2020 markerar 175-årsdagen av Irlands stora svältkatastrof. Ett nationellt trauma förevigat i litteratur, forskning och monument – men en historisk händelse som lever vidare i dagens Irland.

Av Klas Lundström

IRLAND  Kunskaper om Irlands svältkatastrof är viktiga för kommande generationer, menar Lisa Burke, redaktör för en nyproducerad dokumentär i samband med 175-årsdagen av utbrottet av Irlands värsta svältkatastrof, som kostade en miljon människor livet och bidrog till en flyktingström över havet, främst till England och USA.

– Den stora svälten var en mångfasetterad katastrof som kunde ha undvikits. Svälten bottnade inte enbart i matbrist, utan i allehanda sociala, ekonomiska och politiska faktorer som spelade in, säger Lisa Burke.

I mitten av 1800-talet stod det brittiska imperiet på tröskeln till en industriell revolution och utövade absolut ekonomiskt och politiskt maktutövande över sin gröna grannö. Religiös tillhörighet avgjorde socioekonomiska utsikter: protestanter lojala till den brittiska kronan gavs möjlighet att äga jordlotter och gods medan den katolska folkmajoriteten tvingades hyra husrum till höga priser och arrendera marker och odla potatis som de sålde på en strängt reglerad marknad.

Potatis blev en gynnsam gröda tack vare Irlands klimatförhållanden och var mångas enda näringskälla när potatispesten slog till. Liksom under andra svältkatastrofer var ett monokulturellt jordbruk en starkt bidragande orsak till den irländska svälten, menar Cormac Ó Gráda, ekonomihistoriker vid University College Dublin och en av världens främsta experter på hungerkatastrofer och globala pandemier. Trots självständighet från Storbritannien 1921 och en demokratisering av det feodala markägarsystemet kvarstår emellertid utmaningar och National Parks and Wildlife Service undrar i en rapport från 2019 ifall Irland har lärt av sina historiska misstag eller enbart blundar för ofrånkomliga framtida katastrofer.

¬– Vi vet att jordbruket står för en tredjedel av Irlands totala koldioxidutsläpp och att utsläppen fortsätter stiga, säger John Gibbons, klimattalesperson vid skyddssenhetsfonden An Taisce i ett pressmeddelande.

2015 påträffades en treårig syrisk pojke död på en medelhavsstrand. Bilden på den drunknade och uppspolade barnkroppen fick symbolisera flyktingars risker, umbäranden och utsatthet, menar Yasmin Ibrahim, sociolog vid Queen Mary University of London i en rapport för Social Media + Society:

”Treåringens tragiska död på främmande stränder odödliggjorde den humanitära migrationskatastrofen och uppmärksammade världen om den pågående katastrofen.”

Miljontals människor världen över – i Syrien såväl som i Etiopien, Jemen och Västpapua – utstår konflikter, hunger och flykt. Liksom under den irländska svälten 1845–1852 flyr människor över hav på fallfärdiga och överfulla skutor i jakt på ett bättre liv. Förhållanden som Christine Kinealy, rländsk-brittisk historiker vid Quinnipac University, menar länkar dåtid och nutid samman:

– Svältkatastrofen hade inte behövt hända i Irland och svältkatastrofer behöver inte hända nu, säger hon i dokumentären.