering samtidigt som coronaviruset äter sig in i  isolerade samhällen. Många stamledare har avlidit i sviterna av coronaviruset, somliga till följd av att ha vägrat uppsöka sjukvård ”i världen på andra skogen”.

– Varje stamledares död kan liknas med ett nedbrunnet bibliotek ifråga om ovärderliga kunskaper, säger Bruna Rocha, arkeologilektor vid Universidade Federal do Oeste do Pará i Santarém, till nyhetssajten Mongabay.

Inalles har 44 000 personer tillhörande Brasiliens olika ursprungsfolk insjuknat av covid-19, enligt den sociala rörelsen APIB. Coronaviruset har infiltrerat 161 olika folkslag och totalt har nära tusen personer avlidit (vilket innebär en uppskattad dödlighet på över 3 procent, att jämföra med Sveriges 0,6 procent).

Markstölder fortsätter

Längre söderut, i det i många avseenden juridiskt och politiskt laglösa ingenmansland som härskar längs med gränsen mellan Brasilien och Paraguay, har covid-19-pandemin ingalunda lindrat sojabönders markaptit.

Eller lindrat ursprungsfolket guaraní-kaiowás hungersnöd.

”Os grilheiros” – ett öknamn för marktjuvar – fortsätter norpa mark från guaraní-kaiowá. Om kvällarna eller strax före gryningen, alltid i skydd i mörkret. Blixtar från gevärseld. Tumult. Rädsla och panik. Livet ifrågasätts och redan utsatta människor ser sin tillvaro bortsläpad till randen av existensens avgrund.

– Våra marker fortsätter stjälas och ryckas ifrån oss. På den fronten förblir allting sig likt – trots pandemin, säger Tonico Benites, antropolog och människorättsaktivist till Tidningen Global.

Marktjuvar är en av få yrkesgrupper i delstaten Mato Grosso do Sul som inte upplever någon ”coronachock”. Deras jobb är att se till så att marker överges så att andra kan lägga beslag på dem, ofta aktörer knutna till sojaindustrin. Och marker fortsätter att vara hårdvaluta, även i pandemitider.

– Covid-19 har tvärtom förändrat mycket till det sämre, säger Tonico Benites, som är bosatt i Jaguapiré utmed gränsen till Paraguay.

Här bredde Atlantskogen ut sig. Ett enormt skogstäcke från Atlantkusten bort till Chacos heta torrmarker nära Andernas fötter via centralt belägna savanner. Men det var före den industriella revolutionens ankomst och Chacokrigets (1932–1935) långvariga konsekvenser.

Industrier och svällande metropoler möblerade snabbt om livsförutsättningarna för djur, ekologi och människor. Och sedan den dag då marker ansågs lämpliga för storskalig sojaodling tycks alla backspeglar vara krossade och ingen uppvisar något intresse av att lära av historien.

Varken Brasilien, Paraguay eller den omvärld som håller efterfrågan på soja vid liv.

Särskilt märkbar blev förändringens vind för guaranífolket. Under 1800-talet klövs deras marker på mitten då gränsen mellan Brasilien och Paraguay skar som en kniv genom skogar och längs flodbankar. Jordreformer hyvlade sedermera effektivt bort hektar efter hektar från guaraníerna och formade Mato Grosso do Sul till en av Brasiliens viktigaste boskapszoner. 

Guaraní-Kaiowáterritoriet Ypoi´i. Enligt flera vittnesmål mördades Teodoro Ricarte av personer med nära band till ”os grilheiros”, öknamn för marktjuvar, i Guaraní-Kaiowáterritoriet Ypoi´i. Foto: Christian Braga/Farpa /CIDH

Planterade smittkoppor

Under militärdiktaturen mellan 1964 och 1985 eskalerade det pågående folkmordet på guaraníer – och Brasiliens ursprungsfolk generellt. I en länge ”försvunnen rapport” och framställd av SPI (Brasiliens myndighet för ursprungsfolksangelägenheter, 1967 ersatt av dagens motsvarighet Funai). I rapporten framgår det hur byar bombades med dynamit och hur markstölder ägde rum med provinsstyrens goda minne och direkta uppmaningar.

Mest utmärkande är hur SPI avsiktligt planterade smittkoppsepidemier bland isolerade stammar, vilket blev mångas dödsdom och en effektiv folkrensning i skogar som snart intogs av gruv- och timmerbolag.

1960 mördades 30 medlemmar av Cinta Larga-stammen i Amazonas. Men inte heller här stod SPI passiva vid sidan om och såg på – istället beordrade de plan att flyga över den svårforcerade skogsterrängen och strö leksaker över byarna.

– Leksaker kontaminerade med influensa, mässling och smittkoppor, berättar ett vittne i en rapport framställd av Terras Indígenas no Brasil.

Potentiellt dödliga virus som covid-19 kan vara lika effektiva smittspridare som injektioner i miljöer präglade av trångboddhet och fattigdom. Virus får enklare fäste och vid sidan om covid-19-virusets vedertagna hälsorisker slår även oro, stress och ökad isolering hårt mot redan utsatta folkgrupper. 2016 svepte en våg av svininfluensa genom guaraní-kaiowás trångbebodda samhällen i Mato Grosso do Sul med många dödsfall som följd.

– Covid-19 är inte den enda pandemi vi guaraní-kaiowá tvingas genomlida och försöka överleva. Vårt nödläge infann sig långt innan övriga världen tyckte sig uppleva ”ett nödläge”, säger Rosicleide Vilhalva, talesperson för ungdomsrörelsen Retomada Aty Jovem, till Tidningen Global.

Covid-19-pandemin kan visserligen inte jämföras med 2016 års influensavåg, däremot bär coronavirusets sjukdomsförlopp snarlika drag med svininfluensan. Vilket understryker det fog för oro som breder ut sig bland Brasiliens ursprungsfolk i stort, fastslår ett forskarlag från Viçosas federala universitet i en studie publicerad i The American Journal of Tropical Medicine and Hygiene:

”Smittsamma och parasitiska sjukdomar tillhör de största dödsorsakerna bland den brasilianska ursprungsbefolkningen – särskilt i jämförelse med resten av landets befolkning – eftersom de är mer mottagliga för luftvägssjukdomar”, skriver forskarlaget.

2017 firar FN:s deklaration om ursprungsfolks rättigheter tio år. Detta landmärke påminner om ursprungsbefolkningernas betydelse för samhällets bildande och rikedom och hur de hotas. I Brasilien utgjorde ursprungsfolk 8 miljoner under 1500-talet – 2017 var de cirka 900 000. Foto: Christian Braga/Farpa/CIDH

Utanförskapets pris

I samhällen där politisk och socioekonomisk isolering dominerar vardagen anländer pandemier inte bara i det förflutnas hemsökande spökens skepnader, utan kanske främst som illavarslande profetior om en dystertapetserad framtid.

– Missbruk i olika former, som alkohol och narkotika, var utbredda och allvarliga problem redan före covid-19, men nu är läget ännu värre, säger Tonico Benites.

En av orsakerna är att de få ännu flytande isflak som hindrar guaraní-kaiowá från att drunkna smälter i rask takt. Isolering leder till förlorade jobb och inkomster som förlänger den depressiva cirkel i vars ände få skymtar något som helst hopp.

– Vi guaraní-kaiowá är invaderade på alla fronter, säger Rosicleide Vilhalva.

Mellan 2001 och 2018 mördades 14 markaktivister – inte sällan i sina hem – efter att ha fört en öppen kamp för guaraní-kaiowás rätt till mark i enlighet med 1988 års brasilianska konstitution. Många barn växer upp under miserabla förhållanden och föräldrars umbäranden i form av missbruk och arbetslöshet medför ofta svår undernäring, ibland rentav akut hunger.

– Covid-19 har försämrat ett redan allvarligt läge. Det har gjort många, framför allt kvinnor, mer isolerade och utsatta för hot och våld i hemmet, säger Rosicleide Vilhalva.

Och av utlovade satsningar – som på exempelvis rena vattenbrunnar fria från gifter och slam från närliggande sojaplantager – har invånare i guaraní-kaiowás krympande samhällen sett intet, menar Tonico Benites.

– Ingen bryr sig, säger han.

”Fel – hur vi än agerar”

I tider av påbörjade vaccineringsprogram i en rad länder – främst den rika delen av världen – har många redan målat upp en tillvaro på andra sidan om covid-19. Umgänge, resor, fri rörlighet.

För guaraní-kaiowá har coronaviruspandemins isolering förvisso utgjort en enorm utmaning, men den beskrivs likväl i mångt och mycket som en förstärkning av en cementerad verklighet.

På andra sidan om covid-19 längs gränsen mellan Brasilien och Paraguay förblir traditionella marker krympande entiteter till följd av markstölder, missbruk och strukturell rasism som håller många borta från arbetsmarknaden och kvar i fattigdom och misär.

Således är covid-19-pandemin ingalunda guaraní-kaiowás enda hinder mot en bättre och friskare värld, påminner Tonico Benites:

– Däremot har pandemin ställt saker och ting på sin spets. Om folk bryter mot restriktionerna och försöker jobba ihop pengar till mat riskerar de att smittas av covid-19 och smitta resten av sina familjer. Om de å andra sidan är lydiga och följer restriktionerna och håller sig hemma och isolerar sig förvärras hungern och desperationen. Det blir fel, hur de än gör.

För att bättre förstå situationen för guaraní-kaiowá besökte FN:s informationscenter för Brasilien (UNIC Rio) reservatet Dourados och flera byar i delstaten Mato grosso do sul och sammanställde dokumentären ”Guaraní-Kaiowá: För rätten att bo i Tekoha”. Foto: Natalia da Luz/UNIC Rio

Ignorerade nödrop

Våren 2020 gick guaraní-kaiowás tyngsta föreningar – generalförsamlingen Aty Guasu, kvinnorörelsen Kunangue Aty Guasu och ungdomsrörelsen Retomada Aty Jovem – samman i ett nödrop till omvärlden. Meddelandet löd: smittan sprider sig som en löpeld utan att brasilianska myndigheter ingriper.

– Vi ropade på hjälp, men än så länge har ingen kommit, säger Tonico Benites, en av nödmeddelandets författare.

På andra sidan om ”corona-året 2020” – i januari 2021 – fortsätter covid-19-fall att dokumenteras bland guaraní-kaiowás, berättar Tonico Benites. Utan någon skymt av extrainsatta åtgärder från makthavare. Såsom skett annorstädes – och trots beslut i Brasiliens högsta domstol augusti 2020, som slog fast att president Jair Bolsonaros administration bättre måste skydda sin ursprungsbefolkning mot coronaviruset.

– Där covid-19 etablerar sig lämnar den efter sig spår av förstörelse, sade Oto Lara, byledare i Colonia Nova, i en intervju med FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp (Ocha).

Rosicleide Vilhalva blickar ut mot sin omvärld, mot en oviss horisont. Mot en fond av koloniala beslut. Och konsekvenser. Under 1600-talet begärde den spanska kolonialförvaltningen i Buenos Aires utökad slavimport då smittkoppor hade utplånat den inhemska tvångsarbetskraften. Till dagens gränstrakter mellan Paraguay och södra Brasilien och dess en gång dominerande guaraníbefolkning var det emellertid missionärer som förde med sig dödsdomar i form av poxvirus.

”Jesuiterna, en sammanslutning som är mer fallen för exakta sifferuppgifter än de flesta, beräknade att 50 000 hade dött på Paraguays missionsstationer i epidemin 1718, 30 000 i guaraníbyarna 1734 och 12 000 1765”, skriver Alfred Crosby i boken Den ekologiska imperialismen.

Självmordsvågor

Det är smått ironiskt – menar Rosicleide Vilhalva – att världen plötsligt fått upp ögonen för pandemier. Kanske för att det individualistiska samhället plötsligt ser sig ifrågasatt och utmanat på samma sätt som guaraní-kaiowás dito varit under lång tid. Kanske för att vissa former av utsatthet inte kan förstås förrän en själv ser sig utsatt för densamma. Isolering och omvärldens resta murar har i många avseenden svårt misshandlat den inre gemenskap som hållit guaraní-kaiowá vid liv genom en nutidshistoria kantad av pågående folkmord. Markstölder, strukturell rasism och kulturell degradering är ”kärnelement” i den kapitaliska ordning som genomsyrar det moderna Brasilien, skriver Antonio Augusto Rossotto Ioris, human-
geograf vid universitetet i Cardiff, i en artikel i Sage.

Många unga orkar inte och begår självmord, inte sällan i form av ”självmordsvågor”, andra faller in i missbruk, andra försvinner och hörs aldrig av igen.

– Vi guaraní-kaiowá har levt i en pågående pandemi ända sedan Brasiliens modernisering tog fart. Covid-19 är inget nytt tillstånd för oss, bara en sämre version av den verklighet som länge varit påtvingad oss, säger Rosicleide Vilhalva. 

Foto: Christian Braga/Farpa/CIDH