”Nu är det nog”, deklarerade barnmorskorna i Stockholm i mars 2013. Övriga barnmorskor i Sverige var inte sena med att sluta upp i det som kom att bli ”Barnmorskeupproret”. Sedan dess har extra pengar skjutits till för att kvinnor ska få en bättre vård. Men barnmorskorna tycker förlossningsvården i Sverige är för likriktad.

Av Christin Sandberg

– Då stod vi på barrikaderna, säger Eva Nordlund ordförande för Svenska barnmorskeförbundet.

Med kvinnan i centrum krävde barnmorskorna att målet måste vara en barnmorska per kvinna i aktivt förlossningsarbete, barnmorskor i alla organ där besluten om förlossningsvården tas, och en vård där kvinnan får välja var hon vill föda – alltifrån inom ramen för den högspecialiserade vården till att föda hemma.

De demonstrerade och uppvaktade politikerna.

I medierna började det rapporteras om förlossningsskador.

– För oss var det helheten som stod i fokus: att kunna ge en trygg och säker vård. Inte bara medicinskt kvalitativ vård utan även en bra upplevelse och känsla av delaktighet för den födande och hennes familj.

Eva Nordlund beskriver hur de lyfte forskning som visar på att kontinuerligt stöd under förlossning kan ge en minskning av interventioner som epiduraler, kejsarsnitt, sugklockor och då i förlängningen färre bristningar.

– Lugn och ro ger trygghet till kvinna, vilket optimerar födandet genom att det värkstimulerande kroppsegna hormonet oxytocin ökar. En barnmorska som är med en födande
kontinuerligt kommer kunna uppmärksamma när förloppet börjar avvika, hon ser och hör, säger hon.  

– Vi lyfte också fram att det borde vara självklart med en individualiserad förlossningsvård. Kvinnor vill olika och även barnmorskor. Alla kvinnor behöver inte ha ”extra allt” och vara på sjukhus. Diskussionerna om bristningar kom lite senare och är en del av helheten även om det blivit ett stort medialt fokus på just den delen, tillägger hon.

Eva Nordlund, ordförande för Svenska barnmorskeförbundet. Foto: Stefan Bohlin

Sköt till extra pengar

Barnmorskeupproret resulterade i att regeringen sköt till extra pengar till barnmorskorna. De satsades bland annat på att nyutexaminerade barnmorskor skulle få en mentor under den första tiden på arbetet.

– Förr ville i stort sett alla in på förlossningen och jobba så snabbt som möjligt efter examen, men trenden de senaste åren har varit att nyutexaminerade inte vill eller vågar. Vi har förstått det som att många känner att de inte erbjuds förutsättningar att göra ett bra jobb och dras med ett ständigt dåligt samvete, säger Eva Nordlund.

Elena Bräne, barnmorska och medlem i styrelsen för Svenska barnmorskeförbundet, säger att mentorerna visade sig vara ett bra sätt och gav möjlighet till en lugnare introduktionstid för barnmorskorna som var nya på jobbet.

– De behövde till exempel aldrig ha fler än en kvinna i aktiv förlossning, säger hon.

”Min barnmorska”

En annan lyckad satsning är projektet ”min barnmorska” på Karolinska sjukhuset i Huddinge i Stockholm. Där följer samma team av barnmorskor kvinnan under graviditet, förlossning och eftervård. Det ger kontinuitet och innebär att kvinnan känner barnmorskan som är med på förlossningen, vilket annars inte är normalfallet i Sverige.

I Sverige har barnmorskor utbildats sedan 1700-talet – kanske längst i världen – och skaffat sig kunskap om hur man bäst kan förebygga de allvarliga hot som föreligger för kvinnor i samband med graviditet och barnafödande, till exempel blödningar och infektioner. Resultatet är att Sverige har bland den lägsta mödradödligheten i världen.

Elena Bräne beskriver det som att den svenska barnmorskan har hand om det friska och det normala inom graviditet, förlossning och efteråt. I många andra länder är det oftast en läkare man går till och som har huvudansvaret.

Läkaren ytterst ansvarig

Bräne har arbetat som barnmorska i Australien, där det är vanligt med privata eller halvprivata försäkringar och då är det läkaren som är ytterst ansvarig, vilket innebär att det är läkaren som handlägger en normal förlossning.

– Det påverkar hur kvinnor väljer att föda barn. I Sverige har vi få kejsarsnitt i jämförelse, och det tror jag beror på att vi har en stark barnmorskekår. I länder där läkarna följer graviditeten har man höga kejsarsnittstal. Läkare kan tycka att det är lättare. De har inte heller barnmorskekompetens med det normala förloppet i fokus, som vi har, säger hon.

Eva Nordlund understryker att vi i Sverige har bra siffror vad gäller blödningar, infektioner och kejsarsnitt.

– Det är tack vare att vi är när-
varande, ser och uppmärksammar, lyssnar in och anar när något är på väg att gå snett. Men vi kan göra upplevelsen ännu bättre för kvinnan. Vi måste också bli bättre på att ta hand om kvinnor efter förlossningen, där brister vi i dag, säger Eva Nordlund.

I Sverige finns en fortlöpande kontakt under graviditeten, då kvinnan träffar samma barnmorska, vilket förhoppningsvis bidrar till att hon känner sig trygg.

– Vi har kontinuitet för att skapa trygghet under graviditeten. Vi mäter, för statistik och samlar data. Vi är jätteduktiga på det. Och så har vi den starka barnmorskan i mödravården och på barnmorskemottagningen. Men när man ska föda barn händer det någonting. Då är det ett hack. Och så står kvinnan inför helt nya människor som ska ta hand om henne när hon ska föda.

– Vi vet också att vi har en stor lucka i eftervården. Kvinnor har ett mycket större behov än en efterkontroll några veckor efter förlossningen.

Arbeta i team

I England och Holland kan barnmorskor arbeta i team på fältet med hembesök och hemförlossningar inom den offentliga vården. Det ses som eftersträvansvärt att arbeta på fältet, där det krävs stor erfarenhet och bred kompetens.

Eva Nordlund och de andra på svenska barnmorskeförbundet strävar efter fler valmöjligheter i vården för både kvinnor och barnmorskor.

– Vi från förbundets sida tycker dessutom att det krävs ett helhetsgrepp och en översyn av hela barnmorskornas verksamhetsområde, säger Eva Nordlund.

Pengarna som satsades på förlossningsvården efter barnmorskeupproret sträcker sig fram till 2022.

– Vad kommer hända sedan? Det är en fråga både regionerna och staten bör ställa sig, säger Eva Nordlund.