Boko Haram har förklarats besegrade flera gånger men fortsätter att verka i Nigeria. Mycket talar för att det krävs en politisk snarare än en militär lösning, men Nigerias president Muhammadu Buhari har visat få tecken på att vara villig att gå i den riktningen:
– Det ser ut som att konflikten kommer att fortgå under rätt lång tid, säger Alexander Thurston som arbetar vid University of Cincinnati till Tidningen Global.

Av Bella Frank

NIGERIA Juli 2020. Boko Haram attackerar en by i den nordöstra delstaten Borno, och två personer dödas, varav ett femårigt barn. Några veckor senare dödas fem biståndsarbetare av terrorgruppen. Nigerias president Muhammadu Buhari utlovar att ”utplåna” Boko Haram som Buhari redan i slutet av 2015 menade ”tekniskt” sett var besegrade. Sant var att Boko Harams territoriella segrar och utropade stat då hade tryckts tillbaka men sedan dess har konflikten istället antagit en mer internationell karaktär.

I juli publicerade Boko Haram också en video där gruppen bekräftade ett samarbete med väpnade grupper i delstaten Niger State. Enligt Alexander Thurston, författare till boken Boko Haram: The history of an African jihadist movement är det svårt att avgöra hur stort inflytande Boko Haram har i Niger State och andra delstater i centrala och nordvästra Nigeria:

– Å ena sidan pekar den här videon och ett ökat antal analyser på en närvaro av Boko Haram och (utbrytargruppen) Ansaru i de områdena i Nigeria, å andra sidan verkar mycket av våldet utövas av förbrytare, boskapstjuvar och andra brottslingar med minimala eller inga kopplingar till organiserad jihadism.

– Jihadistiska ledares retorik, särskilt Shekaus, ska alltid betraktas med ett mått av skepticism, säger han i en mejl-intervju och syftar på Abubakar Shekau som sedan 2009 lett Boko Haram.

Boko Haram har haft ambitioner att utvecklas till och ingå i världens globala jihadistiska grupperingar men har snarare uppstått som en reaktion på missnöje med flera olika lokala och regionala faktorer. Enligt Alexander Thurston går gruppen varken att förstå endast som en lokal nigeriansk variant av global jihadism eller som en produkt av faktorer som fattigdom och korruption. Men båda aspekterna bör finnas med i förståelsen av gruppen som 2015 rankades som den dödligaste terrororganisationen i världen av Global terrorism index.

Boko Harams samarbeten med al-Qaida och IS har varit relativt korta. De svor trohetsed till IS 2015 och antog namnet Islamic state West Africa province (Iswap) men IS kom, liksom al-Qaida in Maghreb tidigare gjort, snart fram till att Boko Harams ledare Shekau var opålitlig. Boko Haram splittrades 2016 i två delar, där den ena behöll namnet Iswap. Den andra grupperingen under Shekaus ledning tog tillbaka ett tidigare namn, Jamatu Ahlis Sunna Lidawatti wal Jihad (Jas).

Hadiza Jibrin, 14, och hennes mamma Maryam Muhammad utanför sitt  hus i Miga, Nigeria. Boko Haram har påverkat familjen starkt. Fattigdomen gör det svårt för Hadiza att kunna närvara i skolan. Foto : Kelley Lynch/GPE

Extrem tolkning av islam

Boko Haram växte fram i början av 2000-talet i staden Maiduguri i delstaten Borno i nordöstra Nigeria. Rörelsen var från början en religiös salafistisk massrörelse under ledning av Muhammed Yusuf. Först i ett senare skede omvandlades Boko Haram till en salafistisk jihadistisk rörelse som inledde en väpnad kamp för ett Nigeria i linje med gruppens egna, extrema tolkning av islam.

Den innebär ett avståndstagande från demokrati, men också andra system som utbildningsväsendet som anses förleda och korrumpera unga. Genom sitt motstånd mot västlig utbildning har gruppen fått det namn som de är mest kända under – Boko Haram betyder ”västerländsk utbildning är förbjuden” men ska förstås i en bredare bemärkelse. All västerländsk kultur är, i Boko Harams ögon, förbjuden enligt islam.

Oljerikt land

Långt innan Boko Harams bildande fanns en utbredd skepsis mot sekulär utbildning i nordöstra Nigeria. Under kolonialtiden hade brittiska kolonial-skolor införts i de södra delarna av landet, men först efter självständigheten 1960 började sekulära skolor införas i de nordöstra delstaterna, samtidigt som islamiska skolor missgynnades. Utbildningsväsendet sågs som främmande och misstänksamheten grodde bland annat på grund av oro för att barn skulle påverkas i en kristen eller ateistisk inriktning.

Landets oljerikedom har framför allt kommit de kristet dominerade södra delarna av landet till del, och det råder en stor ojämlikhet i landet mellan norr och syd, men också inom de norra delstaterna. I norr har fattigdomen ökat kraftigt mellan 1980 och 2006, från 35 procent till 72 procent. Trots utbildningssatsningar under 1970-talet har analfabetismen förblivit hög i delstater som Borno och Yobe i nordöstra Nigeria. År 2006 hade 70 procent av befolkningen som var sex år eller äldre i de båda delstaterna aldrig gått i skola.

Muhammed Yusuf kunde bygga på den misstro som redan var utbredd när han i början av 2000-talet etablerade det som skulle bli Boko Haram. ”Dessa utländska, globala, kolonialistiska skolor innefattar frågor som bryter mot islamisk lag, och det är förbjudet att driva dem, stödja dem, läsa i och lära ut i dem” argumenterade Yusuf, och han såg också en obruten kontinuitet mellan hur muslimer i norra Nigeria underkuvats under den brittiska kolonialmakten ”och deras position i det postkoloniala Nigeria”, skriver Thurston i boken Boko Haram.

För att inte bli massakrerade av Boko Haram måste personer som inte delar sektens religiösa ståndpunkter ständigt vara på flykt. Det finns många berättelser om hur människor måste vandra i veckor, över berg och genom svårforcerat landskap, för att hitta en tillflykts­ort. Foto: Immanuel Afolabi

Hårdför salafism

Den karismatiske talaren Yusuf kunde under flera år bygga upp något av ett samhälle i samhället, knutet kring hans moské Ibn Taymiyyah i Maiduguri. Genom goda politiska kontakter ända upp till delstatsguvernören Ali Modu Sheriff, som han hade stöttat i delstatsvalet 2003, kunde han hjälpa unga som ingick i hans till en början lösa rörelse med jobb, mikrolån eller giftermål. Unga, som oavsett om de hade utbildning eller ej riskerade ett liv i fattigdom och arbetslöshet, hittade ett alternativ i kretsen kring Yusuf.

Gradvis rörde sig Muhammed Yusuf i en allt mer salafistisk jihadistisk riktning, pådriven av mer hårdföra element i den egna rörelsen, samtidigt som hans politiska inflytande i delstaten krympte. Under våren 2009 trappades spänningarna upp och under en föreläsning i juni uppmanade Yusuf till uppror mot den politiska ledningen i både delstaten Borno och huvudstaden Abuja. I sitt tal menade Yusuf att delstatsguvernören hade förklarat krig mot Boko Haram och att detta var en del i ett större mönster av förföljelse av muslimer.

Väpnat uppror

Yusuf manade till en total konflikt där muslimer nu, i självförsvar, skulle konfrontera ”den avgudadyrkande, tyranniska sekulära staten”. I juli 2009 inledde Boko Haram ett illa planerat väpnat uppror. Efter flera sammandrabbningar med nigeriansk armé och polis slog armén tillbaka hårt mot Boko Haram – 700 dödades. Även Yusuf dödades utan rättegång. 

Nigerianska myndigheter trodde att detta skulle bli slutet på Boko Haram, ett hopp som snart grusades. Yusufs andreman Abubakar Shekau tog över och under hans ledning blev Boko Haram än mer sekteristiskt, allt fler muslimer förklarades vara avfällingar och därmed legitima måltavlor, och gruppen försökte bli den ”enda talesmannen för islam” i Nigeria.

Shekau utvidgade Boko Harams kamp från att framför allt handla om delstaten Borno till att omfatta hela Nigeria. År 2011 genomförde gruppen vad som tros vara det första självmordsdådet i Nigeria utanför polishögkvarteret i Abuja och några månader senare attackerades FN-kontoret i staden och omkring 21 personer dödades – båda attentaten var välplanerade och mer avancerade än tidigare Boko Haram-dåd.

Under de kommande åren utvecklades krisen allt mer från ett regionalt problem till en säkerhetskris för stora delar av landet. Samtidigt hade våldet mot civila ökat kraftigt, inte bara från Boko Haram utan även från armén och den nybildade Civilian joint task force. I augusti 2014 utropade Shekau en islamisk stat efter att ha intagit staden Gwoza:

– Tack till Allah som gav segern till våra bröder i Gwoza och gjorde det till en del av den islamiska staten, sade Shekau i en 52 minuter lång video, rapporterade BBC då.

Attackerar grannländer

Nigerias armé avfärdade Shekaus uttalande men under hösten kunde Boko Haram lägga under sig mer territorium för att därefter förlora mark under första halvan av 2015, efter att Nigeria tillsammans med grannländerna bildat koalitionen Multinational joint task force för att bekämpa Boko Haram. Boko Haram, som tidigare tagit sin tillflykt på andra sidan gränsen började nu genomföra allt fler attacker i grannländerna.

Det var i slutet av 2015, i samband med att gruppens territorium till stora delar tagits tillbaka, som president Muhammadu Buhari deklarerade att Boko Haram ”tekniskt” sett var besegrade. Men att militärt besegra dem har inte bara visat sig vara mycket svårt, den nigerianska arméns övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter i kampen mot Boko Haram har också gett gruppen mer näring.

Asabey John tvingades att se hur fyra av hennes söner blev halshuggna av soldater från Boko Haram. Hon tog en av sina söners huvud, så att han kunde få en snabb begravning. Efter tragedin flydde hennes make till ett av de många nigerianska flyktinglägren som finns i Kamerun.Foto: Immanuel Afolabi/Majority World

Politisk lösning

Alexander Thurston menar i sin bok, som skrevs åren 2015–2016, att det krävs politik för att nå en lösning. Han förklarar att han då såg en möjlighet i att icke-våldsliga metoder som dialog, förhandling och amnesti kunde erbjuda goda möjligheter till att göra stor skillnad i Boko Haram-krisen i kombination med ansvarsutkrävande av såväl Boko Haram, politiker och armén som ledare för medborgargarden:

– Jag tycker fortfarande det till viss del, men jag har blivit mer pessimistisk med tiden då konflikten verkar mer och mer svårlöst. Flera nigerianska regeringar har inte närmat sig dialog på ett konsekvent eller effektivt sätt, och den nigerianska armén har en stark tendens till att göra triumfatoriska proklamationer som är i otakt med verkligheten. Konflikten verkar nu kunna pågå under en längre tid, säger Alexander Thurston.

”Jag har blivit mer

pessimistisk med tiden

då konflikten verkar
mer och mer svårlöst.”

Alexander Thurston pekar på att Nigeria när konflikter mellan olika befolkningsgrupper urartat till våldsamma konfrontationer, tidigare visat på en oförmåga att hantera dessa. Han beskriver bland annat våldsamma konflikter mellan kristna och muslimska studenter i delstaten Kaduna på 1980-talet som inte ledde till en process med ansvarsutkrävande. Istället har det funnits ett mönster där nigerianska myndigheter helst vill lämna problemen bakom sig utan att brott eller orsaken till att konflikterna brutit ut, adresserats.

Så även i relation till Boko Haram-krisen:

– Ja, jag tycker att det mönstret i princip har upprepats i nordöstra Nigeria. Det har visserligen funnits krav på reparativ rättvisa, ansvarsutkrävande och försoning i regionen, men på det hela taget tror jag att nigerianska myndigheter fortfarande anser att gå vidare och inte se tillbaka är det resultat de skulle föredra, säger han.

Abiguel, 23, och hennes son Titus på en flyktingförläggning i Minawo, Kamerun. ”När Boko Haram attackerade vår by trodde vi att domedagen hade kommit.
De dödade så många människor. Jag och min man sprang sprang för våra liv, till Kameruns gräns. Vi kom hit barfota, efter att ha lämnat allt kvar hemma. Jag var redan gravid med Titus. Vi bodde sedan i den kamerunska byn Sereve. Men sedan attackerade Boko Haram också den byn. När de kom in i vårt hus försökte min man hoppade över ett staket och sprang iväg, men de fångade in och dödade honom inför mina ögon. Vi hade bara varit gifta i tio månader när de dödade honom. Jag gömde mig någonstans i huset där de inte hittade mig. Dagen efter lyckades vi fly till den här förläggningen. Jag födde mitt barn här. När jag såg att det var en pojke blev jag glad. Det kändes som att min man kommit tillbaka …”
Foto: Ivo Brandau/Ocha

Avhopparprogram

Nu har det gått över ett decennium sedan Boko Haram inledde sin väpnade kamp. Konflikten har antagit en allt mer internationell karaktär där flera grannländer både drabbas av och är inblandade i försöken att bekämpa Boko Haram. Det finns avhopparprogram som Operation safe corridor som syftar till att få tidigare medlemmar att ge upp, rehabiliteras och sedan kunna återgå till civilsamhället, men dessa har kritiserats av människorättsgrupper.

Och hur ska man få medlemmar som verkar ha en stark ideologisk övertygelse och religiös tro på det rätta i sin kamp att gå med på en politisk lösning? Skulle det också innebära att man försöker få dessa att vända sig till mer fredliga salafistiska rörelser som inte förespråkar våldsanvändning? Alexander Thurston hänvisar till studien Dialogue with Salafi jihadi armed groups: Challenges and opportunities for conflict de-escalation av Berghof Foundation som publicerades i december 2019. Där dras slutsatsen att det är mer effektivt att försöka avlegitimera jihadisters våldsanvändning än att försöka få dem att ge upp sin tro eller mål att bygga en islamisk stat.

– Jag tycker att den argumentationen är rätt övertygande. Ett sådant angreppsätt har inte blivit tillräckligt utforskat i nordöstra Nigeria. Fokus för Operation safe corridor och andra program för Boko Haram/Iswap-avhoppare och gripna i Tchadsjöregionen verkar vara mer en konventionell förståelse av avradikalisering, där programmen helt försöker att övertyga jihadisterna att ge upp sina ideologier.

– Sådana program har rapporterat viss framgång men angreppssättet som rekommenderas av Berghof-studien kan vara mer effektivt.

10-åriga Ruth Bitrus är föräldralös. Hennes pappa dog före Boko Harams invasion av hennes hemstad. Hon och hennes mamma lyckades fly, men Ruths mamma dödades eftersom hon vägrade att följa sekten. Foto: Immanuel Afolabi/Majority World