Urfolksledaren Lolita Chávez från Guatemala har överlevt flera mordförsök. Hon står åtalad för terrorism och uppvigling och ses kort och gott som en fiende till staten.

Sedan tre år tillbaka befinner hon sig i ofrivillig exil i Europa. Härifrån varnar hon för hur coronapandemin kan leda till ökat förtryck av människor.

Text och bild: Christin Sandberg

URFOLK Urfolkens kamp för överlevnad förändras inte i grunden av coronapandemin, därför får vi inte låta det som händer nu göra att vi villar bort oss på vägen i urfolkskampen, säger hon när vi hörs på telefon från två olika länder som båda stängt ner på grund av pandemin.

Aura Lolita Chávez Ixcaquic kommer från Quiché, en bergig region rik på skog och vatten, i nordvästra Guatemala på gränsen till Mexiko. Där har hon sedan ett par decennier tillbaka varit en mycket aktiv ledare i Quichéfolkets råd (CPK) och organisatör till försvar för urfolkens rätt till den mark de brukar och mot transnationella företags exploatering av mineraler, skog och vatten.

– De flesta av våra upplevelser som kvinnor passerar kroppen. Det gäller både ett slag, hunger och när vi ser att naturen och vattnet förstörs. Vi kvinnor drabbas hårdast av de konsekvenser som övergrepp på naturen och vattnet för med sig, sade Chávez när jag träffade henne första gången i Quiché för tio år sedan. Detta är skälet till varför så många kvinnor står i första ledet i kampen för planeten förklarade hon då.

Guatemala har fantastisk natur och är rikt på naturresurser. Dessa är framför allt koncentrerande i de regioner där urfolken, även kallade mayafolket, utgör en majoritet. Trots det lever landets urfolk som består av omkring åtta miljoner människor och utgör halva landets befolkning – den näst högsta andelen i världen – i extrem fattigdom. Det finns 22 mayagrupper, var och en har sitt eget språk. De saknar basservice och är i stort sett utlämnade till sin lokala självorganisering när det gäller ekonomi, hälsovård och säkerhet. Landets rikedomar är koncentrerade i en handfull familjers ägarskap.

Under 2019 pågick över 2 500 sociala konflikter i Guatemala enligt officiella uppgifter från Comisión Precidencial de Diálogo vilket kan jämföras med 70 sociala konflikter för tio år sedan. Majoriteten av konflikterna rörde jordbruket och marken, eller storskaliga odlingar, så kallade monokulturer. Andra handlade om naturresurser och utländska företagsprojekt, såsom gruvutvinning och vattenkraftsdammar om vilka lokalbefolkningen inte har något att säga.

Folkomröstning i San Mateo Ixtatán, Guatemala 2009, i enlighet med urfolkskonventionen ILO-konvention 169 mot gruv- och vattenkraftsprojekt.

Utbredd undernäring

Omkring 80 procent av konflikterna äger rum i nio av landets tjugotvå departement, där urfolken är i majoritet. Staten svarar upp mot konflikterna genom att skicka polis och militär till byarna, späda på våldet, införa undantagstillstånd och skynda på att lagföra och driva rättsprocesser mot kvinnor och män som uttalat är emot företagsaktiviteterna och som fredligt manifesterar sin åsikt.

Korruption och våld är utbrett. Hälften av barnen bland urfolken lider av kronisk undernäring, ännu fler av undernäring och många svälter ihjäl. Statistiken över tonårsflickor som blir gravida på grund av våldtäkter är skrämmande hög. Nästan alla familjer har ”offrat” ett barn till migration norrut till Mexiko eller USA och lever på pengar som denne skickar hem.

Lolita Chávez började tidigt att tillsammans med andra mayakvinnor i Quiché organisera kvinnor för att stärka och ge möjlighet åt fler att ta makt över sina egna liv. Engagemanget och viljan att kollektivt arbeta för förändring har egentligen aldrig varit ett aktivt val för Chávez utan en del av livet redan från det att hon var liten.

Chávez menar att kvinnorna försvarar jorden och territoriet, inte för att de tillhör dem utan för att det är en del av livet, vilket även sammanfaller med mayafolkets idé om och syn på världen, den så kallade kosmosvisionen. Jorden är en del av livet och tillhör den som brukar och lever i harmoni med den. Samhället däremot, menar Chávez, ser på kvinnor på samma sätt som på marken som brukas eller som andra ägodelar.

Bredare tankeperspektiv

Quiché, där Chávez växte upp, var den hårdast drabbade regionen under det 36-åriga inbördeskrig som pågick mellan 1960 och 1996. Hälften av alla dokumenterade brott mot mänskligheten inklusive massakrer på ursprungsbefolkningen begicks här, drygt 200 000 människor mördades.

Många av kvinnorna som överlevde kriget hade utsatts för sexuellt våld, tortyr eller sett familjemedlemmar mördas. Många blev föräldralösa, ensamstående mödrar och änkor. Än i dag är våldet mycket utbrett. Landet har bland det högsta antalet mord på kvinnor, så kallade femicidios, i världen. Straffriheten på mord är 97 procent.

Trots dystra siffror är kvinnorna långt ifrån bara offer. Under inbördeskriget var ett okänt antal kvinnor aktiva i gerillan. Osynliggörandet i historieskrivningen är dock förbluffande kompakt, få spridda kvinnliga röster har getts utrymme.

Lolita Chávez levde kriget under sin uppväxt. Dotter till en mor som var gerillaledare och som lade all sin tid på kollektivt arbete i motståndsrörelsen och en pappa som var alkoholiserad växte hon upp i ett hem som alltid var fullt av folk, men under perioder tomt på mat, särskilt när pappan drack mycket.

”Till försvar för moder jord och territoriet.” Folket i San Juan Sacatepéquez har samlats i stormöte för att visa sitt missnöje med en stor cementproduktion som pågår i närheten.

Kollektiv syn

Chávez menar att kvinnornas deltagande i den politiska kampen är oumbärligt.

– Vi har en kollektiv syn, en mer öppen syn. Våra erfarenheter från livet har gjort oss till strateger. För många kvinnor i min generation är hemmet oftast lika med samhället. Men det är en tuff plats, där vi ska se till att det finns mat och rena kläder samtidigt som vi axlar rollen som psykologer, omvårdare, kommunikatörer, uppmuntrare och arbetare för resten av familjen. Det är den här mångfalden som ger oss ett bredare tankeperspektiv.

Chávez har dock betalat ett högt pris för att öppet arbeta med att försvara kvinnors och urfolkens rättigheter. Hotbilden mot henne har varit hög under många år, hon har ställts inför rätta otaliga gånger och hon har utsatts för flera mordförsök. Varje gång har hon, tack vare de människor hon har runtomkring sig, lyckats klara sig undan.

– Vår erfarenhet är att de människor som sitter vid makten tar till vilka medel som helst för att bevara sina privilegier, och de gör det ostraffat, säger Chávez.

Hon fortsätter:

– Jag ser oss kvinnor som oerhört modiga. Vi är inte rädda trots att många har försökt skrämma oss. Vi måste dock ständigt föra en inre kamp för att rädslan som vi har känt inte ska styra oss.

Neutraliserar fienden

Så vad gör då staten med sina fiender? Om hoten inte får dem att tystna prövar de andra metoder.

För drygt tio år sedan blev Lolita Chávez uppringd av en nära medarbetare till den dåvarande presidentfrun Sandra Torres. Kvinnan erbjöd henne en tjänst i presidentpalatset. Förvånad svarade Chávez att hon aldrig hade sökt någon tjänst i maktens centrum och tackade nej.

Senare fick hon veta att anledningen till att just hon hade erbjudits jobbet var för att de ville ”neutralisera” organisationerna i Quiché, och de ansåg att hon var rätt kvinna för jobbet.

– Det gjorde ont i mig, jag visste så väl vad som låg i innebörden av ordet neutralisera, eftersom jag själv hade sett ledare förföljas och hotas. Jag kände också väl till deras taktik att försöka splittra vår organisering, både inom kvinno- och urfolksrörelsen. Därför har jag alltid förespråkat kollektivt ledarskap och att hålla våra byar enade.

Det är dock en effektiv metod som Guatemalas regering och företag använder sig av. Det är svårt att stå emot ett lukrativt erbjudande om att tjäna pengar motsvarande en summa som ingen på landsbygden som odlar sin egen mat någonsin skulle kunna drömma om.

Jobberbjudandet till Chávez kom under samma tid som hon och de andra ur urfolksrörelsen i regionen Quiché anordnade en folkomröstning enligt FN:s ILO-konvention 169 till försvar för urfolkens rättigheter.

Lolita Chávez tillsammans med sitt folk inför en rättegång i hemstaden Quiché.

Ökat våld mot aktivister

Många andra landsbygdsregioner där urfolken är i majoritet gjorde detsamma. Sammanlagt deltog närmare en miljon människor i folkomröstningarna för sin rätt till information och rådfrågning innan transnationella företag tar den mark som folket är beroende av för sin överlevnad.

– Det här är ingen lek för oss. Bergen, floderna och skogarna tillhör folket och de kan inte ta det ifrån oss, deklarerade organisatörerna från Quichéfolkets råd på den avslutande presskonferensen.

En annan av dessa folkomröstningar hölls i San Mateo Ixtatán, en svåråtkomlig region i norra delen av landet, år 2009. Folket hade hört talas om planerna på ett stort vattenkraftsprojekt i området, men det fanns inte mycket information tillgänglig och ingen från lokalbefolkningen var direkt delaktig i planeringen av projektet.

I en rapport från den internationella ickestatliga organisationen Global Witness, som varje år kartlägger situationen för miljöaktivister runt om i världen, är flera av de mördade just därifrån.

I den senaste rapporten för 2018 sticker Guatemala ut som landet där antalet mord på miljöaktivister och sociala ledare ökade mest. Fem gånger så många jämfört med året innan, vilket gjorde det till det dödligaste landet per capita för miljöaktivister. I Guatemala tillhörde alla de mördade klimataktivisterna urfolken.

En av dem var markförsvararen Luis Arturo Marroquin. Han sköts i huvudet av två oidentifierade män. Marroquin var en lokal ledare och tillsammans med fyra andra män, som också mördades, ingick han i en småbrukarorganisation som stod upp för landrättigheter.

De sköts ihjäl för att de motsatte sig två stora vattenkraftsprojekt i San Mateo Ixtatán. Projektet inkluderar två dammar, San Andrés och Pojom II, vilka båda har kopplats till en av landets rikaste och mäktigaste familjer. Det har också fått generös finansiering från internationella utvecklingsbanker, trots omfattande rapportering av lokala protester mot dammarna.

Ofrivillig exil

Många års upprepade hot, ideliga polisanmälningar och stressen av att ständigt leva under dödshot, ibland med och ibland utan livvaktsskydd ledde till att Lolita Chávez fattade det svåra beslutet att lämna landet och arbetet i Quichéfolkets råd, som hon alltid återkommer till.

Organisationen, som hon själv var med och grundade, kämpar för att skydda naturresurser och mänskliga rättigheter från expanderande gruvdrift, skogsavverkning, vattenkraft och industriellt jordbruk på urfolksterritorium.

Chávez är känd både nationellt och internationellt. Det fanns röster som ville se henne som urfolkens presidentkandidat i valet 2019. Kort efter att hon hade kommit till Europa fick hon veta att hon som första urfolkskvinna någonsin var nominerad till EU-parlamentets Sacharovpris för tankefrihet.

Under ett halvår 2017 ingick hon tillsammans med andra människorättsförsvarare i ett grupprogram för traumabearbetning och läkning. Sedan dess försöker hon överleva på föredrag, mindre uppdrag eller att brodera traditionella blusar och sälja. Hon är för tillfället i säkerhet, men hennes familj som är kvar i hemlandet svävar ständigt i fara.

– Nyligen kom polisen hem till min son som lever gömd och hämtade honom med ursäkten att de hade något att delge mig. Han reagerade direkt och skickade en kort video till mig och frågade vad han skulle göra. Jag lyckades omedelbart få tag i åklagarmyndigheten för mänskliga rättigheter som – som tur var – agerade snabbt och därefter lämnades min son i ett gathörn, säger hon med vånda.

Maria från Ixcán är överlevare från inbördeskriget och var ett potentiellt vittne i folkmordsrättegången för några år sedan mot den nu avlidne exdiktatorn Efraín Rios Montt.

Redo för fara

Att befinna sig långt borta och dessutom under karantän medan coronapandemin härjar som bäst är inte det lättaste. Sonen är 18 år, dottern några år äldre. Med en mamma, uppväxt i extrem fattigdom, som tycks född till urfolksledare har barnen tvingats till att alltid vara redo för fara.

– Vi har tränat på säkerhet inom familjen. Jag har inpräntat i dem att vi måste ha våra koder. Det är vårt självförsvar, säger Lolita Chávez.

En annan viktig del av säkerheten är nätverket med personer de har runtomkring. Det kan bara vara personer de absolut litar på.

– Vi har strategier för hur vi ska agera, kommunicera och läsa av fienden. Sedan har vi våra nätverk.

– På samma sätt som vi tar oss ur hot och faror, måste vi sedan bearbeta våra trauman och den stress det innebär att hela tiden leva under sådan press. Även det måste vi ta hand om själva, säger hon.

Själv vill hon inget annat än att komma hem.

– Jag har fått rådet att söka politisk asyl i Europa, men jag vill inte. Jag har mina rötter djupt rotade i Quiché, och tillsammans med min grupp Quichéfolkets råd, känner jag mig hemma.

För att återvända kräver Chávez att hennes säkerhet garanteras. Förra året hölls ett möte i Washington mellan representanter för den guatemalanska regeringen, en guatemalansk människorättsorganisation och Lolita Chávez. Men inga garantier gavs.

Hon berättar att hon vid coronapandemins utbrott befann sig i Barcelona och precis hade avslutat en föreläsning när hon fick ett telefonsamtal om att uppdraget för en EU-parlamentariker i Madrid hade ställts in.

Det innebar också att resan till Baskien, där hon tillfälligt bor, hade ställts in.

– Jag stod på gatan, utan ett öre på fickan, när jag fick beskedet. Jag har nog aldrig känt mig så utlämnad och så långt hemifrån, säger hon.

Efter att hon blivit arg på uppdragsgivarna löste sig situationen, men känslan av att vara totalt utlämnad kommer hon bära med sig för resten av livet.

– Jag uppskattar aktivister, feminister och akademiker för deras engagemang och kunskaper, men jag känner mig inte hemma i den här miljön.

Förfäder förebild

Lolita Chávez varnar nu för risken att kapitalistiska krafter utnyttjar coronapandemin för att stärka sina positioner. Och att hungern breder ut sig när all ekonomisk aktivitet, även i den informella ekonomin, förbjuds.

– Urfolkens kamp för överlevnad förändras inte i grunden av coronapandemin, därför får vi inte låta det som händer nu – en våg som kommer att gå förbi – göra att vi villar bort oss på vägen i urfolkskampen. Vårt mål är att stå upp för och försvara territorier och naturen.

Chávez är orolig för de åtgärder och restriktioner som nu vidtas och som utnyttjas i vissa stater för att öka kontrollen över människor och förstärka förtrycket. Den polisiära och militära närvaron i ett tidigare krigshärjat land väcker många minnen till liv och utgör en reell fara.

Hon är också orolig för att undantagstillståndet blir till något normalt, något som ska accepteras.

– Det är ett trauma för våra barn och unga att uppleva detta som något normalt, något att vänja sig vid, för det är det aldrig, säger hon.

Innan vi lägger på berättar hon att hon är hos en guatemalansk familj och att hon kan prata sitt modersmål quiché där.

– När rese- och utegångsförbudet infördes i Spanien var jag och besökte dem, och här har jag blivit kvar, säger hon.

– Vi äter tortillas varje dag och kokar örtdrycker för att stärka immunförsvaret, precis som våra förfäder gjorde.

Människor väntar på ett stormöte i Comitancillo San Marcos Guatemala.