Över 130 000 rohingyer – en muslimsk minoritet – bor i interneringsläger I Myanmar. Sedan 2012 är de instängda i ett apartheidliknande system i sitt eget land. De eländiga och kränkande förhållanden de lever i och de grymheter de utsätts för dokumenteras i en ny rapport.

Det är människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) som har intervjuat över 60 rohingyer och kaman-muslimer som har förföljts och förflyttats inom Myanmar och som inte kan eller vågar återvända till sina hem.

Av Christin Sandberg

MYANMAR I rapporten, An Open Prison without End’: Myanmar’s Mass Detention of Rohingya in Rakhine State, dokumenteras de omänskliga förhållandena i de 24 lägren och lägerliknande miljöerna i centrala Rakhine, där myndigheterna i Myanmar tvingar rohingyerna att leva.

– Myanmars regering har internerat 130 000 rohingyer under omänskliga förhållanden i åtta år, avskärmade från sina hem, sin mark och försörjning, och med lite hopp om att saker och ting kommer att förbättras”, säger Shayna Bauchner, forskare och författare till rapporten, i samband med rapportsläppet.

De miserabla levnadsförhållandena hotar rohingyafolkets grundläggande rättigheter och möjligheter till ett värdigt liv. Ibland leder de direkt till döden.

Lägerfångarna uppvisar i högre grad undernäring än sina grannar i Rakhine. De får oftare sjukdomar orsakade av smutsigt vatten, och barn- och mödradödligheten är högre för dem än för majoritetsbefolkningen. I rapporten framkommer också att många dödsfall bland rohingyafolket hade kunnat undvikas om levnadsförhållandena hade varit bättre.

– Lägret är inte beboeligt, vi kan inte bo här, säger en rohingyaman till Human Rights Watch.

Myndigheterna i Myanmar utnyttjade oroligheterna år 2012 till att segregera och spärra in och ”etniskt rensa” en befolkningsgrupp som de redan länge hade försökt få ut ur landet, konstaterar HRW. 

Kristina Jelmin, verksamhetschef vid Svenska Burmakommittén liknar, i intervju med Svenska Yle, interneringslägren vid ett apartheidliknande system där muslimer och buddhister lever helt skilda från varandra.

En FN-officer som arbetade i Rakhine 2012 beskriver för HRW myndigheternas sätt att förhålla sig till rohingyerna: ”Träng in- och inhägna dem, spärra in ’fienden’.”

HRW:s rapport visar på en situation som innebär att det bortkörda och bortglömda rohingyafolket står inför massiva hälsoproblem, hunger, brist på utbildning och avsaknad av fri rörlighet. De diskrimineras och trakasseras. Det är vanligt med utpressning och misshandel.

Rohingyerna beskriver själva livet i lägren som husarrest. De hålls under strikt kontroll av vakter och taggtrådsstängsel. Det innebär allvarliga begränsningar av möjligheten att hitta försörjning och adekvat mat.

De får ingen kompensation för det som har gått förlorat i hemtrakterna, och har ingen möjlighet att återvända hem eller bygga upp nya hem. De kan inte heller gå tillbaka till sina jobb.

Därför är rohingyafolket i dag beroende av humanitärt bistånd för att överleva.

Enligt HRW har många tappat hoppet om framtiden. Ingen av de intervjuade tror att deras barn en dag kommer att kunna leva och röra sig fritt.

De senaste månaderna har situationen förvärrats av coronapandemin och upptrappade strider mellan militären och en etnisk rohingyagrupp, Arakan-armén.