Av Stefan Strömberg

LEDARE | Hur vet man om ett rykte är falskt? Hur gör man för att den information man sprider ska uppfattas som sann? Ja, finns det egentligen några tankar om hur vi ska bära oss åt om en ”fiende” till vårt land börjar vältra en massa information, sann eller falsk, över oss?
Jag tvivlar, även om de som styr vårt land naturligtvis försöker ge sken av något annat.



När Beatles var som allra störst uppstod plötsligt ett rykte att Paul McCartney var död. En av många anledningar till detta var att han gick barfota på omslaget till Abbey Road, medan övriga medlemmar bar skor.
Att rykten av det här slaget uppstår är förstås varken sällsynt eller märkligt. Det obegripliga är att det blev näst intill omöjligt att få stopp på spridningen när den väl börjat.
Om skivbolaget, John Lennon eller någon annan sa att Paul Mccartney levde togs det till intäkt för att man ville dölja sanningen. När man sedan spelade med och sa ”okey, han är död”, var det likaväl en bekräftelse på att han faktiskt var död.

Tills sist försökte man sig på att göra parodi av ryktet, men då menade de som trodde att McCartney verkligen avlidit att om han nu inte var död så skulle man inte ha besvärat sig med att skämta om det. En ganska knepig sits med andra ord som i all sin enkelhet visar hur svårt det kan vara att stoppa falsk information när den väl fått spridning.



Ordet konsekvensneutralitet finner jag i förre ekochefen Erik Fichtelius bok ”Äkta nyheter” och han använder 80-talets Boforsaffär och Watergateskandalen som exempel. En journalist måste publicera informationen hen har alldeles oavsett vad det får för följder. Boforsaffären svärtade ner Olof Palmes rykte som fredsmäklare och Watergateaffären tvingade, som de flesta vet, president Nixon att lämna sin post i förtid. Att inte släppa dessa nyheter hade fått följder för både framtid och historieskrivning, precis som det nu fick när man valde att sända och skriva om det.

I förstone låter det kanske som ett givet beslut, men är det verkligen det? Om vi går till pandemin, för att ta ett aktuellt exempel, kan man fundera en stund över vad vi fått till oss om den senaste mutationen omikron.

Mycket går ut på att den nya varianten sprids snabbt och att det är kortare inkubationstid. Inte alls lika mycket har skrivits om att det hittills verkar som om den drabbade inte blir lika sjuk.
Jag har naturligtvis inga medicinska svar på vad som är korrekt och inte, men kan vi vara säkra på att journalisterna inte väljer bort det som skulle kunna påverka vaccinationsviljan negativt?

I radions Godmorgon världen (5/12) får vi ett långt reportage om den ryska upptrappningen vid Ukrainas gräns.

Det sägs många kloka saker om allt från arvet efter Sovjetimperiet till de baltiska staternas oro över att så småningom bli offer för ryska stormaktsdrömmar.
Jag finner inga fel i de fakta som presenteras, men funderar över det man utelämnar. Inget nämns om hur USA och Nato flyttat fram sina positioner i öst. Inget sägs om att det naturligtvis oroar Vladimir Putin och det alldeles oavsett vad man för åsikt om honom eller rysk utrikespolitik.

Det räcker att försöka tänka sig trupper från Ryssland i länder som Mexiko, Guatemala eller Panama för att förstå att den ryska uppladdningen inte bara handlar om önskan att vidga imperiet utan också om klassisk maktbalans.

Så varför nämner man då inte detta? God morgon världen är ändå ett program med gott om tid för varje inslag och med rykte om sig att stå för bra och djupgående analyser.

Beror det på samma fenomen som drabbade Paul McCartney? När ett rykte eller en åsikt väl blivit sanning, cementeras den och blir synnerligen svår att förändra. Ryssland står för det onda och USA är den goda stormakten. Så har det varit sedan andra världskriget – kanske tidigare ändå – och så kommer det att förbli alldeles oavsett vad den ena eller andra parten uträttar.

Eller är det bristen på konsekvensneutralitet som spökar? Är vi rädda att kritisera USA:s och Natos närvaro i öst, eftersom det skulle kunna påverka deras vilja att skydda oss vid ett angrepp?

Kanske är det en kombination och möjligen är det helt omedvetet. En del saker tar vi så för givna att vi inte ens märker att vi inte ställer de nödvändiga, kritiska frågorna.



Vilken ståndpunkt vi än intar, blir det allt viktigare att vi kan värdera den information som drabbar oss. Ja, jag skriver ”drabbar” och tänker på ett uttryck jag hittar i Amina Manzoors bok ”Pandemier – Från spanska sjukan till covid 19” och det är ”infodemi”. Manzoor menar att vi inte bara drabbats av ett virus, utan dessutom av en kaskad av experter som uttalar sig och vetenskapsartiklar av skiftande tyngd. Hur ska vi kunna veta vad som är vad om vi inte är kunniga på området?

Det kan vi naturligtvis inte. Men om vi är medvetna om att vi kan bli grundlurade som i fallet McCartney, att det finns risk att journalister håller igen på grund av risken för konsekvenserna och att vi inser att det är många som söker rampljuset när tillfälle ges för att sprida sin åsikt, har vi åtminstone nått en bit på vägen.