Människan och vattnet

Människan utvecklar ständigt ny teknik och skapar nya förutsättningar för att släcka en till synes evig upptäckarlust. När det gäller forskning kring och upptäckter av nya vattenreserver presenteras och motiveras projekt lika mycket med kunskapsvinning som med framtida behov. Kina är nyss hemkomna med en sond från månen och ovärderliga prover. Under de kommande åren väntas andra nationer nå månens poler – och dess istäcken. Andra projekt tar sikte på Jupiter eller subglaciala sjöar under Antarktis. Människans relation till vatten är på alla sätt flytande och i ständig rörelse – men till vilket pris?

Del 1/3

Människan utforskar is och vatten på de mest oväntade platser: på Jupiters fjärde största måne, på vår egen måne och fyra kilometer under Antarktis inlandsis. Forskarlusten och vetskapstörsten ställs öga mot öga mot eventuella biverkningar såsom kontaminerade provresultat och medföljande nedskräpning. Tiden för att få till stånd globala riktlinjer är emellertid knapp då många länder planerar att utforska månens isrika poler de kommande åren.

Av Klas Lundström

VETENSKAP Kinas framgångsrika månexpedition Chang’e-5 fick ett lyckligt slut efter att sonden och dess insamlande stenprover från tidigare okända månterränger nådde jordlig mark i Inre Mongoliet i december 2020.

En historisk bedrift med potentiella kunskapsgåtor – bland annat om månens utveckling – för forskare att lösa.

Under de närmsta tre åren väntas sonder bekostade av Indien, Japan, Kina (igen), Ryssland och USA nå månen, varav många expeditioner med avsikten att studera månens poler – och isar.

Is över våra huvuden och under våra fötter

Vetenskapen i ”de okända ytterkanterna” hyllas ofta för dess pionjärskap och banbrytande bedrifter. Vad sägs till exempel om den amerikanska rymdstyrelsen Nasas långväga studie av Jupitermånen Europas vattenreserver. Europa räknas vara Jupiters fjärde största av 79 hittills kända, med en diameter på 3 100 kilometer och oceaner 18 kilometer under himlakroppens skorpa.

I och med de växande kunskaperna om Europas vattenreserver väcks även frågor om människans förmåga att om möjligt närmare undersöka fenomenet i form av insamlande av data och – potentiellt även – landa med en sond på Jupitermånen. Rymdsonden Galileo låg mellan 1995 och 2003 i omloppsbana kring Jupiter och kan ha samlat bildbevis på Europas isvattenkaskader, något som understryker forskares fokus på vatten när det gäller sökande efter utomjordligt liv.

Förutom på vår egen måne har stora resurser även lagts i form av mellanstatliga samarbetsprojekt på ”en orörd ocean” på jorden – Vostoksjön. En subglacial sjö belägen 3,7 kilometer under Antarktis inlandsis nära sydpolen under en rysk forskningsstation med samma namn. En flera kilometer djup förseglad sjö som varit istäckt och helt isolerad från omvärlden i minst 15 miljoner år.

I årtionden var sjön oåtkomlig och forskare befarade att borrningsprocessen skulle kontaminera de prover som eventuella undervattenssonder skulle kunna hämta in från den slutna världen. 2012 nådde ett ryskt forskarlag så ända ner till sjön och samlade in de första vattenproverna från en 15 miljoner gammal värld.

Klart redan före det ryska forskarlagets brutna isbarriär 2012 var att forskare påträffat spår av liv i form av mikrober 3 590 meter under Vostoksstationen, endast några hundra meter från sjön själv. Ett intyg på livets förmåga att inte bara inhysa sig utan även överleva under de mest extrema förhållanden.

Kunskap till vilket pris som helst?

Liksom vid Vostoksjön och Jupitermånen Europa reser de kommande isexpeditionerna till vår närmaste måne frågor om de spår som människan lämnar efter sig – och hur de eventuellt påverkar och rentav riskerar att manipulera den forskning som görs.

Isen kan vila på ledtrådar om hur jorden samlade vatten för miljardtals år sedan, en process som lade grunden till de ekosystem som människan idag äventyrar bland annat med ohållbara utsläpp av växthusgaser. Det senare finns också med i beräkningarna hos somliga av de kommande årens månresenärer: gruvintressen har länge blickat upp mot månen och ser isen som möjligt bränslevirke för raketer till och från framtida permanenta månstationer.

Utan att vare sig forskarvärlden – eller allmänheten – förstått det har alla kastats fram till tröskeln av ett dilemma. Och vägval. Vad ska vi ha månens is till?

– För närvarande har vi forskare som säger att vi inte kan gå i närheten av [månens is] eftersom vi kommer att förstöra den. Andra säger att vi behöver den och att vi därför borde gå för det, säger Clive Neal, geoforskare vid University of Notre Dame i amerikanska Indiana, till Nature.

Global konsensus behövs

I skrivande stund utreds för- och nackdelarna med de planerade polresorna av den internationella rymdforskningskommittén Cospar, medan inflytelserika Nasem – USA:s forsknings-, ingenjörs- och medicinska akademi – avslutade år 2020 med att publicera en rapport som understryker vikten av global konsensus kring vad världens rymdstyrelser bör göra med månen – och dess isar.

”Det råder brist på och ett behov av studier för att karakterisera kemiska sammansättningar, transport och kontamineringsnivåer av flyktiga ämnen som skulle kunna vara skadliga för framtida undersökningar av prebiotisk kemisk utveckling som ska bedrivas vid permanent skugglagda regioner”, skriver Nasem.

Vägval och dilemman som likväl behöver hanteras då amerikanska Nasa planerar att sjösätta en rad forskningsprojekt med robotlandare nästa år – följt av de första mänskliga månbesökarna sedan 1972 några år senare.

– Vi har en skyldighet att inte äventyra framtida forskningsinitiativ, så frågan är hur vi gör allt rätt nu, säger Lisa Pratt, planetärskyddsofficer vid Nasa, till Nature.

Läs även del 2 i serien Människan och vattnet:

Världens största solenergisatsning skickar notan till havsbotten

och del 3
Vatten bygger liv – men hur?