Det demokratiska syret pyser ut ur Nicaragua i ohållbar takt. Regimkritiker har fängslats, lokalbefolkningar och ursprungsfolk körs över och fördrivs och ekosystem får se sig raserade av omfattande infrastrukturprojekt. En ny lag, antagen i oktober 2020, gör dessutom organisationer och rörelser finansierade av utländska donatorer till ”utländska agenter” och potentiellt klassade som infiltratörer och sabotörer.

Av Klas Lundström

NICARAGUA Daniel Ortega var en av 1979 års sandinistrevolutions stora hjältar och har sedan återkomsten som president 2007 orkestrerat fram ett politiskt klimat som gjort Nicaragua, ett av Latinamerikas fattigaste länder, till sin egen privata nöjespark i vilken endast hans – och hans närmastes – åsikter spelar roll. Och accepteras.

Det senaste bidraget i vad som i realiteten håller på att dra ner rullgardinen för Nicaraguas demokratiska legitimitet är den lag som den 19 oktober 2020 ålägger individer och juridiska personer, exempelvis föreningar och organisationer, som mottar finansiellt stöd att registrera sig som ”utländska agenter”.

Som ”utländsk agent” är det förbjudet att delta i politisk verksamhet. Något som är öppet för tolkning och i Daniel Ortegas Nicaragua anno 2020 är det i mångt och mycket hans och hans minskande antal allierades lott att göra så.

Presidentens privata projekt

En som redan sett sina dagar räknade i Nicaragua är svenska biståndsorganisationen We Effect Nicaragua som lämnar landet med omedelbar verkan. Kontrollkraven – menar Anna Tibblin, generalsekreterare för We Effect, i en intervju med biståndsmagasinet Omvärlden – gör det omöjligt att verka i landet utan att det blir ”ett direkt hot mot personalen”.

Utvecklingen drar många paralleller till den som lag som antogs i Vladimir Putins Ryssland i augusti 2020 och som skärper de regler som gäller för organisationer och rörelser. Med utökningen av ”agentlagen” blir det näst intill omöjligt att finansiera någon som helst fruktbar verksamhet då medel från ickeryska adressater gör att de betraktas som ”utländska agenter” – och således potentiella fiender av ryska staten.

Daniel Ortegas politik har på flera områden fallit samman som ett korthus efter att äntligen ha återvunnit presidentmakten efter många – och ofta USA-styrda – val efter revolutionens död i slutet av 1980-talet. Den här lagen skrivs heller inte för att, som regeringen vill göra gällande, försvara nationell suveränitet och inhemska intressen, utan snarare föra befolkningen allt längre ifrån omvärlden – och sina egna ledare.

Demonstranter protesterar och kräver att president Daniel Ortega ska avgå och släppa alla politiska fångar i Managua, Nicaragua, måndagen den 23 juli 2018. Protester mot regeringen började i mitten av april på grund av nedskärningar av socialförsäkringssystemet men utvidgades till att omfatta krav på Ortega att avgå och tidigarelägga val som ska hållas. Foto: TT/AP Photo/Alfredo Zuniga

Blodig historia, blodig samtid

När den nicaraguanska befolkningen välkomnade Ortega tillbaka till presidentpalatset var det med hopp om sociala reformer och demokratiseringar. Ortega återvände också tack vare en omskriven vallag – som gjorde det möjligt för en kandidat att tillträda presidentposten trots mindre än 50 procent av rösterna – och den antiglobaliseringsrörelse som tog Latinamerika med storm efter det glada nyliberala 1990-talets IMF-politik, misslyckade privatiseringsvågor och handfallna stater, så pass undernärda på sociala satsningar att de inte hade en chans att erbjuda basala förnödenheter till lokalbor i spåren av förödande orkaner (som Mitch 1998).

Men först vände vinden i takt med att radikala vänsterregeringar i Latinamerika uppvisade exempel på maktfullkomlighet, korruption och oförmåga att lotsa socioekonomiska satsningar genom cementerade nationsstrukturer som knappast var anpassade för de omställningskrav som de nya ledarna krävde av dem. Sedan drevs helt nya vindar in, anpassade efter det postglobaliserade debattklimat som började föra auktoritära partier och ledare till maktpositioner – och i vissa fall hela vägen till maktens inre kammare.

För att hålla sig kvar där inne krävdes återigen nya lagar och konstitutionella omskrivningar som gjort det möjligt för Ortega att sitta kvar inte bara för en andra mandatperiod, utan även en tredje. Till sin hjälp har han ett familjedrivet medieutbud som ser till att underkuva och ”imperialistklassa” den mesta av kritiken som förs fram mot Ortega, såväl i Nicaragua som bortom landets gränser.

Men när storskaliga massprotester mot hans styre svepte in i landet 2018 gjorde Ortega en ”Somoza”, vilket var efternamnet på den diktatordynasti som styrde landet under 1900-talet fram till revolutionen 1979 – han besvarade folkets krav på reformer med blodsutgjutelse. 300 demonstranter dog av polisvåld och krypskyttar.

Farhågorna inför Nicaraguas politiska framtid står, som så ofta, inte helt och faller med landets inre angelägenheter och utvecklingar, utan i minst lika hög utsträckning med vad ”jätten i norr” tar sig för. Läckta dokument avslöjar att USA via sitt biståndsorgan USaid diskuterar ett ”återinförande av demokrati” i Nicaragua med start 2021 genom att – liksom i andra val då Nicaraguas höger sponsrades med pengar och mediegoodwill – försöka påverka landets allmänna val.

”Patriarkens höst”

Längtan, en näst intill desperat sådan, efter förändring behövde man inte ens sträcka ut handen för att känna i Nicaragua i början av 2000-talet. Kort efter Ortegas valseger 2007 hände något som kom att skriva om landets politiska diskurs för alltid. Många sandinister lämnade rörelsen, stämplade som alltifrån förrädare till opportunister, men det spelade ingen roll eftersom resultatet ändå blev detsamma, men måhända inte vad Ortega avsåg – politisk isolering.

”Patriarkens höst”. Så kallar den framlidne colombianske författaren Gabriel García Márquez slutfasen av en despots ensamma tillvaro. Omgiven av jasägare, rädd för allt vad opposition heter, men trots sin förföljelsemani pickar sig verkligheten ändå in genom slottsmurarna, närmar sig patriarken i maktens slutna rum.

Den nicaraguanska befolkningen har varit med om den här sortens maktmissbruk och presidentdespotism förr. Revolutionen 1979 föregicks av den USA-stödde Anastasio Somozas blodsfläckade decennier vid makten, till slut avskydd, bespottad och totalt ensam i sin politiska och ekonomiska rikedom. Daniel Ortega är på god väg att dra med sig Nicaragua in i samma mörka återvändsgränd som Somozaklanen. Diktaturens.