Av Matilda Tudor

KRÖNIKA Palettbladen har aldrig mått bättre. Det här var sommaren då jag insåg att de faktiskt behöver vatten varje dag. Jag har också varit noga med att ta bort alla begynnande blommor innan de sugit ut för mycket näring ur plantan och följsamt vridit krukorna i takt med bladens oupphörliga rörelse mot ljuset.

Nu är jag rikligt belönad och fönsterbrädan svämmar över av buskig bladprakt. Det är som att våra band har förnyats, mina och krukväxternas, som att jag plötsligt känner deras behov som en ständig närvaro i rummet. Min kropp sträcker sig ut mot dem och dem tillbaka mot mig.

Jag kommer faktiskt ihåg när krukväxterna en gång i tiden började viska om sina anspråk, vilket vid tillfället inte alls var särskilt välkommet. Som småbarnsförälder var hemmet redan en öronbedövande kanon av röster som påkallade min uppmärksamhet: diskmaskinens varma andedräkt när den bad om att bli tömd, skrynklor som grimaserade om att bli strukna, och mjölk som surnade till om den inte blev använd före utgångsdatum. Och nu började krukväxterna alltså väsnas dem med.

Men det skulle snart visa sig att växters röster skiljer sig från hushållsmaskiners, och att deras första blygsamma kontaktförsök skulle innebära början på a beautiful friendship. Växter är trots allt levande organismer och att hörsamma dem är att gå i relation. Därför är idén om ”gröna fingrar” helt missvisande. Det får det att framstå som någon sorts hantverksfärdighet när det snarare är ett sätt att förstå det som växer och lever.

Med åren har jag kommit att uppleva en sorts enkel meningsfullhet i att följas åt, se dem förändras med säsongerna; ömsom sluta sig – ömsom öppna sig mot världen.

Jag är knappast den första att drabbas av den här insikten – tvärtom – det tycks som att ovanligt många delar den just nu i pandemins tidevarv. Pandemin, som gjort oss så mycket mer medvetna om våra rörelser i tid och rum, och som tvingat oss att stanna upp; zooma in. Av nödvändighet stanna hemma, avstå, förbli i enskildhet. Och jag ska varken romantisera eller generalisera för mycket över det som i huvudsak orsakar så mycket lidande. (Dessutom är det väl långt ifrån alla som upplever såväl stillhet som hemmavarande om vi nu exempelvis skulle drista oss till att fråga vårdpersonalen.)

Men samtidigt går det inte att bortse ifrån att vi i dessa tider också blir påminda om de mer långsiktiga omställningar som med nödvändighet väntar. Om att vi som har möjligheten att välja faktiskt måste blir mer stationära, lokala, småskaliga. Och att allteftersom vi gör det kan vi mycket väl komma att uppskatta palettblad på ett sätt som vi inte visste var möjligt.

Den stora utmaningen torde vara att behålla kontakten med världen runt omkring, att inte likt Thoreau i hans klassiska berättelse om livet i skogarna runt sjön Walden förlora sig så i myllan att vi tappar relationen till den andre. Hur göra för att inte falla in i lokalpatriotism och nationalromantik? Hur förbli globala medborgare med djupa band till vår omvärld trots att den inte längre är vår att vältra oss i som ett överfullt buffébord?

Jag ska höra om krukväxterna har något att säga om saken. 

Matilda Tudor, Lektor i medie- och kommunikationsvetenskap