Nordöstra England var länge det brittiska imperiets port till omvärlden. Newcastles kol höll liv i industriledarna och Sunderlands varvsindustri försåg kolonialmakten med fartyg att erövra nya territorier med. I kölvattnet av brexit, covid-19 och en osäker global arbetsmarknad har regionen fallit efter övriga England – ifråga om jobb, hälsa och barns framtidsmöjligheter.

I Newcastle-upon-Tyne har de stängda kolgruvorna inneburit klarblå himlar och ren luft – och tusentals förlorade jobb och en förlorad identitet. I nordöst har osäkra arbetstillfällen, så kallade ”nolltimmesjobb”, blivit mångas enda inkomstmöjlighet.

Av Klas Lundström

ENGLAND Numera skiner himlen blå över Newcastle-upon-Tyne i nordöstra England, nära gränsen till Skottland. Sedan kolgruvorna bommade igen under Margaret Thatchers åtstramningspolitik på 1980-talet har luften blivit lättare att andas.

Koldammet som i flera sekel hovrade som ett lapptäcke över staden har lättat och upplösts i det bistra Nordsjöklimatet.

Tusentals jobb som gick hand i hand med hårt arbete och arbetsrelaterade sjukdomar försvann. Och försvann gjorde även en kollektiv identitet och en märkbar stolthet knuten kring insikten att stadens kolgruvor tände lamporna i regeringsbyggnaderna i London.

”Nolltimmesjobbens” centrum

I det förbättrade och koldammsbefriade klimatet har nordöst istället blivit Storbritanniens nav för ”nolltimmesjobb”, osäkra arbeten där timlönen snittar lite drygt 4o kronor, inte är kollektivavtalsanknutna och inte lämnar marginaler till planering.

– Nolltimmesarbetare jobbar vanligtvis nätter med låga löner, sätter sin hälsa på spel och vet inte när deras nästa skift kommer bli, säger Beth Farhat, representant för fackliga paraplyorganet Trades Union Congress nordöstkontor, till Sunderland Echo.

Invånare i nordöstra England behöver säkra och schyssta jobb med garanterade löneutvecklingar och skäliga arbetstider för att kunna försörja sina familjer, menar Farhat – men istället är uppskattningsvis 45 000 personer beroende av nolltimmesjobb som enda inkomstkälla. En siffra som motsvarar fyra procent av nordöstregionens arbetsföra.

Nytt arbetsparti, ny arbetsmarknad

I mitten av 1990-talet påbörjade Tony Blair Labourpartiets metamorfos efter drygt 20 års konservativt maktmonopol vars ideologiska existens i mångt och mycket kretsade kring premiärminister Margaret Thatchers strålglans och auktoritet.

Motdraget blev ”Nya Labour” och ”en tredje väg” som i praktiken innebar ett närmande till de nyliberala samhällsreformer som Thatcherismen genomfört och ett steg bort ifrån den fackligt orienterade socialdemokrati med en solid välfärdsstat som fond.

Större friheter för privata aktörer innebar att offentliga sektorer såsom utbildningsväsende, hälso- och sjukvård stöptes om i grunden – och med den reformvågen även de arbetstillfällen som var kopplade till dem.

Dessa blev, enligt ”nya Labours” nya lexikon – ”flexibla”.

Väg ur fattigdom blir återvändsgränd

Arbetarpartiers problem – såväl för Labour i Storbritannien som för Socialdemokraterna i Sverige – har varit bristen på insikt när det gäller försvunna arbetens gapande tomrum.

Fysiska som psykiska.

”För människor som kämpar för att få tillvaron att gå runt är ett arbete en väg ut ur fattigdom”, konstaterar en nationell utredning av den brittiska arbetsmarknadspolitiken mellan 1990-talet och fram till i dag.

Numera – och särskilt i nordöstra England – är arbetsmarknaden emellertid inte längre en rak väg bort från fattighuset. Istället har ”den flexibla arbetsmarknaden” gjort att arbete och fattigdom numera går hand i hand tack vare ”nolltimmesjobb”, provisionsbaserade anställningar och timvikariat längs en återvändsgrändsled.

”Avhumaniserade identiteter”

Sociologen Anthony Lloyd beskriver i en studie i Current Sociology 2012 ”avhumaniseringen” av enskilda anställda, vilka istället tilltalas i sifferkombinationer vid callcenters eller bara hör sin arbetsledare genom ett headset i en kal lagerlokal där de skyndar bort från nätgrossisters O-hylla till C-hylla för att packa en klädbeställning.

I Storbritannien, menar Lloyd, består arbetsmarknaden snart endast av generationer som aldrig känt till något annat än otrygga anställningar. Som ser jobb som ”ett nödvändigt ont” istället för något som bidrar till ”ens identitet”. Som lyfter en.

Och i ett samhälle där narrativet byggs på illusionen av fria val infinner sig även tron att klass-, samhälls- och bakgrundstillhörigheter inte spelar någon roll.

”Idén om ett jobb för hela livet har förpassats till historien. Istället har flexibla, osäkra, låginkomstbringande och icke-tillfredsställande former av serviceyrken ersatt säkra, välbetalda, fackliga och kvalificerade inom tung industri i stora delar av Storbritannien och annorstädes”, skriver Anthony Lloyd.

Ska stå på egna ben – igen

Ute vid piren i Redcar några kilometer utanför Middlesbrough har EU-flaggan som vajade intill Union Jack halats ner. Brexit är löst. Storbritannien ska stå på egna ben.

Men de ben som regionen länge hölls uppe av har liksom i närliggande Newcastle och Sunderland rasats. Stålindustrin har kallnat och doften som människor minns trängde in i kläder, butiker, hem och till och med drömmar är borta.

– Visst, luften är bättre nu. Det måste vi erkänna, säger Brenda, en medelålders kvinna ute på söndagspromenad med några väninnor till Tidningen Globals reporter under en tidigare reportageresa.

Men de jobb som utlovades i dess ställe har måhända anlänt i form av osäkra anställningar kopplade till ett mer uppkopplat, flexibelt och globaliserat samhälle. Men de är inte tillräckligt många eller säkra för att stilla de farhågor om en fortsatt otrygg och outsourcad framtid som ersatt de tunga industrierna som primär identitetssymbol för nordöstra England.

”Vi hinner försvinna innan London agerar”

Utmed Nordsjökusten har Theresa May och Boris Johnsons respektive konservativa regeringar investerat i vindkraftsparker och koldioxidinsamlare, vilka utlovas skapa högkvalificerade jobb, inbringa skatteintäkter och förbättra människors levnadsmiljö.

Inalles talas det om 9 000 nya jobb.

– Vi upplever stor aktivitet, jobb återvänder och lokala firmor vinner byggkontrakt. Med rätt plan vänder vi nu och skapar en aktivitetsvåg som människor kan vara stolta över, säger Ben Houchen, konservativ borgmästare för Tees Valley, till Gazette Live. 

Spinoff-effekter hoppas nå universitetskorridorer, den privata tekniksektorn och servicesektorn. Alex är en av tusentals knektar som tjänstgör inom ”nolltimmesindustrin”. Under en taxiresa mellan Redcar och Middlesbrough avhyvlar han samtliga regeringar sedan Tony Blairs historiska ”New Labour”-administrations valseger den 1 maj 1997.

– I slutändan handlar det om geografi, säger Alex. Det här är nordöstra England.

De satsningar som fyller lokalpressen gör måhända nordöst teknologiskt och industriellt slagkraftigt, men många av satsningarna blir inte märkbara förrän om ett årtionde. Många har emellertid inte lyxen att vänta så länge. Barnfattigdom, ökad mental ohälsa och en arbetsmarknad präglad osäkra jobb dikterar tillvaron i delar av nordösts socioekonomiska periferi som röstade ett rungande ja till Brexit.

– Innan London agerar långsiktigt och tillräckligt snabbt har alla flyttat till Skottland, säger Alex. Och då finns ingen kvar häruppe att behöva satsa på.

På perrongen basunerar en statisk röst ut information om att ett oväntat fel försenar tågtrafiken. Både med slutdestination nordöst och London.