Hos Foxconn Shenzhen, där så mycket som 40 procent av världens hemelektronik tillverkas bor kinesiska arbetare i överfulla sovsalar och tvingas utstå fruktansvärda arbetsförhållanden. Undersökningar har avslöjat att många drivs till förtvivlan, och självmord är vanligt, efter 7-dagars arbetsveckor med 12-timmars skift.

Av KJ Ong/IPS

I den glittrande Dolbyteatern i kvarteret Hollywood Heights i Los Angeles, med stjärnor klädda i klänningar för hundratusentals kronor, vann Parasit – en film om ojämlikhet, klasspänningar och kapitalismens skiljelinjer – stort. Jag kunde inte låta bli att komma att tänka på den sydkoreanska regissören Bong Joon-ho’s tidigare film, Snowpiercer, från 2013.

Med en barsk Chris Evans, den positivt demoniska Tilda Swinton och Bongs dåvarande medarbetare Song Kang-Ho, berättar filmen historien om en post-apokalyptisk framtid där världen är frusen i en evig vinter, där de sista resterna av mänskligheten överlever i ett tåg i ständig rörelse, kallat Snowpiercer.

Allt står inte rätt till i tåget – ”De som har”, som bor längst fram i tåget, äter sushi och deltar i fester där de klär upp sig medan ”De som inte har”, äter insektsprotein och sliter hårt i fett, svett och blod, i slumliknande förhållanden längst bak på tåget. Ett uppror bryter ut, och De som inte har, hugger sig framåt i tåget längs en blodig väg.

Där vänder filmen. Ledaren för De som inte har-rebellerna avslöjar källan till tågets kraft: dess eviga motor har fungerat nedbrytande under flera år. Barn, tillräckligt små för att passera genom ett litet motorrum, kidnappas för att manuellt hålla dess delar i ständig rörelse.

Bakom de glittrande rena fluorescerande väggarna drivs det vi hela tiden trodde var automatiserat av utnyttjad arbetskraft.

På många sätt är teknikvärlden i dag inte så annorlunda.

Hos Foxconn Shenzhen, där så mycket som 40 procent av världens hemelektronik tillverkas – inklusive iPhones, Playstations, Nintendo XYZ och Microsoft-produkter – bor kinesiska arbetare på samma sätt i överfulla sovsalar och tvingas utstå fruktansvärda arbetsförhållanden.

Många arbetare har rapporterat att de blev lovade gratis boende men tvingades sedan betala helt orimligt höga elräkningar. Undersökningar har avslöjat att självmord är vanligt, och att många drivs till förtvivlan efter att de inte få någon övertidsersättning, svikits av arbetsgivarna gällande levnadsförhållandena, arbetat 7-dagars arbetsveckor med 12-timmars skift. År 2012 hotade 150 arbetare att ta sitt liv genom att hoppa från byggnaden om förhållandena inte förbättrades. 2016 upprepade en mindre grupp samma hot.

Extremt sårbara villkor

Det verkar som väldigt lite har förändrats sedan 2016. I september 2019 stod Foxconn återigen i rampljuset, eftersom hälften av arbetskraften endast hade tillfälliga anställningar, vilket uppenbart bröt mot kinesiska lagar som begränsar antalet tillfälliga anställningar till 10 procent.

Tillfälligt anställda får inte samma förmåner och rättigheter som heltidsanställda, såsom betald sjukfrånvaro eller socialförsäkring, vilket gör dem extremt sårbara, och en sjukdom eller oförutsedd olycka som gör dem oförmögna att arbeta kan förstöra hela livet.

Foxconn har ofta försvarat sig genom att helt enkelt göra anspråk på att vara en tjänsteleverantör till teknikföretag, ett arrangemang som kräver flexibilitet för att tillgodose branschens efterfrågecykler.

Sådana argument från en tillverkningsjätte låter som ett eko av de hegemoniska teknikföretagen och deras ”plattsformsförsvar”. Ett vanligt argument låter såhär: ”Vi är bara en plattform. Vi är inte riktiga arbetsgivare. Vi tillhandahåller tjänster för att tillgodose kundernas behov och efterfrågan.”

Enligt en sådan logik har dessa ”plattformar” ingen skyldighet att tillhandahålla försäkringar, socialt skydd eller andra rättigheter, vilket heltidsanställda ”gigarbetare” har rätt till. Ibland, som i fallet Foxconn, kan det kosta liv.

Minst 16 Uber-förare mördade

I Brasilien ökade Uber-relaterade brott tiofalt efter att företaget införde kontantutbetalningar i juli 2016, i vad som i efterhand kallats en period av ”Uber-roulette”. Inledningsvis krävde appen ingen identitetsverifiering för passagerare: vem som helst kunde skapa ett falskt konto, hyra en bil och ”pröva lyckan” i hopp om att få napp på en förare med mycket pengar. Fordon stals, förare rånades och i många fall skadades. Minst 16 förare har mördats.

Som svar förnekade Uber att det fanns några som helst problem med kontantsystemet eller bristen på säkerhet, detta ända tills internationella medier, icke-statliga organisationer och informella förarföreningar började lyfta frågan. Det ledde till att  ID-verifiering infördes i februari 2017.

Detta ”plattformsförsvar” döljer ofta det faktum att många av de avancerade funktioner som vi använder i själva verket drivs av ansträngande manuellt arbete. Ta till exempel Youtube och Facebooks innehållsmoderering: vad många tror censureras genom programmerade maskinella inställningar, genomförs i själva verket av tiotusentals kontraktsanställda över hela världen, de allra flesta i Filippinerna.

Bild för bild, video för video, måste dessa moderatorer avgöra om innehållet bryter mot deras community-regler. Många av moderatorerna som timtals, dagligen utsätts för våldsamt och störande material utvecklar PTSD-liknande symtom: ett mentalt trauma som förföljer dem i flera år och leder till sömnlöshet, panikattacker, och ibland till drogmissbruk och självmord.

Oavsett om det handlar om gigekonomin, plattformsbaserade företag eller tillfälliga arbeten, så ser vi över hela världen ett ökande beroende av kombinationen ”högteknologi och lågutbildad arbetskraft”. Utan tvekan har det inneburit fördelar för konsumenter i form av ökad flexibilitet och bekvämlighet, men det har också lett till att miljontals arbetare utnyttjas och tvingas in i extremt osäkra arbetsförhållanden.

Det här handlar inte om att förneka de livskvalitetsförbättringar som sådana tekniska framsteg har medfört. Däremot, som medborgare och konsumenter, måste vi börja fråga oss: till vilken kostnad? Eller ännu viktigare: hur kan vi mildra de mänskliga kostnaderna för sådana ”framsteg”?

Det är här arbetstagarnas och konsumenternas påtryckningar har varit avgörande för att pressa regeringar och företag att lägga resurser på att ta itu med dessa frågor. När det gäller Brasilien har en rad genomförda strejker drivit Uber till att konsekvent vidta säkerhetsåtgärder och införa sociala förmåner.

Får inte bara agera hejaklack

I Malaysia visade förra årets protester Foodpanda-förarnas oro över hur lätt deras försörjning kunde påverkas av förändringar i betalningssystemet. När fler och fler arbetare går in i den ”digitala ekonomin”, påskyndat av den globala pandemin, måste regeringarna utforma politik som tar hänsyn till de sociala konsekvenserna av denna digitalisering och inte bara fungera som hejaklack för teknikindustrin.

Det får mig att tänka på en dikt skriven av en Foxconn-arbetare:

En skruv föll till marken

På övertid denna natt

Faller rakt ner, lätt klirrande

Utan att få någons uppmärksamhet

Precis som förra gången

Under en natt likt denna

När någon ramlade till marken

– Xu Lizhi, 9 januari 2014

Xu Lizhi tog sitt liv åtta månader efter att han skrev den här dikten. Han blev 24 år.

Kommer vi att uppmärksamma när skruvarna faller till marken? ■

KJ Ong är en oberoende forskare inom teknik och medgrundare av Data Democrasea, ett initiativ som förespråkar kunskap, rättvisa och jämlikhet vid teknikens gräns i utvecklingsländerna.

Översättning: Christin Sandberg