DEBATT Med intresse har vi följt debatten kring matsystem och klimatpåverkan den senaste tiden. Vi välkomnar den studien om LCA-metoden, vilket är ett sätt att mäta jordbruksprodukters miljöpåverkan. I Expressen publicerades nyligen en artikel, som vi anser har ett mycket smalt perspektiv, där Chalmersforskaren Stefan Wirsenius intervjuats och ekologiskt jordbruk lyfts fram som en klimatbov. Andra forskare från samma institution som Wirsenius ger en annan sida av forskningen och kritiserar LCA-metoden genom att understryka dess begränsningar i ett pressmeddelande.

Av:  Matilde Buanausse, policyrådgivare, UNAC- nationella bonderörelsen i Moçambique
Joel Holmdahl, styrelseledamot NordBruk
Louise Lindfors, generalsekreterare Afrikagrupperna

Vi och våra nätverk av organiserade småskaliga bönder i södra Afrika och Sverige vill nu bidra med ett bredare globalt perspektiv i debatten om vilket slags matsystem som är rustat för att hantera klimatförändringar.  Det är inte småskaliga bönder med förankring i sina lokalsamhällen som skövlar regnskog för palmoljeproduktion eller för betesmarker till nötkreatur som ska gå på export som ”naturbeteskött”. Det är det industriella matsystemets aktörer som står bakom den utvecklingen. Att friställa det konventionella, industriella, jordbruket från dessa negativa följder är både oärligt och gravt felaktigt.

FN:s klimatpanel, IPCC, konstaterade i augusti 2019 att det är omöjligt att hålla de globala temperaturökningarna inom säkra nivåer utan en stor omställning av världens livsmedelsproduktion och markanvändning. Klimatrapporten pekade på kopplingen mellan klimatförändringar och frågor som rör markanvändning, bland annat skogsbruk, hållbarhet och livsmedelstrygghet. Rapporten gör tydligt att bland annat storskaliga jordbruk och skogsbruk, samt avskogning och avlägsnande av torv- och våtmarker står för en betydande del av världens utsläpp av växthusgaser.

Dagens intensiva jordbruk har lett till ökad jorderosion och minskade mängder organiskt material i marken, problem som dessutom kommer att förvärras av klimatförändringarna. IPCC betonar att marken måste skötas på ett betydligt mer hållbart sätt i framtiden för att en stundande klimatkris ska kunna undvikas. Bland åtgärderna som behöver genomföras återfinns förbättrad tillgång till marknader, att stärka kvinnliga jordbrukare, att utöka tillgången till jordbruksservice och att stärka besittningsrätten i förhållande till landgrabbing. I Sverige är det frågan om kontroll över naturresurserna, i synnerhet skog, i förhållande till spekulation och lokal förankring som är avgörande.

IPCC, men även FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation), menar att urfolks kunskaper är viktiga i omställningen. Deras brukningsmetoder samt annan traditionell och lokal kunskap kan bidra till en ökad livsmedetrygghet, bevarande av biologisk mångfald, bekämpning av ökenspridning och markförsämring samt att övervinna de kombinerade utmaningar som klimatförändringarna innebär.

För att komma till rätta med klimatomställningen och samtidigt stärka de klimatsmarta bönderna bör vår politiska målsättning vara matsuveränitet. Matsuveränitet är folks, länders och unioners RÄTT att definiera sin egen jordbruks- och livsmedelspolitik, utan dumpning av varor i tredje land. Något som idag strider mot EU:s fördrag gällande kapitalets fria rörlighet och även varors fria rörlighet, vilket innebär att det rent lagmässigt inte är möjligt.

För att få matsuveränitet att fungera måste länderna i både Nord och Syd ges möjlighet att stödja sitt eget jordbruk för att därigenom kunna garantera sina befolkningar rätten till mat, för att kunna skydda miljön, för att kunna utveckla ett långsiktigt hållbart jordbruk och för att kunna skydda sig mot prisdumpning. Bönder både i Sverige och södra Afrika måste även ges möjlighet att skydda sitt jordbruk för att uppfylla andra allmänna intressen som kan variera från land till land och olika kulturtraditioner. 

En lösning som förs fram av gräsrotsrörelser och de småskaliga bönderna själva är agroekologi. Det är en vetenskapligt erkänd strategi för ett hållbart jordbruk, där praxis är att använda sig av ekologiska metoder för att skapa hållbara agrosystem vilka är förankrade både socialt och kulturellt. Att odla agroekologiskt innebär användning av primärt naturliga metoder för att skapa en frisk och bördig jord, spara vatten, skydda pollinatörer, skydda vår luft, jord och vatten från skadliga kemikalier. Att odla agroekologiskt medför minimal påverkan på vår miljö och det är inte skadligt för varken djur eller natur.

Det agroekologiska jordbruket återfinns idag bland småskaliga bönder och kritiseras ofta för att inte vara lika effektivt som konventionellt jordbruk. De facto producerar småskaliga jordbrukare 70 procent av den globala matproduktionen på 25 procent av åkerarealen. Det vill säga de producerar mer mat per hektar än industrimodellen i nästan hela världen, även i stora delar av Europa. I Sverige ställs det konventionella mot det ekologiska jordbruket. Båda är tungt beroende av maskineriet med storskalighet och exportmarknader, till skillnad från den agroekologiska modellen som är socialt, kulturellt och lokalt förankrad.Sverige, och även EU, skulle kunna stötta hållbart jordbruk genom att skifta fokus från expansionen av konventionellt jordbruk till matsuveränitet och småskaliga bönder med agroekologiska praktiker.

Det krävs en helomvändning av EU:s nuvarande linje och omskrivningar av EU:s grundläggande fördrag. Det är dags att omvärdera vad vår framtid är värd, det är dags att stötta det agroekologiska jordbruket både i Sverige, Europa och världen! ■