Hösten 2017 spreds metoo-uppropen via sociala medier i USA och snabbt vidare över stora delar av världen. Trots att den inte fick fäste överallt, och trots brister i inkludering, har #metoo ändå inneburit en ökad kunskap och medvetenhet. Det menar Giti Chandra, redaktör för en ny bok om metoo-rörelsen.

Av Christin Sandberg

#METOO Nu har en handbok om #metoo, The Routledge handbook of the politics of the #MeToo movement, publicerats. Det är det största skrivna verk som producerats om metoo-rörelsen och rymmer olika perspektiv på och kritik av rörelsen, akademiska källor, liksom texter om hur den mottagits och diskrediterats samt arbetet framåt. Här finns olika perspektiv på och kritik av rörelsen samt texter om hur den mottagits och diskrediterats samt arbetet framåt.

– Handboken är tänkt att fungera som referens för alla som vill arbeta inom området, säger Giti Chandra, som tillsammans med Irma Erlingsdótter är redaktör för boken, i en videointervju från Reykjavik till Tidningen Global.

En positiv utveckling som Chandra ser som ett resultat av #metoo är att en viss typ av frågor, såsom våld mot kvinnor, har satts i fokus under coronapandemin och det i många länder världen över.

– Bara ett par månader in i coronapandemin hölls det konferenser på temat vilka är konsekvenserna av pandemin för kvinnor och andra utsatta grupper. Bara det är en enorm prestation, säger hon.

Tendens att individualisera

De många berättelserna under #metoo kan också ha bidragit till att göra det svårare att fortsätta betrakta det könsbaserade våldet som offrets fel eller bortförklara det genom att likna förövaren vid ett monster eller individualiserande förklaringsmodeller.

Detta är något den amerikanska feministen och medborgarrättsaktivisten Angela Davis tar upp i en av bokens första essäer. I den skriver hon att ”våld mot kvinnor är den mest pandemiska formen av våld i världen.” Och hon frågar sig varför det gjorts så mycket framsteg inom andra områden, medan det könsbaserade våldet har tillåtits fortgå i samma omfattning.

Davis menar att ett av svaren handlar om tendensen att individualisera problemet:

”Eftersom vi tenderar att fokusera främst på enskilda förövare som om de själva är början och slutet på detta våld, uppmanas vi sällan att reflektera över den strukturella och institutionella orsaken till våldet.”

En annan aspekt som behandlas i handboken är kritik mot bristande inkludering. Giti Chandra menar att ett av de viktigaste bidragen i boken är det avsnitt som handlar om kvinnor med funktionshinder. Författaren Freyja Haraldsdóttir, skriver i det att kvinnor med funktionsnedsättningar aldrig fick någon plats i #metoo, vilket resulterade i att hon och organisationen hon är en del av backade och vägrade bli en aktiv del av rörelsen enligt devisen ”det är bättre att vara tyst än utraderad.”

Rörelsen upplevdes även av många som väldigt heteronormativ. Trans- och icke-binära personer hade svårt att hitta sin roll och känna sig delaktiga.

– Om du inte signalerar inkludering, får du inte heller någon respons från människor, säger Chandra.

Giti Chandra säger att ett av syftena med boken var att visa hur global rörelsen faktiskt blivit genom att sammanföra vad som händer i exempelvis Argentina med vad som är på gång i Indien och Sverige, och hur #metoo fungerade på olika sätt på olika platser.

Fick inte fäste

Det som blev en viral rörelse i Nordamerika och delar av Europa, fick dock betydligt mindre sprängkraft i Afrika, Latinamerika och i Mellanöstern.

I Argentina fanns redan den feministiska antivåldsrörelsen ”Ni una menos”, kännetecknad av den gröna färgen – den största på den latinamerikanska kontinenten på årtionden – och #metoo blev en extra push för den rörelsen, som befäste sin kraft för samhällsförändring ytterligare.

I länder som Kenya och Sydafrika fick #metoo däremot inte något riktigt fäste. Det, menar en av de medverkande i boken, kan bero på att få kände igen sig i och kunde identifiera sig med de glamorösa Hollywoodkvinnornas vittnesmål som fick #metoo att inledningsvis brisera, och att tillgången till smartphones i de länderna helt enkelt inte är lika utbredd som i västvärlden.

I ett kapitel från Sydafrika kommer också en reflektion kring risken att västerländskt ledda feministiska rörelser riskerar att överskugga och undergräva redan befintliga feministiska nätverk och kamper framför allt på lokal nivå. Detta på grund av inbyggda maktstrukturer och eftersom institutionella aktörer tenderar att uppmärksamma internationella kampanjer, men förbise lokalt förankrade rörelser som arbetat under årtionden.

I Mellanöstern var responsen också ganska sval, men #metoo utvecklades samtidigt till en egen hashtagg under vilken kvinnor vittnade om sexuella trakasserier och våld vid heliga platser – ett tidigare tabubelagt ämne – vilken fick stor spridning.

Tvingas till tystnad

Ett stort bekymmer för personerna som trädde fram och vittnade var att de själva sedan kom att åtalas för förtal av de utpekade förövarna. Rättssystemet slog och fortsätter slå tillbaka mot kvinnor. Det riskerar att återigen tvinga tillbaka dem till tystnad.

I Sverige har det lett till att en grupp feminister upprättat ”Förtalskassan”, som är en förening vars syfte är att ekonomiskt stödja människor som fällts för förtal i samband med #metoo.

Utifrån de stora bristerna i rättssystemet när det handlar om att utreda och döma sexualbrottslingar lyfter Chandra fram vikten av att fördjupa kunskapen kring att uppnå rättvisa utanför rättssystemet i form av upprättelse och förändring – helt enkelt som ett alternativ till de som inte vill anmäla och gå igenom en vanlig rättsprocess.

– För faktum är att rättssystemet misslyckas med att stötta och sviker på så vis kvinnor och överlevare på alla fronter, säger Giti Chandra.

Själv har hon skrivit ett avsnitt som handlar om anonymitet och trovärdighet. Där framkommer att när de första listorna över förövare, främst framstående män inom akademin, kom ut i Indien och flera andra länder var avsändarna anonyma kvinnor.

– Det ledde till en enormt stark motreaktion från äldre feminister som sade: ”Vi har ägnat våra liv åt att kämpa för att få tillgång till ett rättsligt förfarande. Det ni gör är illegalt, oansvarigt och får feminismen att hamna i dålig dager”, säger Chandra.

”Gerillakrigföring”

Även trovärdigheten ifrågasattes. Om kvinnorna som namnger de välkända akademikerna är anonyma, varför ska vi tro dem frågade sig kritiker? Backlashen blev dessutom hårdare eftersom unga kvinnor inte tycktes förstå och erkänna den kamp som tillgängligheten till rättssystemet inneburit för den äldre generationen.

– Jag tror att det här delvis handlar om att varje generation feminister gör saker på nya sätt och bryter mot reglerna. De feminister som nu är upprörda bröt mot reglerna på sin tid, och nu har vi den här sortens gerrillakrigföring, för det är vad som återstår när systemet inte skyddar dig. Medan de äldre fortsätter hävda att vi måste använda oss av rättsystemet.

Men i själva verket är anonyma listor bara en form av offentliga hemligheter som kvinnor talat om med varandra under årtionde, menar Chandra. Inte minst för att hjälpa och skydda varandra.

– Det är bara det att när det sprids via sociala medier kan du stämmas för förtal. Det var bland annat på så sätt #metoo stoppades innan det knappt hade börjat i Australien. Den unga skådespelerska som pekade ut en äldre kollega som förövare anmäldes för förtal och mannen fick rätt. Det visar att rättsystemet återigen verkar mot dig.

Går inte att ignorera

Men tack vare #metoo tycker Chandra ändå att det har blivit svårare att låtsas som inget har hänt.

Den ökade kunskapen och medvetenheten gör det också svårare för allt ifrån polis, till åklagare och domare att ignorera eller göra anmälningarna till icke-frågor.

Det behövs så klart även mer djupgående sociala och kulturella förändringar, men det, menar Giti Chandra, är så långa processer att först och främst måste lag och ordning till skydd för kvinnor som utsätts för våld garanteras.

– Om det går att fortsätta att begå övergrepp ostraffat kommer män vara helt ovilliga att ändra beteende, säger hon.