Den närmare trettioåriga vapenvilan i Västsahara bröts på ett våldsamt sätt när marockanska styrkor attackerade civila västsaharier den 13 november 2020. Marockos angrepp har inte bara inneburit ett slut på FN:s fredsprocess utan har också släppt lös ett andra krig som har potential att äventyra fred och stabilitet i hela regionen. Återigen har FN:s säkerhetsråd mött Marockos nya angrepp med tystnad, skriver Sidi Omar. 

Av Sidi Omar/IPS

VÄSTSAHARA Frågan om Västsahara, känd som Afrikas sista koloni, har nyligen fått stor uppmärksamhet i internationella medier på grund av två drastiska händelser och dess efterverkningar. Den första inträffade den 13 november 2020 då marockanska styrkor bröt vapenstilleståndet från 1991 genom att attackera civila västsaharier som demonstrerade fredligt i Guerguerat i södra Västsahara. Den andra ägde rum den 10 december 2020 när den avgående amerikanska presidenten Donald Trump proklamerade att USA erkänner ”marockansk suveränitet” över Västsahara, som Marocko har ockuperat sedan oktober 1975.

Som förväntat tvingade Marockos brott mot eldupphöret folket i Västsahara, under ledning av deras legitima representant, Polisario Front, Västsaharas befrielserörelse, att återuppta sin rättmätiga befrielsekamp som legat nere sedan 1991.

Steget mot självständighet

Vid den tidpunkten kom de båda parterna, Polisario Front och Marocko, under beskydd av FN-OAU, överens om ett ömsesidigt eldupphör som trädde i kraft den 6 september 1991.

Detta arrangemang var det första steget
i en process som skulle leda fram till en folkomröstning om Västsaharas självständighet,
i vilket Västsaharas folk utan militära eller administrativa begränsningar, skulle kunna välja mellan självständighet eller integration med Marocko.

För detta ändamål inrättade FN:s säkerhetsråd den 29 april 1991, i enlighet med sitt mandat, FN-missionen Minurso till stöd för folkomröstningen i Västsahara. 

Trots upp- och nedgångar kunde Minurso i januari 2000 upprätta en lista över potentiella väljare i folkomröstningen, vilket banade väg för att omröstningen skulle kunna äga rum. Marocko deklarerade dock att landet inte längre var villigt att fortsätta medverka till en folkomröstning om självständighet, uppenbarligen av rädsla för att förlora vid valurnan. Precis så enkelt var det.

FN:s säkerhetsråds misslyckande med att ställa Marocko till svars för att ha brutit mot det  högtidliga åtagandet, nämligen den ömsesidiga överenskommelsen om självständighetsomröstningen, ledde till att FN:s fredsprocess i Västsahara avstannade, och fortfarande står still.

Trots Marockos fullständiga helomvändning stod Polisario Front under närmare tre decennier fast vid sitt engagemang för eldupphöret och gjorde många – ofta smärtsamma – eftergifter för att FN:s fredsprocess skulle lyckas. 

Ytterligare ett hårt slag

Den närmare trettioåriga vapenvilan i Västsahara bröts emellertid på ett våldsamt sätt när marockanska styrkor attackerade civila västsaharier den 13 november 2020 och tvingade Polisario Front att svara på attacken i självförsvar. 

Marockos nya angrepp har inte bara inneburit ett slut på FN:s fredsprocess utan har också släppt lös ett andra krig som har potential att äventyra fred och stabilitet i hela regionen. Återigen har FN:s säkerhetsråd, som har det primära ansvaret för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, mött Marockos nya angrepp med tystnad.

Den före detta amerikanska presidentens proklamation den 10 december 2020 har gett FN:s fredsprocess i Västsahara ytterligare ett hårt slag. Det är ingen hemlighet att Trumps dåliga beslut handlade om ”ett givande och tagande” efter att Marocko ingått avtal med Israel för att normalisera deras relation – ett annat exempel på hans transaktionsdiplomati.

Trumps beslut bryter emellertid mot FN:s resolutioner, inklusive säkerhetsrådets resolution som USA varit med och utarbetat och antagit under det senaste årtiondet, och vilken upprätthåller den traditionella amerikanska politiken i Västsahara.

Det går fullständigt emot de grundläggande regler som ligger till grund för den internationella ordning som förbjuder förvärv av territorium med våld och fastställer människors rättighet till självbestämmande, som en omistlig rättighet och en tvingande norm.

Det sätter också käppar i hjulet för FN:s och Afrikanska Unionens pågående ansträngningar för att nå en fredlig lösning i Västsaharafrågan och driver därigenom på spänningar och hotar fred och stabilitet i regionen.

Västsaharas rättsliga status är otvetydig. Den Internationella domstolen i Haag (ICJ), som är FN:s huvudsakliga rättsliga organ, gav ett rådgivande yttrande om Västsahara den 16 oktober 1975. ICJ fann att det inte fanns någon bindning av territoriell suveränitet mellan Västsahara och kungariket Marocko.

Tillhör det västsahariska folket

Genom att motbevisa Marockos påståenden om suveränitet över Västsahara fastställde ICJ klart och tydligt att suveräniteten över territoriet tillhörde det västsahariska folket, som har rätt att, genom ett fritt och genuint uttryck för sin vilja, bestämma territoriets status i enlighet med FN:s generalförsamlings resolution 1514 (XV) från 1960, Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples.

Förenta Nationerna och Organisationen för afrikansk enhet (nu Afrikanska Unionen) liksom Europeiska unionen har aldrig erkänt Marockos tvångsmässiga och olagliga annektering av delar av Västsahara, som finns kvar på FN:s lista över icke-självstyrande territorier som ska avkoloniseras. 

Trumps proklamation bekräftade också USA:s stöd för Marockos förslag kring autonomi. Icke desto mindre härrör det så kallade marockanska ”autonomiförslaget”, förutom dess bevisade olaglighet, härrör det dessutom från en autokratisk regim, som bara försöker legitimera sitt tvångsförvärv och ockupation av delar av Västsahara. USA bör därför råda Marocko att ta itu med sitt eget folks legitima klagomål istället för att försöka driva expansionism, vilket hittills har lett till katastrofala konsekvenser för hela regionen.

Marockos expansionism är grundorsaken till den bestående spänningen i Nordafrika och det största hindret för att uppnå ett enat, välmående och inkluderande Maghreb som samlar alla dess nationer och folk.

Uttryckt bestörtning

Som förväntat har starka röster från den amerikanska kongressen, civilsamhället och den politiska arenan, inklusive den tidigare amerikanska utrikesministern, James A Baker, uttryckt sin bestörtning och besvikelse över försöket att förhandla om folkets självbestämmande i Västsahara. De har också uppmanat den tillträdande presidenten att dra tillbaka Trumps beslut, vilket strider mot den nya regeringens löfte om att återuppta USA:s engagemang för multilateralism. Nu är frågan om president Joe Biden är villig att upphäva Trumps beslut och återuppta landets traditionella ställning i Västsaharafrågan.

Det är säkert att Trumps proklamation – om den upprätthålls – inte kommer att förändra någonting väsentligt i verkligheten på plats och inte heller vad beträffar den juridiska statusen för Västsahara, vilken bestäms av FN:s resolutioner. Det kommer dock att sätta USA i en ganska svår situation med tanke på dess medlemskap i Group of friends on Western Sahara och som en av undertecknarna av FN-missionen Minurso.

Med andra ord kommer det inte bara att kasta tvivel på USA:s neutralitet i frågan om Västsahara utan kommer också att innebära ett ifrågasättande av USA:s möjligheter att fortsatt kunna spela en konstruktiv roll i FN:s fredsprocess.

Av dessa skäl känner västsaharierna hopp om att president Biden ska upphäva Trumps proklamation så att USA kan återgå till sin traditionella ståndpunkt i Västsahara.

Den juridiska och politiska karaktären av frågan om Västsahara som ett avkoloniseringsfall är otvetydig. Därför kan frågan till det internationella samfundet, i synnerhet alla freds- och rättvise-älskande länder, kokas ner till detta: tillåter de att ”den starkes rätt” råder i Västsahara, vilket i så fall innebär att de tillåter marockansk militär ockupation av delar av territoriet under straffrihet, eller försvarar de de grundläggande principerna som ligger till grund för den befintliga internationella ordningen och implementerar FN-resolutionerna i frågan?

Lösning med stöd

Lösningen i Västsaharafrågan definieras tydligt i FN:s generalförsamlings- och säkerhetsrådets resolutioner, som kräver en fredlig, rättvis och bestående lösning som ger självbestämmandet åt Västsaharas folk. Detta innebär att ingen lösning kommer att bli varken rättvis eller varaktig om den inte har det västsahariska folkets medgivande och fulla stöd.

Detta stöd kan endast uttryckas genom en trovärdig, demokratisk och äkta självbestämmandeprocess som ger vårt folk möjlighet att göra sitt val bland ett komplett utbud av alternativ inklusive fullständig självständighet.

FN:s resolutioner, internationella rättsregler och grundläggande demokratiska principer stöder alla denna förståelse av självbestämmande och hur det ska genomföras. Det är dags att det internationella samfundet stöder det, inte bara i ord utan även i handling.

Ambassadör Sidi Omar är Västsaharas befrielserörelse Polisario Fronts representant i Förenta Nationerna.

Översättning: Christin Sandberg