Perus befolkning flyr till huvudstaden Lima för att komma bort från bergens förändrade klimat. Resultatet är kåkstäder där dricksvatten är en lyxvara och där lokala langare tjänar pengar på att sälja smutsigt vatten. Lägg till föroreningar och korruption och du har en katastrof i vardande.

Av Izabella Rosengren

PERU Vägen är dammig av den eviga sanden som drar fram längs gatorna i utkanten av Lima, världens näst torraste huvudstad efter Kairo. De mer eller mindre fallfärdiga husen har färgats beiga efter årtal av eroderande sandiga vindar och i den lilla kiosken gapar hyllorna tomma. Det enda det finns ett överflöd av är lokalt odlad frukt och billiga importerade kakor. Här, i området som kallas Lurin, bor bland de fattigaste i mångmiljonstaden Lima. De som migrerade från landsbygden under krigsåren på 1980- och 1990-talet och inte hade tillräckligt med pengar för att skapa sig ett nytt liv i de mer bemedlade delarna av staden.

De senaste åren har det dock börjat komma andra typer av migranter – de som flyr från bergen på grund av klimatförändringen som gör att de inte längre kan bedriva jordbruk. De som flyr från bergen för att glaciärerna smälter och skapar flodvågor som hotar att ödelägga hela byar. De som flyr från torkan i låglandet för att inte svälta ihjäl.

Minimilön: 2 800 kronor

I dag bor en tredjedel av Perus befolkning, knappt 10 miljoner, i huvudstaden. Det krävs inget geni för att förstå att det har satt en oerhörd press på existerande infrastruktur, bland annat tillgången till dricksvatten. För även om det statliga vattenbolaget Sedapal på senare tid har tagit sig i kragen och börjat att bygga ut vatteninfrastrukturen saknar 1,5 till 2 miljoner limabor fortfarande indraget vatten. Istället får de förlita sig på aguateros, vattenlangare med privatägda tankbilar, vars vatten är långt mycket dyrare än om de skulle få det från kranen.

– Vi betalar 12 soles för att de ska fylla vår tank på 100 liter. Vi vet inte var de hämtar det ifrån och ibland har vattnet varit så smutsigt att det flutit kartongbitar i det. Vi kokar alltid  vattnet så att beläggningarna sjunker och så tar vi bara från ytan. Det som är kvar i botten kastar vi, säger Leslie Llamacurry, 21 år, som bor i ett av de slitna husen i Lurin tillsammans med sin familj på sju personer.

12 soles, vilket motsvarar drygt 35 kronor, kanske inte låter mycket, men tar man i beaktande att minimilönen i Peru är cirka 2 800 kronor är det en betydande utgift.

Hon böjer sig ner och klappar den lilla vita lurviga hunden som vilar vid hennes fötter. Hon berättar att i Limas mest välmående områden kostar 200 liter vatten runt sex céntimos, vilket motsvarar 1,7 kronor. Det är drygt en tredjedel av vad Leslies familj betalar för samma mängd.

”Smutsigt vatten
dödar fler än allt
våld i världen,
inklusive krig.”

Vanligtvis får hennes familj fylla på tanken var femte dag, men om de tvättar kläder eller duschar räcker vattnet bara i tre dagar. Vattenfiltret byter de varannan vecka för att vara på den säkra sidan.

– Skulle vi få vatten skulle livet bli mycket lättare. Först och främst skulle vi köpa en tvättmaskin och kunna duscha. Allt skulle bli mycket renare.

Leslie Llamacurrys räknar inte med att få vatten indraget till sitt hem inom en snar framtid. Foto: Sara Johari

Ett hästjobb

På en mindre tvärgata, om möjligt ännu mer dammig än den första, står flera blåa tankbilar med texten Agua potable på sidan parkerad i en linje. Längst fram finns en lucka som den första bilen försiktigt backar in i och precis bredvid finns ett hus med texten ”Utdelningsbrunn. Levande vatten” skriven i vitt på en blå bakgrund. Från taket går ett rör som slutar precis ovanför bilens tank. Först kommer bara en tunn stril, men sen hörs ett splash och vattnet börjar skvalpa ner i tanken.

Föraren till den första aguateron heter Juan Carlos. Sitt efternamn vill han inte uppge av rädsla att bli nedslagen för att ha pratat med oss. Ändå ägnar han sig inte åt någon kriminell verksamhet – att vara aguatero är fullständigt lagligt. Dock menar han att det handlar om ”privata saker”. Men trots sin motvillighet går han med på att berätta hur en aguatero arbetar.

– Att fylla tankbilen kostar 15 till 40 soles beroende på hur stor tanken är. Antingen ringer folk eller så stoppar de en på vägen för att köpa vatten och det kostar från 2,5 sol för en liten tank på några hundra liter och uppåt.

Trots att Sedapal har gjort ett hästjobb med att på senare tid dra in vatten till människors hus menar han att de aldrig har haft så mycket att göra som nu. Och då har han ändå arbetat som aguatero i 39 år.

– Förr var det bättre för det fanns färre bilar. Du kunde vila och folket kunde vänta till nästa dag med sitt vatten. I dag jobbar du hela tiden, till exempel började jag klockan 03 i dag och jobbar till kl 15. Det är 12 timmar för att kunna sälja vattnet.

Anledningen till att antalet aguateros har ökat menar han beror på att folk har dålig fantasi och hellre kopierar en lyckad affärsidé än att komma på en egen.

– Folk har ingen utbildning och inga idéer och säger ”åh, vilken bra affär. Det branschen ska jag ge mig in i”.

Efter att ha släppt ut sin frustration och sedan funderat en stund säger han att den ökade efterfrågan även kan bero på det förändrade klimatet. Han berättar att floderna har börjat att torka ut och att det är mycket varmare och torrare än förut. Lima har inget vatten kvar.

– Förr var det inte så här. Då fanns det vatten i mängder. Förr var allt det här jordbruksmark där folk odlade och vattnade sina marker. Det fanns hus och ingen behövde bistå med bevattning.

Tanken är full och Juan Carlos kör iväg så det skvalpar från taket. Ur de rostiga fogarna som håller ihop den blåmålade plåten sipprar vatten.

Tveksam kvalitet

För några år sedan mutade vattenlangarna tjänstemännen på Sedapal för att få tillgång till deras vattenkällor. I takt med att Sedapal har fått upp ögonen för verksamheten har detta dock stoppats och i dag slangar langarna antingen vatten från vattenledningarna eller köper vatten billigt från speciella stationer. Dessa stationer finns i två varianter: de som har licens för att sälja vatten för konsumtion och de som inte har det. De sistnämnda måste ha en skylt uppsatt att vattnet inte ska drickas, men i slutändan är det upp till aguaterosen vad vattnet används till.

Vattnet som rinner ner i tankbilarna kommer antingen från floden Rimac som flyter genom Lima eller från underjordiska källor. Ingen kontrollerar om det är rent, vilket det enligt vattenforskaren Hernán Zapata Gamarra med all sannolikhet inte är. Han undervisar på civilingenjörsprogrammet vid universitetet Universidad Peruana Cayetano Heredia samt driver ett företag som analyserar spill- och avloppsvatten och vet allt som är värt att veta om Limas vattenproblem.

– Av alla aguateros kanske en procent har en aning om var vattnet kommer ifrån, resten bryr sig inte. Universitetet har bland annat hittat arsenik i grundvattnet, vilket är allvarligt eftersom det är en tungmetall med stor miljö- och hälsopåverkan, säger han.

Det som främst påverkar vattenkvaliteten är illegala industrier och avfall. I Lurin har man till exempel grävt avfallsgropar där man slänger sina sopor och på andra håll slänger man dem direkt i floden. När farliga ämnen från avfallet läcker förorenas både grundvatten och vattendrag.

– Floden kan rena sig själv på ett år, men för grundvattnet tar det minst ett sekel. Det är en jävlighet som kommer att vara för evigt.

Enligt honom görs det inga försök för att komma tillrätta med föroreningarna. Folk är för upptagna med att se om sin egen rygg för att tänka på andra.

– Var du än befinner dig i Peru genomsyras allt av korruption. Jag ska ge ett exempel: i ditt land har du bara ett alternativ om du går mot rött och det är att betala böterna. Men i Peru har du tre val: det första är att ingen såg dig, det andra är att jag nekar till brottet och det tredje är att jag struntar i att betala böterna eftersom de ändå preskriberas om fem år. Om vi som befolkning hade tagit mer ansvar för vårt handlande hade föroreningarna inte varit så stora.

Översvämningar

Vad gäller Limas brist på vatten, vare sig det är förorenat eller inte, tror Hernán Zapata Gamarra inte att den främst beror på klimatförändringen. Visst har det blivit varmare och torrare, men vattenresurserna är fortfarande mer än tillräckliga för att möta efterfrågan. Problemet beror snarare på hur vattnet tillvaratas och fördelas under året.

– Det är sant att vattenmängden har minskat, men den är fortfarande fullt tillräcklig. Problemet är att vi inte sparar vatten när vi har det, till exempel på somrarna när det regnar mycket i bergen och det blir översvämningar nedströms.

Han berättar att i de fattiga områdena är vattenledningarna dessutom i så dåligt skick att det vatten som finns ofta läcker ut. Så mycket som 40 procent uppskattas läcka ut på vägen till invånarnas kranar.

Trots att han inte ser klimatförändringen som en orsak till vattenbristen håller han med om att migrationen från landsbygden åtminstone till viss del beror på förändrade livsmiljöer, vilket indirekt har bidragit till Limas vattenbrist. Det är dock inget man talar om.

–  Ingen pratar om klimatkrisen här. Folk har större problem med fattigdom och kriminalitet och det finns därför inget utrymme för miljö- och klimatfrågor.  Människor upplever otrygghet dagligen och ser frågan om säkerhet som viktigare än hur mycket koldioxid industrierna släpper ut.

”Politiker lovar och lovar”

Leslie Llamacurrys lilla hund har sprungit utom synhåll och hon ställer sig upp för att gå in. Trots att hennes släkt har bott i Lurin i över 80 år tror hon inte att de kommer att få något vatten indraget den närmaste framtiden.

– Politikerna lovar och lovar, men det händer ingenting. Och även om de skulle dra hit vatten finns det folk som inte vill ha det. Jag har släktingar som bor vid floden som då skulle vara dräneringspunkt och de säger att den är väldigt förorenad och att de hellre köper vatten från en aguatero.

Orättvisan i att de som betalar minst får renast vatten är inget hon har funderat över. Hon har accepterat faktum.

– Jag har inte tänkt på det eftersom jag aldrig ser de som har vatten indraget, men nu när du påpekar det så tycker jag att det är väldigt dåligt.

Chillons vatten i Callao, brunfärgad av föroreningar. Foto: Martin Mejia/AP/TT