Den 23 januari föll domen i Högsta domstolen. Girjas sameby hade vunnit mot staten och samiska glädjetårar rann. Ett lättat ”Äntligen!” spred sig över Sáme ednam, samernas land. Det skriver Åsa Lindstrand, chefredaktör för Tidningen Samefolket, i en analys av HD:s dom.

Av Åsa Lindstrand

Domen i Girjasmålet är resultatet av en process som startade vid Svenska Samernas Riksförbunds (SSR:s) landsmöte år 2006. Då beslutade SSR att utreda förutsättningarna för en rättslig prövning mot staten gällande småviltsjakten och fisket ovan odlingsgränsen. Ett par år senare tog SSR nästa steg, genom att besluta sig för att ställa sig bakom en stämning. 2009 lämnade Girjas sameby in stämningen mot staten. Att valet föll på just Girjas var ingen slump. Bedömningen var att läget och historiken där gjorde Girjas lämplig som murbräcka.

Staten, genom JK, var från början inte alls intresserad av att få frågan prövad. De försökte hävda att samebyn inte skulle få föra talan i domstol. Gällivare tingsrätt gjorde en annan bedömning. Huvudförhandling inleddes och i början av februari 2016 kom tingsrättens dom. Tingsrätten gav samebyn rätt. Hovrätten levererade senare en mer tvetydig dom, där rätten delades mellan samebyn och staten. Och så till sist, slog Sveriges högsta rättsliga instans fast att jo, Girjas sameby har bättre rätt än staten till småviltsjakten och fisket på sina marker ovan odlingsgränsen. Staten får inte heller rätt att upplåta motsvarande jakt och fiske inom området.

Men är då detta en process som pågått i knappt 14 år? Eller går den kanske tillbaka till den där mörka decemberdagen 1992 när riksdagen röstade igenom den fria småviltsjakten, för att sedan släppa jakten fri den 25 september 1993? En i det närmaste makaber händelse som ser ut som en tanke är förresten, att det var samma dag som det svenska Sametinget öppnade. Med pompa och ståt invigdes samernas parlament, medan hagelsvärmarna började spruta på det höstkänsliga fjället.

Faktum är, att Girjasmålet har sina rötter betydligt längre tillbaka i tiden. Det är faktiskt frukten av en kolonial grodd som frodats sedan 1886 då den första renbeteslagstiftningen infördes. Då började de rättigheter som enskilda samer upparbetat att föras in i renbeteslagstiftningen och senare rennäringslagstiftningen. På det viset blev det allt färre samer som fick tillgång till sina rättigheter. Dessutom tog staten redan då, 1886, hand om själva upplåtelserna. Samerna ansågs vara en lägre stående ras och därmed inte mogen uppgiften, vilken därför fördes över till länsstyrelserna. Svensk rennäringslagstiftning vilar således på rasistisk grund. Det var den lagstiftningen JK försvarade när man hävdade att samebyn inte skulle få föra talan i det som kom att bli Girjasmålet i mitten av 2000-talet.

Den stora frågan är nu vilka följder domen får. För hur mycket än juristerna i Högsta domstolen (HD) upprepar att domen endast reglerar förhållandet mellan staten och Girjas sameby, så vet många samer, både i och utanför samebyarna, att det där bara är formalia. Många är de samer som uppfattar sig bestulna på en rätt som de är övertygade om att de har. Och många är inte minst de samebyar vars förhållanden liknar dem i Girjas.

HD trycker i domen på begreppen urminnes hävd och sedvanerätt. Medan statens advokater under hela processen har hävdat att urminnes hävd endast är tillämplig i trakter gynnsamma för odling, menar HD att begreppet kan vidgas och också omfattar det samiska livet i Girjas. Dessutom menar HD att ILO:s konvention 169 om urfolkens rättigheter har blivit internationell sedvana. Sverige är därför skyldig att följa det som står i ILO169, trots att Sverige inte har ratificerat konventionen. Detta kan inte ses som annat än en skaplig käftsmäll mot vad statens advokater hade argumenterat i rättssalen: ”Sverige har inga internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samerna, vare sig dessa anses vara ett urfolk eller inte.”

För Girjas sameby ändrades saker och ting i samma stund som domen föll i HD, men det kan nog dröja åratal innan vi känner till domens följder i ett större perspektiv. Icke-samiska jägare har uttalat sig med oro för att deras jaktmöjligheter nu kommer att kringskäras. Samer utanför samebyarna förefaller som grupp kluvna. Det största partiet i Sametinget är Jakt- och fiskesamerna. Deras partiledare Håkan Jonsson ser en risk med att samer utanför samebyarna kan exkluderas än mer från sina gamla marker om samebyarna ser chansen att tjäna storkovan på jakten. Samtidigt ser många icke renskötande samer en möjlighet öppna sig, genom HD:s emfas på urminnes hävd och sedvana. En hävd som också samer utanför samebyarna bidragit till att upparbeta.

Så vad händer nu? Kommer vi att få se en anstormning av samebyar som stämmer staten på motsvarande rätt på sina marker? Knappast, i alla fall inte på kort sikt. De flesta samebyar har fullt upp med att bedriva renskötsel i ett klimat som blir allt mer hopplöst, och då avses både väderlek och politiskt dito. Många är redan inne i processer mot vindkraftsparker och gruvetableringar, eller har fullt upp med att få staten att följa sitt eget beslut om tio procents toleransnivåer för rovdjursrelaterade renförluster.

I den bästa av världar blir Girjasdomen den händelse som får strutsen Staten att dra upp huvudet ur den koloniala myllan. Ett startskott där staten tar sitt ansvar och försöker mildra det häleri den ägnade sig åt, då den först stal samiska marker och sedan sålde ut tjuvgodset till allt från ickesamiska nybyggare till skövlande industrier. Många samiska röster menar nu att det inte längre är möjligt för staten att blunda för det rättshaveri samerna utsatts och utsätts för. Andra låter mer luttrade och menar att allt snart återgår till business as usual. Att regeringen tillsätter en utredning eller två som inte sätter några andra spår än utrymmet de upptar i något statsråds dator. Utan tvekan har dock HD:s dom i Girjasmålet väckt förhoppningar om en starkare rätt och mer rättvis tillvaro för de ursprungliga rättighetsinnehavarna i det samiska området, nämligen samerna.

Åsa Lindstrand, chefredaktör för Tidningen Samefolket.