När revolutionen i Egypten bröt ut i januari 2011 var det många, både i och utanför Egypten som chockades av den kraft och enighet som karaktäriserade de första veckorna vid Tahrirtorget. En avgörande kraft som ofta förbisetts är den som arbetare och fackliga aktivister utgjorde för att undergräva Hosni Mubaraks makt, både under de arton dagarna som ledde till hans fall och de under de år som ledde fram till Tahrirtorget.

Av Bella Frank

EGYPTEN Det hade arrangerats små demonstrationer mot polisvåld tidigare, på samma dag och samma plats. Men när de hundratals aktivister som brukade delta i dessa anlände till Tahrirtorget den där tisdagen den 25 januari för tio år sedan var det annorlunda. Istället för att räknas i hundratal räknades demonstranterna i tusental. Sammanlagt 15 000–20 000 personers samlades, inte bara på Tahrirtorget utan i demonstrationer i Alexandria, i Mahalla, Suez, Ismailia och Assuan. Det var de största demonstrationerna i landet sedan protesterna mot USA:s invasion av Irak 2003.

Bara elva dagar tidigare hade Tunisiens president Zine El Abidine Ben Ali tvingats fly landet efter protester som hade pågått sedan den 17 december då Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv. I Egypten hade fyra personer satt eld på sig själva sedan dess. Detta uppmärksammades av Asmaa Mahfouz som i en video på Facebook förklarade att de gjort det för att ”protestera mot den förödmjukelse och hunger och fattigdom och förnedring de tvingats leva under i 30 år.”

Asmaa Mahfouz blev känd över hela världen för sin video, och samma år belönades hon med EU-parlamentets Sakharovpris för tankefrihet som en av fem representanter för de arabiska revolutionerna. I en intervju i slutet av december, nästan precis tio år senare, berättar Asmaa Mahfouz om vad som fick henne att spela in filmen.

– Ingen i min familj var politiskt aktiv. Faktiskt, ingen i Egypten som jag kände hade en dröm. Det fanns ingen rättvisa någonstans, men vi höll alla tyst. Av någon anledning började jag bli arg över detta, och började bli politiskt aktiv 2008, säger hon till EU Observer och berättar att hon då gick med i 6:e aprilrörelsen.

Stödde textilarbetare

Gruppen hade bildats av Israa Abdelfatttah och Ahmed Maher 2008 till stöd för textilarbetare i industristaden Mahalla. Strejker i Egypten hade börjat bli fler till antalet redan 2004 då 265 stridsåtgärder vidtogs – mer än dubbelt så mycket som genomsnittet för de fem föregående åren. Även om de till stor del skedde inom textilindustrin som var utsatt för privatiseringsförsök hade strejkerna spritt sig till i princip alla sektorer år 2007, skriver professorn i Mellanösternhistoria Joel Beinin i boken Workers and Thieves: Labor Movements and Popular Uprisings in Tunisia and Egypt, och de blev också mer militanta med fler regelrätta strejker.

Den fackliga rörelsen som växte, trots att landets enda tillåtna fackföreningen Egyptian trade union federation (ETUF) hade i uppgift att kontrollera arbetare lika mycket som att representera dem, blev den motor som började undergräva Mubaraks makt. Om Facebook och andra sociala medier spelade roll för att se till att aktivister som Asmaa Mahfouz kunde förlösa revolutionen hade förarbetet gjorts långt innan.

Startskottet

Den 7 december 2006 lämnade 3 000 kvinnliga textilarbetare, bland annat med hjälp av rutinerade fackföreningsaktivisten Wedad el Demardash, sina arbetsstationer på företaget Misr spinning and weaving company under slagordet ”Här är kvinnorna, var är männen”. Tillsammans med männen krävde man en försenad bonusutbetalning. Protesten blev startskottet för mer än sjuhundra stridsåtgärder under de kommande åren, protester som kulminerade i en massprotester den 6 april 2008.

När arbetare i Mahalla protesterade den 6 april 2008 gjorde de det mot flera av effekterna av den ekonomiska politik som hade införts redan under Anwar al-Sadats tid vid makten men som intensifierades av Mubarak, bland annat genom ett strukturanpassningsprogram 1991 efter avtal med Internationella valutafonden IMF och Världsbanken. Under protesterna och strejkerna hände något unikt – förutom arbetarnas krav riktades tydlig ilska även mot landets högsta ledning.

– Det var första gången som Mubaraks porträtt trampades på av demonstranters skor under en demonstration, sade Mostafa Bassiouni som länge bevakat Egyptens arbetsrättsliga strider i en intervju med tidningen Ahram Online 2012.

Textilarbetarnas mobilisering födde organisationer som 6:e aprilrörelsen som i sin tur spelade stor roll i att få folk att ge sig ut på gatorna och ta sig till Tahrirtorget den 25 januari 2011. Under dessa dagar blev ETUF:s nära koppling till den egyptiska staten särskilt tydlig. När demonstranterna på Tahrirtorget angreps av Mubarak-anhängare och inhyrda ligister i vad som kallats The Battle of the camel eftersom vissa attackerade demonstranterna ridande på kameler var en av angriparna ETUF:s ordförande Hussein Megawer, också medlem av Mubaraks parti National democratic party (NDP). Ett par månader senare greps Megawer anklagad för anstiftan till The Battle of the camel.

Trots ETUF:s nära samarbete med staten hade arbetare en annan inställning till protesterna. Som enskilda hade många deltagit redan från början, inte minst efter att regeringen krävt att alla offentliga företag skulle stänga mellan den 28 februari och den 5 februari. Och den 30 januari bildades ett av landets första fria fackförbund, Egyptian federation of independent trade unions (EFITU) något som offentliggjordes genom en presskonferens på Tahrirtorget. En revolutionär handling eftersom det stred mot ETUF:s monopol, skriver Joel Beinin.

Generalstrejk utlystes

EFITU skulle också få en mer avgörande roll någon vecka senare när man utlyste en generalstrejk till den 8 februari med krav på Mubaraks avgång. Stridsåtgärderna kom vid en viktig tidpunkt och gav ekonomisk kraft bakom demonstranternas krav på politisk förändring. Hossam el-Hamalawy, journalist, bloggare och socialist som länge hade bevakat den egyptiska arbetarrörelsen och som blev ett av upprorets mest kända ansikten, säger i en dokumentär på Al Jazeera tio år efteråt att det detta blev avgörande:

– Det var inte vi på Tahrir som avsatte Mubarak, och det var definitivt inte armén och det var inte Amerika. Vad som tvingade bort Mubarak var de masstrejker som bröt ut i upprorets sista vecka, säger han.

Ett 60-tal strejkaktioner hann vidtas innan Mubarak tvingades avgå den 11 februari. En dryg vecka senare samlades fackliga ledare från det nybildade EFITU och deras allierade för att anta deklarationen ”Krav från arbetare i revolutionen” för rätten att bilda fria fackföreningar och för rätten att strejka. Liksom med övriga framgångar som vanns under revolutionen och tiden därefter har mycket därefter pressats tillbaka så att läget i dagens Egypten under Abd al-Fattah al-Sisi beskrivs som mer repressivt än under Mubaraks tid. Men arbetare i Egypten, liksom andra egyptier som skapade och erfor Tahrirandan och som kom samman under slagordet eid wahda (en hand) insåg att de både hade rätt att, och kunde, utmana makten.