Förra årets förbud av Aleksej Navalnyjs aktivistnätverk förstörde den ryska oppositionens främsta verktyg för organisering. Men motståndet mot kriget kan komma att växa trots det.

Av Alexander Bidin

Tidigt på morgonen den 24 februari 2022 inledde Ryssland en militär invasion av Ukraina. Samma dag hölls icke tillståndsgivna gatuprotester i många ryska städer. På grund av den ryska polisens agerande, som bröt upp alla samlingar, är det svårt att beräkna exakt hur många människor som deltog i antikrigsprotesterna. Men antalet personer som greps är känt: människorättsorganisationen OVD-Info räknade det till nästan 2 000 personer.

Som jämförelse rapporterade ODV-Info att 3 893 personer greps när oppositionsledaren Alexej Navalnyj greps i januari 2021 – de mest omfattande icke tillståndsgivna protesterna i det oberoende Rysslands historia. Dessa siffror visar att många i Ryssland har gått ut i protest mot kriget men antalet var ändå mindre än för ett år sedan. Framför allt motsvarade inte antalet deltagare i protesterna vreden mot Rysslands invasion som uttrycktes på nätet.

Kändisar säger sin mening

Även kändisar som helt och hållet är en del av den ryska popkulturen har publicerat anti-krigsappeller på nätet. Ända sedan Kreml tog kontroll över den ryska etern under det tidiga 2000-talet har tv-presentatörer och artister antingen backat från att göra politiska uttalanden eller tvärtom visat lojalitet med myndigheterna, något som ofta har belönats generöst. Deras offentliga fördömanden av kriget är talande – det kan följas av ”bannlysning” och att deras karriärer kollapsar.

Det finns liten poäng att gå i genom uttalanden av andra ryska ledande opinionsbildare som inte är lika framstående och mindre beroende av myndigheterna. Det skulle ta alldeles för mycket plats. Frågan är: varför har inte fler människor gått ut på gatorna? Den ryska oppositionen har när allt kommer omkring organiserat det som kallas Miljonmarschen med massprotester som specifikt mål under det senaste årtiondet. Det finns flera skäl till detta. 

Oppositionen har slagits ned på

Först och främst saknar det ryska samhället institutioner som är kapabla att ta på sig att organisera protester, framför allt med kort framförhållning. Protesterna mot Navalnyjs gripande till exempel organiserades genom Navalnyjs nätverk av lokala samordningsgrupper runt om i landet – kanske den enda verkliga politiska maskinen som återstår i Ryssland. Sedan slutet av förra årtiondet har Navalnyjs nätverk varit centrum för alla protestaktiviteter. I organisationen ingick 45 regionala avdelningar med 180 heltidsanställda och ett ospecificerat antalet volontärer.

Tack var dessa resurser och planering kunde nätverket etablera kontakt med en omfattande del av det ryska samhället. Efter att Navalnyjnätverket förklarades vara en extremistisk organisation i juni 2021 har den juridiska strukturen avvecklats och många av dess anställda tvingades emigrera utomlands. Nätverkets sociala medier-konton (inklusive Telegram-kanaler och mejllistor) – som hade skapat kontakt med rysk publik – frystes mer eller mindre.

Som ett resultat fanns det ingen fungerande mekanism som hade kapacitet att snabbt samordna människor att gå ut på gatorna i massor när Ryssland invaderade Ukraina i förra veckan. De återstående medietillgångarna från Navalnyjs antikorruptionsstiftelse (till exempel på Twitter) publicerade bara nyheter om kriget, blandat med uppdateringar från en rysk domsal där ännu en rättegång mot Navalnyj gick in på sin fjärde dag.

Rollen som protestsamordnare togs istället av Marina Litvinovich, en tidigare politisk strateg och mediechef som nu är en människorättsaktivist med politiska ambitioner. Vid 12-tiden den 24 februari postade Litvinovich en uppmaning för folk att samlas klockan 19 i stadskärnorna runt om i Ryssland.

På grund av hennes offentliga roll och bekantskapskrets spred flera oberoende sajter Litvinovichs protestuppmaning. Men det var inte många. Rysslands största oberoende nätsajt Meduza rapporterade till exempel inte om de planerade protesterna. Litvinovichs egna sociala medier-konton är också mindre än Navalnyjs publik. Det är 7 500 personer som följer Litvinovichs Instagramkonto. Navalnyjs konto har mer än 3,5 miljoner följare.

De mest motiverade ryska medborgarna sökte därför information om protesten från nätet eller från vänner.

– Jag hade planerat att tillsammans med vänner delta i antikrigsdemonstrationen den 5 mars. Vissa offentliga personer hade ansökt om att hålla en protest den dagen, säger Polina från Moskva som protesterade. Hon säger att  polisen bröt armen på henne när hon greps den 24 februari.

– Dagen som krigsförklaringen kom vaknade jag upp som vanligt, tidigt, vid sextiden. Och fastnade i nyheterna. Min pojkvän vaknade vid 9. Jag berättade vad som pågick. Vi grät tillsammans. Jag skrev till min vän Masha. Det var uppenbart att det inte var någon poäng att vänta till den 5 mars. Hon sade till mig att vi skulle ses klockan 18.30 i centrum.

Läkarstudenten Nikita som deltog i antikrigsprotesterna i Jekaterinburg säger att han var säker på att några skulle protestera mot kriget.

– Jag var i centrum och följde nyheterna. Och när TE [Typical Jekaterinburg – en sociala medier-kanal i staden] började rapportera om händelserna gick jag dit. Det fanns ingen information i förväg till skillnad från när Navalnyjs grupper fungerade. Det fanns ingen samordning mellan folk, och ingen agitation heller. Det här var folk som kom dit själva efter rapporter om att två personer redan hade gripits för att ha protesterat, säger han.

Oavsiktliga effekter

Nyheten om att folk hade gripits medan de protesterade mot kriget blev därmed en källa till information om tid och plats för protesterna. Marina Litvinovich greps vid sin bostad vid 15-tiden den 24 februari till exempel och den ryska mediebevakningen, som innehöll information om protesterna, fokuserade på hennes gripande. Polisen anklagade Litvinovich för att ha organiserat en icke tillståndsgiven manifestation då hon hade spritt en uppmaning till protest och tog med henne till en polisstation i Moskva. 

Andra aktivister står inför liknande åtal, såväl som publikationer som sprider information om kommande protester (en rysk mediesajt kan bötfällas med mellan 800 000 och fyra miljoner rubel för att inte ta bort ”uppmaningar till olagliga offentliga handlingar och kravaller”). Detta hot är ett betydande hinder för spridandet av information och minskar potentiellt protestdeltagande till de mest motiverade och de som är relativt aktiva nätanvändare.

Denna sista aspekt förklarar sannolikt vem som var på plats under den första dagen av antikrigsprotesterna. I Sankt Petersburg var majoriteten av de som protesterade unga personer, även om medelålders och äldre utgjorde 20 procent av de som samlades enligt folk jag har talat med. Deltagare från Moskva uppger en liknande andel.

– Många av deltagarna var unga. Det var få äldre personer där, säger Roman som var i Moskvas centrum hela kvällen.

– Alla är ungefär som jag, människor under 30. Det verkade som det var färre där från de äldre generationerna. Kanske var det för att jag gick dit första dagen och att äldre människor inte hade hunnit reagera då, säger Polina.

Trots likheten i manifestationernas sammansättning fanns det skillnader mellan Sankt Petersburg och Moskva. Tvärtemot vad man kunde förvänta sig agerade polisen mindre hårt i Sankt Petersburg under krigets första dag jämfört med hur de tryckte ned protesterna till stöd för Navalnyj för ett år sedan, då många demonstranter misshandlades med elpistoler. I slutändan vägrade polisen en stor grupp demonstranter att samlas på ett ställe och utrymde området i närheten av Gostiny Dvors tunnelbanestation gradvis. I Moskva däremot var gripandena mer brutala än vanligt.

– Jag var överraskad över hur hårt det var den här gången. Tidigare har det fortfarande varit möjligt att se poliser som människor vid protester. Men inte den här gången, säger Polina som också säger att folk som greps i Moskva inte tilläts använda ringa något telefonsamtal, inte hellre minderåriga fick det.

– Det verkar som om [polisen] agerade så här för att de förstod att de inte hade någon ursäkt. Jag tror att det var deras psykologiska försvar, säger hon.

Nikita från Jekaterinburg talar om något liknande.

– Jag hörde att 50 personer greps i vår stad. Jämfört med Sankt Petersburg brukar polisen vara mindre våldsam och bara gripa ungefär 20 personer även under massprotester.

Ändå grep polisen i Uralbergens huvudstad till och med en förare som tutade när bilen passerade demonstranterna.

Snaran dras åt

Dessa skillnader jämnades ut efter några dagar. I Sankt Petersburg började polisen gripa varenda möjlig demonstrant de kunde. När demonstranterna insåg omöjligheten i att samlas på en och samma plats började de att röra sig i grupper runt om i stadskärnorna, medan de ropade slagord och undvek polisen. Detta gjorde saker och ting mer dramatiska men förhindrade demonstranterna att visa styrkan av att vara många – ett viktigt inslag i politisk representation. Storleken på en protest är också viktig för att ta plats i staden. 

Med det sagt finns det behov att fortsätta tala om taktik. Bristen på samordning påverkar inte bara antalet demonstranter utan också förmågan för dem att vidta rationella handlingar. För majoriteten är det ett moraliskt påbud och en symbolisk handling att gå ut på gatorna, snarare än ett fungerande instrument för motstånd mot myndigheterna. Nikita tror till exempel inte att gatuprotester i Jekaterinburg kan påverka federal politik. Polina från Moskva delar hans pessimism:

– Jag har inga förväntningar, inget annat syfte än att tvätta bort lite av den här skammen. Det är tydligt att inget kan göras, säger hon.

Kanske är den bästa illustrationen av den här pessimismen då en 22-årig student kastade en molotovcocktail på poliser i Moskva. Det var ett svagt kast: flaskan föll i mitten av gatan utan att nå sin måltavla och rullade sedan längs vägen utan att gå sönder. Det var en radikal men symbolisk gest av desperation som inte skadade någon. Men givet att folk i Ryssland nu får verkliga fängelsestraff för att ha kastat en pappersmugg på en polis kan man knappast hoppas på att rätten kommer att anse den här handlingen ofarlig.

Vart nu?

Förtvivlan stiger därför nu. På krigets fjärde dag, den 27 februari kunde en brinnande bil ses på Moskvas centralt belägna Tverskayagatan. En okänd person hade målat den med slagord: ”Folk, stå upp! Det här är ett krig. Putin är ett avskum”, körde den sedan in i några barriärer och flydde därifrån. Givet rädslan i bakgrunden om ett kärnvapenkrig kommer det sannolikt att ske flera sådana extrema aktioner i Ryssland. Men det är väldigt svårt att förutsäga något i det nuvarande läget. Om Rysslands antikrigsprotester fortsätter i sin nuvarande form så är det osannolikt att de kommer att kunna påverka de ryska myndigheternas politiska beslut.

Det är mer sannolikt att demonstranter, med hjälp från den ryska oppositionen, kommer att kunna etablera kommunikationskanaler med den bredare befolkningen, särskilt vad gäller de ekonomiska konsekvenserna från sanktionerna. (De första tecknen på att sanktionerna har börjat slå syns redan på prislapparna i ryska affärer.) Men även massiva gatudemonstrationer är ingen garanti för att antikrigskraven kommer att bli framgångsrika. Och det gäller inte bara Ryssland: 36 miljoner demonstranter runt om i världen kunde inte stoppa invasionen av Irak 2003. Dessutom finns det en möjlighet att massdemonstrationer enkelt kan tryckas ned.

– Jag tror att döda ryssar och ukrainare kommer att förhindra likgiltighet och en snabb återgång till vardagslivet. Men erfarenheterna från Belarus visar att systematiskt våld trycker ner alla protester, säger Polina.

Det är svårt att inte hålla med henne. Men glöm inte att förutom det deprimerande Belarus-scenariot då massprotester brutalt slogs ner 2020 finns det ett mer optimistiskt scenario från regionen: Armeniens revolution 2018. Med hjälp av en generalstrejk kunde armenska demonstranter få huvudstaden att stanna, och vinna över armén vilket tvingade polisen att dra sig tillbaka. Givet att en betydlig del av det ryska samhället tydligt ogillar kriget och dess allvarliga militära förluster behöver det scenariot inte bara vara en fantasi.

Översättning: Bella Frank

Alexander Bidin är en rysk journalist. Texten har tidigare publicerats på sajten Open Democracy.