Att göra hela Italien till en skyddad zon är ett historiskt beslut som saknar motstycke i ett europeiskt land i efterkrigstid. Det känns nästan overkligt.
I dekretet, som premiärminister Giuseppe Conte undertecknade, efter ett tal till nationen, medges undantag för de som arbetar och de som av hälsoskäl måste uppsöka sjukvården. Den som pendlar till jobbet eller rör sig ute behöver ha med sig ett intyg där skälen till att hen är ute just för att ta sig till och från arbetet ska framkomma. Intyget ska visas upp vid kontroller.
Jag scrollar febrilt i mobilen för att hitta formuläret. Polis och militär ska övervaka tågstationer och huvudvägar ut och in från städer. Den som bryter mot reglerna kan straffas med böter eller till och med arresteras. Den begränsade rörelsefriheten gäller personer, inte varor. Transporter av varuleveranser fortgår. Människor måste kunna äta och landet kan inte lamslås helt. Kollektivtrafiken i storstäderna fortsätter rulla för att tillåta människor att kunna ta sig till och från arbetsplatserna.
Företagen har instruerat sina anställda att stanna hemma vid minsta lilla förkylningssymptom eller feber. Många caféer, barer och restauranger har stängt igen. De vågar inte ta några risker. Andra fortsätter att hålla öppet, men ber vänligt kunderna respektera reglerna om att hålla en meters distans emellan sig och inte hosta rakt ut i luften. Kan personalen i lokalen inte säkerställa att reglerna efterlevs tvingas även de att stänga. I en liten matbutik har personalen mätt upp färgglad tejp och klistrat fast på golvet för att kunderna ska hålla avstånd.
Klockan 18 måste allt vara stängt. Ingen danslektion, ingen simtur. Ingen aperitivo, drink med tilltugg, med kollegor efter jobbet heller – ett klassiskt inslag i städerna – innan det är dags att skynda hem till middagen som serveras klockan åtta. Inga födelsedagskalas eller söndagsluncher i glada vänners lag – de som tenderar att aldrig ta slut. Inga mässor för de många praktiserande katolikerna. Fast jag hörde att några slunkit in på gudstjänst igår utan att denna annonserats med klockringning för att hålla det i stillhet.
Italienarna är mycket sociala och umgås gärna i stora grupper, med familj, släkt och vänner. Och man umgås mycket ute på pubar och restauranger. Att det är slut på det för en tid innebär ett stort ingrepp i italienarnas vardagsliv. Det handlar om en omställning av livsstil.
Många är rädda för att bli smittade av coronaviruset. Jag har hört om äldre personer som inte vågar vara ensamma. Andra tycker det är överdrivet och menar att rädslan och alarmismen skadar mer än viruset. Många är också oroliga för den personliga ekonomin. En del tvingas stanna hemma utan att få lön, några tvingas ta ut semester, andra förlorar arbetet när turistnäringen och restaurangbranschen, där många säsongsarbetar, drabbas hårt.
Hur ska det gå runt? Italiens ekonomi är djupt skuldsatt. Landet har inte haft tillväxt sedan finanskrisen 2008. Det finns inga arbeten. De få som har skapats i servicesektorn de senaste åren är antagligen de som försvinner först nu. Regeringen har gett skattelättnader för en period åt bland annat egenföretagare och ställt in el- gas och vattenräkningar till de som varit isolerade längst. Men nu gäller det hela landet.
Regeringen vill stötta företag och individer som förlorar inkomst. De vill hjälpa de familjer som inte har far- och morföräldrar som kan ta hand om barnbarnen att få ersättning för barnvakt eller att stanna hemma från arbetet. De vill helt enkelt mycket, men frågan är hur långt pengarna räcker.
Det är en nödsituation som kallar. Allt måste i första hand gå till att ta hand om de sjuka. Till lokaler, sjukvårdspersonal och skyddsutrustning. Tur att Italien har en bra och fungerande offentlig sjukvård, men trycket ökar. Ju fler som smittas av coronaviruset, desto fler kommer även att behöva intensivvård. Platserna är begränsade, även om man gör allt för att omfördela och ta nya strukturer i bruk. Vårdpersonalen arbetar dygnet runt. Sjuksköterskestudenter har fått ta examen i förtid och genast börjat arbeta.
Och frågan är hur länge systemet håller? Landet har världens äldsta befolkning efter Japan. Det finns runt 14 miljoner människor över 65 år, vilket är nästan 25 procent av befolkningen. Det är också de som utgör riskgruppen för coronaviruset. Medelåldern för dem som avlidit hittills är över 80 år. De har alla lidit av andra sjukdomar när de fått coronaviruset.
När antalet smittade personer fortsätter öka, toppen är ännu inte nådd enligt experterna, och sprida sig i landet, sprider sig även panikkänslorna. Det finns helt enkelt inte plats för alla äldre på sjukhusen. Läkare har vittnat om att de redan måste prioritera bland de värst drabbade patienterna när det handlar om att fördela intensivvårdsplatser.
Jag avundas inte dem som befinner sig i den situationen. Inte heller de som sitter i landets fängelser och inte får träffa sina nära och kära. Alla besök är inställda, vilket har lett till upplopp på flera fängelser. Flera av de intagna är döda.
Själv ska jag utöver att arbeta bidra till några timmars hemundervisning i veckan för att ersätta barnens vanliga åtta-timmars skoldagar. Och ordna med arbetsintyg för att kunna ge mig ut och höra vad människor har att säga.
Låt gå för det.
