EU använder spaningsflyg för att hitta migranter på Medelhavet och rapportera till den libyska gränsbevakningen. Det har lett till att tiotusentals människor har tillfångatagits och återförts till den libyska krigszonen.

Av Christin Sandberg

EU Genom att bevaka Medelhavet med flygspaning upptäcker EU migrantbåtar på väg över havet, information de sedan vidarebefordrar till Libyen.

– Denna flygövervakning har lett till att tiotusentals människor tillfångatagits och tvingas återvända till den libyska krigszonen i operationer som inte är något annat än statliga människorättsbrott, säger Bérénice Gaudin från Sea-Watch, i en ny rapport framtagen av fyra solidaritetsorganisationer som utför livräddningsarbete på Medelhavet.

Tidigt på morgonen måndag den 29 juni rapporterar räddningsfartyget Mare Jonio, som chartras av välgörenhetsorganisationen Mediterranea – Saving Humans, att de har räddat 43 personer på Medelhavet från att drunkna eller föras tillbaka till våldets Libyen.

Tyst krig

Detta sker efter att personalen ombord under den senaste veckan har bevittnat tre fall på nära håll, där undermåliga båtar med människor i nöd, har tvingats tillbaka till Libyen. Trots deras försök att rädda de som befann sig ombord.

Deras nödrop och information om båtarnas utsatthet lämnades obesvarade. Detta trots att alla båtar, från små fiskebåtar till kustbevakningens välutrustade fartyg, har juridisk skyldighet att agera enligt lag om de hittar nödställda i havet.

De vittnesmål från volontärer ombord på räddningsfartygen, vilka alla chartras av välgörenhetsorganisationer, som framkommer i sociala medier visar att det pågår ett tyst krig mellan dem som säger sig tillhöra den libyska kustbevakningen och indirekt styrs av EU och de få – mindre än en handfull – räddningsfartyg som fortfarande finns kvar på Medelhavet.

Utan de sistnämnda skulle havet vara en tyst massgrav.

Hot mot räddningsaktioner

De senaste åren har EU och dess medlemsstater gradvis minskat sina sök- och räddningsaktioner, de så kallade Sar-aktionerna, på Medelhavet.

Från att tidigare samordnat och styrt räddningsaktioner via institutionella aktörer, såsom kustbevakningen, Maritime rescue coordination Centers (MRCC) och militära aktörer, såsom insats EUNAVFOR Med, har EU övergått till att bygga upp ”de så kallade libyska kustbevakningarna” (scLYCG) genom att finansiera, utrusta, utbilda och politiskt legitimera dem.

Den här politiken kulminerade i juni 2018 i och med att man ritade om kartan och tog fram en helt ny Sar-region som skulle samordnas av de libyska myndigheterna.

Sedan dess hotas och förföljs de solidaritetsorganisationer som genomför viktiga Sar-operationer. Det har även fattats politiska beslut för att försöka kriminalisera och förklara dem olagliga.

Olagliga tillbakadrivningar

I rapporten ”Remote control: the EU-Libya collaboration in mass interceptions of migrants in the Central Mediterranean” som tagits fram av Alarm Phone, Borderline Europe, Mediterranea – Saving Humans, Sea-Watch beskriver de fyra icke-statliga organisationerna vad de bevittnat och dokumenterat på Medelhavet sedan dess.

De fyra organisationerna har framför allt dokumenterat olagliga masstillbakadrivningar, så kallade push-backs, till Libyen. Dessa har samordnats av europeiska myndigheter, såsom EU:s gränsbevakningsbyrå Frontex och EU-insatsen EUNAVFOR Med, och verkställts av den libyska kustbevakningen, vilka enligt rapportförfattarna inte går att särskilja från miliser, som alltså finansieras och tränas av EU.

Det innebär att de flyktingar och migranter som lämnar det våldsdrabbade Libyen och de tortyrfängelser som olika milisgrupper styr över tvingas tillbaka av den libyska kustbevakningen och riskerar att utsättas för nya dokumenterade kränkningar av mänskliga rättigheter, människosmugglare och våld.

”EU direkt ansvarigt”

Enligt Lucia Gennari från Mediterranea – Saving Humans ”anser Europeiska unionen att genom att övervaka nödsituationer till sjöss och avlyssningar från den så kallade libyska kustbevakningen från luften kan ansvaret för kränkningarna av de rättigheter som dessa metoder innebär undvikas. Denna rapport visar något helt annat. ”

Enligt rapportförfattarna har EU: s myndigheter även utnyttjat covid-19-krisen för att normalisera befintlig praxis och bryta mot principen om icke-refoulement (att flyktingar inte får återsändas till ett land där de har anledning att frukta förföljelse) till sjöss. Covid-19-pandemin kan inte i något fall motivera att migranter som flyr till Libyen ska tvångsdeporteras tillbaka.

– Politiken som innebär massförflyttning i den libyska krigszonen är europeisk politik, för vilken EU och dess medlemsstater är direkt ansvariga,” tillägger Kiri Santer från Alarm Phone.