Av Daniela Portocarrero

LEDARE I sökandet efter lösningar på klimatförändringarna koncentreras mycket av det allmänna hoppet på globala överenskommelser emellan stater, såsom Parisavtalet. Generellt sett verkar det riktas mycket förväntningar på våra regeringars kapacitet att lösa denna ekologiska kris, bara de vill.

Vid närmare eftertanke kan detta framstå som en förenklad och nära på naiv uppfattning. Våra samhällen är i dag väldigt färgade av globalisering och styrs till stor del av fria marknader där många privata aktörer släpper ut mer koldioxid än enskilda länder. Hur mycket kan den enskilda staten eller konventioner mellan stater egentligen kontrollera våra utsläpp? Vi lever i en värld där de flesta stater inte har monopol på avgörande områden som energi, transport och jordbruk.  

I en studie från Greenpeace International har det tidigare visat sig att oljebolaget Shell släpper ut mer koldioxid än Saudiarabien (en av de stater i världen som har mest utsläpp). Vidare har Mobil släppt ut mer än Australien. Dessa exempel säger mycket om vem som egentligen drar i trådarna. I en kapitaliststyrd värld koncentreras makten och besluten hos den som sitter på kapitalet. Detta har lett till att vissa företag har mera makt än folkvalda regeringar.

Många är överens om att kampen för att sakta ner klimatförändringarna kräver ett globalt tänk som till viss del suddar ut landsgränser. Företagen har redan skapat nätverk som inte hindras av våra statliga gränser. De där jättarna som kan ha sin produktion i den billigaste delen av världen, skattar sina vinster i skatteparadis och påverkar politiska beslut till sin ekonomiska fördel. Vi och våra stater tillåter och är vana vid monopol som slår ut de små och matar de stora. Detta kanske inte är någon nyhet, men komplexiteten i hur företag påverkar en potentiell grön framtid är värd lite mer uppmärksamhet.

I boken Governing climate change menar författarna att allmänheten behöver tänka om och bredda sin uppfattning kring var ansvaret för våra utsläpp ligger. Vidare skapar detta också frågor kring vilka de mest relevanta lirarna är – gör vi rätt i att fokusera på att ställa krav på våra regeringar? Påverkar exempelvis Greta Thunbergs protester allra bäst framför riksdagshuset? Eller kan det vara så att det ibland finns större krafter, även i Sverige, som har lite för mycket att säga till om? Krafter som också poängterar och påminner om att vår växande ekonomi är ytterst viktig för vårt välfärdssamhälle.

När över 190 stater ska försöka skapa globala riktlinjer i hopp om att rena planeten, bör de privata aktörer som många gånger är starkare än våra starkaste stater vara med på noterna. FN har konstaterat att 86 procent av de globala investeringar som krävs för att hantera klimatförändringarna behöver komma från privata aktörer. Den ofta privatägda industrin är också huvudspelaren inom forskning för tekniska lösningar. Med andra ord är det också ett godkännande av industrin som krävs för att man ska kunna implementera och finansiera globala riktlinjer för klimatförändringarna.

Jag tror att vi behöver förstå att industrin kan vara starkare än våra stater. Denna insikt ger en mer realistisk världsbild där fokus och ansvarsutkrävande kan läggas på de aktörer som påverkar starkast. Denna insikt ger också en möjlighet att diskutera om industrin bör tillåtas att ha den makt som den har i dag.