Av  Izabella Rosengren

När en konflikt är svårlöst tenderar omvärlden att låta den ligga på is tills omständigheterna tvingar andra stater eller organisationer att agera. Så är fallet med Nagorno-Karabakh vars upptrappade stridigheter de senaste månaderna har förvandlat is till lava.

NAGORNO-KARABAKH Det ser ut som vilken smal och dammig grusväg som helst. Något klaustrofobisk kanske, men bara om man tittar åt höger. Till skillnad från den vänstra sidan som kännetecknas av den vanliga dikesfloran utgörs den högra sidan av en flera meter hög vägg av grus, lera och stenar. Det är uppenbart att fara lurar på andra sidan väggen eftersom taxiföraren gasar på så att minsta lilla grop känns som en krater.

Några minuter senare svänger han in mot en by, lummig och grönskande, men märkligt öde. Jag går längs gatan, men ser inte en människa. Mullbärsträden dignar av bär som ingen plockar.

Vovik Zakharian, 72, går genom sitt skadade bostadsområde i Shushi, utanför Stepanakert, som ligger i Nagorno-Karabakh. Foto: AP/TT

Byn vid frontlinjen

Spökstaden heter Talish och ligger i republiken Nagorno-Karabakh, ett självstyrande territorium under armenisk kontroll, omgivet av Azerbajdzjan, men med en armenisktalande befolkning. Som om inte det vore krångligt nog råkar byn ligga precis vid frontlinjen, det vill säga inom skotthåll för fienden Azerbadjan och deras militärs kulor. På andra sidan grusväggen ligger en motsvarande by fast i Azerbadjan, vars invånare säkerligen också har flytt, fast från armenisk eld. Bara månader tidigare hade Talish cirka 300 invånare, men efter den senaste eldväxlingen evakuerade man staden.

Så plötsligt hörs hammarslag. Jag går i ljudets riktning och kommer till en gård. På trappan till det slitna stenhuset står en barsk dam med skitigt förkläde och stirrar på mig. Svettiga män börjar att samlas runt ett stort bord under ett stort fikonträd. Med glada miner bjuds det in till ryskinspirerad kålsallad med rikliga mängder majonnäs som äts direkt ur plastbaljan samt vattenmelon direkt från fälten. Männen berättar att de är hantverkare utsända av regeringen i Nagorno-Karabakh för att bygga upp byn igen.

– Vår krigshjälte Monte Melkonyan sa att om vi förlorar Artsakh så kommer vi att ha nått den sista sidan i historieboken. Jag säger detsamma om Talish, säger  Levon Apresyan, regeringens representant som ser till att återuppbyggnadsarbetet fortlöper.

Artsakh är armeniernas egna namn på Nagorno-Karabakh. Som nästan alla armeniska män röker Levon Apresyan oavbrutet och på drygt en timme har han hunnit med ett halvt paket. Han är mycket stolt över arbetet de har åstadkommit på bara ett år. Kulhålen i fasaderna är överspacklade och borta är de utspridda ägodelarna och allt annat bråte. Just nu håller de på att restaurera kulturhuset som innan det så kallade aprilkriget 2016 var känt som en vacker bröllopslokal.

– Det kommer hit människor varje dag för att se vad som har hänt med deras hus och deras fält. Jag inser att det finns en psykologisk barriär, men jag tror att tiden läker alla sår och att nästan alla kommer att flytta tillbaka, säger Levon Apresyan.

De gjorde de inte. Det har nu gått tre år sedan jag gick på den dammiga grusvägen vid krigets front. Tre år sedan jag tog en hutt under trädet och tre år sedan Levon Apresyan stolt visade upp sin hembränningsapparat i ett utbrunnet hus (livet kunde bli enahanda annars menade han).

Män gräver gravar för vänner och släktingar vid kyrkogården Stepanakert. Foto: AP/TT

Digital resa tillbaka

Jag funderar regelbundet på hur det har gått för intervjupersonerna, men som frilansjournalist har man sällan tid eller ekonomi att följa upp vad som har hänt. Men så kom en viss pandemi och gjorde livet svårt för en frilansande utrikesreporter. Nu fanns plötsligt tid och jag bestämde mig för att resa tillbaka digitalt. Dessvärre inte till Talish som sedan den 3 oktober uppges ha intagits av den azeriska militären. Eller ”befriats” som det kallades i deras egna medier.

Bara några dagar innan brakade helvetet i Nagorno-Karabakh lös igen med blodiga strider som resultat. Vilket land som började är oklart då länderna anklagar varandra, men klart är att Talish var en av de första byarna att evakueras.

– Talish ligger precis i skottlinjen och är väldigt lätt att erövra. Det är svårt att säga hur turerna har gått för situationen förändras dagligen, men läget är väldigt farligt och det finns inga civila kvar där, säger Ani Mejlumyan, journalist på den oberoende nyhetssajten Eurasianet med bas i Jerevan.

Det gäller inte bara Talish utan hela regionen. Huvudstaden Stepanakert är sönderbombad och sammanlagt rapporteras det om ett hundratal civila dödsoffer på båda sidorna. Antalet skadade är hittills runt 3 000 och halva befolkningen, sammanlagt 75 000 invånare, har tvingats på flykt. Antalet dödade soldater antas uppgå till flera tusen, men den siffran är osäker då Azerbajdzjan inte rapporterar sina militära förluster.

Frågan var inte om, utan när

Oavsett vem som började kom attackerna inte som någon överraskning menar Ani Mejlumyan. Enligt henne är det uppenbart att något har varit på gång länge, frågan var bara när det skulle ske.

– Vi har sett en massa militär aktivitet hos Azerbajdzjan med en aktiv turkisk inblandning. Turkiet har bland annat bistått med militärer och militär träning. Vi har även sett att både Azerbajdzjan och Armenien har använt flygplanet IL76 som används för transport av militärt material. Regeringarna var redo, de visste vad som var på gång.

Hon backas upp av den amerikanska tankesmedjan Council on Foreign Relations som redan 2017 varnade för att konflikten var på upptrappning. De pekade bland annat på att båda länderna de senaste åren har rustat sina militära styrkor för ofattbara summor. 2015 spenderade till exempel Azerbajdzjan tre miljarder dollar på bland annat attackhelikoptrar, missiler och stridsflygplan, vilket var mer än Armeniens hela statsbudget. Enligt forskningsinstitutet Bonn International Center for Conversion är Armenien och Azerbadjan i dag två av världens tio mest militariserade länder.

– Striderna har varit väldigt intensiva och pågått dygnet runt. Man använder ett väldigt tungt artilleri och antalet döda är minst dubbelt mot vad som har rapporterats, säger Ani Mejlumyan.

Lever i flyktingläger

Anledningarna till att konflikten har eskalerat de senaste åren är flera. Ökad nationalism anses vara en faktor liksom en ihållande ovilja hos båda regeringarna att acceptera fredsförhandlingarna. I Azerbajdzjan lever exempelvis azerier som flydde från Karabakh under 1990-talet fortfarande i olika typer av flyktingläger, eftersom regeringen anser att en integrering i samhället skulle kunna uppfattas som att de permanent accepterar förlusten av området.

– Det har skett få försök att komma överens under fredsförhandlingarna och ledarnas retorik har spätt på det allmänna missnöjet. Azerbajdzjans ledare har nu sagt att de inte kommer att förhandla om Karabakh längre utan att kriget kommer att avgöras på slagfältet. Armenien har inte haft samma anledning att starta krig utan varit mer nöjda med rådande läge eftersom de har ett övertag sedan eldupphöret 1994, säger Ani Mejlumyan.

En annan anledning tros vara att Azerbadjans ekonomi sjunkit i botten i takt med att priserna på råolja, som står för 90 procent av landets export, har sjunkit. Genom att skifta fokus från landets ekonomiska kris och visa att de åtminstone gör geopolitiska framsteg försöker de behålla makten och invånarnas förtroende.

Människor söker skydd i Stepanakert, en separatistregion i Nagorna-
Karabakh i slutet av oktober. Foto: AP/TT

Starka band

Samtidigt har konflikten utvecklats till att bli en bricka i ett geopolitiskt spel mellan Turkiet och Ryssland. Turkarna har starka historiska och kulturella band till Azerbajdzjan och ledarna kallar varandra för brödrafolk. Ryssland å andra sidan har en försvarsallians med Armenien och tusentals soldater stationerade i landet. Paradoxalt nog säljer de dock vapen till Azerbajdzjan och har goda relationer till regimen.

– Turkiet har ekonomiska problem, kolla bara på den fallande liran, och vill ha ett starkare fäste i Azerbajdzjan som har olja och gas. Dessutom styrs landet av en diktator som blir mer och mer radikal i sina försök att behålla väljarna. Han uppviglar folk till exempel genom att säga att Armenien ska bomba deras gasledningar.

Oron fördjupades

Eftersom Turkiet för drygt hundra år sedan genomförde ett folkmord på 1,5 miljoner armenier är relationen mellan Armenien och Turkiet allt annat än god. Således fördjupades oron hos armenierna när Turkiet klev in i konflikten.

– När Turkiet anslöt förändrades allt – vi vet att de är kapabla att genomföra massmord, en händelse som fortfarande är ett öppet sår hos många armenier. De kan inte förstå varför Azerbajdzjan vill ha Karabakh eftersom det varken finns olja eller gas där. Man är oroliga över vad som ska hända med invånarna om Armenien förlorar.

Den eskalerade konflikten om Nagorno-Karabakh är speciellt intressant för Sverige med utrikesminister Ann Linde i spetsen som nästa år tar över som ordförande för Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE. Organisationen spelar en viktig roll i konflikten genom den så kallade Minskgruppens samordförandeskap vilka har lagt fram flera förslag på fredliga lösningar. Ann Linde sa tidigare i år i en intervju i Sveriges Radios P3 att de planerar att fördjupa sig i konflikten och den senaste månaden har hon hållit samtal med både Armeniens och Azerbajdzjans utrikesministrar och uppmuntrat dem att återgå till förhandlingarna med Minskgruppen.

”Den svenska ståndpunkten är tydlig: omedelbart eldupphör, respekt för internationell humanitär rätt, inklusive säkert och obehindrat humanitärt tillträde till nödlidande människor, samt återupptagna förhandlingar under samordförandeskapet för Minskgruppen. Det finns inget alternativ till en fredlig lösning på konflikten”, hälsar Utrikesdepartementets presskommunikatör per mejl.

Husen inte hela längre

Vyerna längs vägen från Talish till huvudstaden Stepanakert är så vackra att det nästan är löjeväckande. Frodiga gröna sluttningar böljar fram som ett ulligt grönt får och de spegelblanka sjöarna i dalgångarna påminner om djupa fjordar. När vägarna som målar streck över Kaukasus sluttar brant nedåt är det som att åka bergochdalbana i himmeln. Stepanakert bryter abrupt den trenden. Byggd under Sovjettiden är den lika skön som valfri östtysk medelstor stad. Men när jag åker in i  Stepanakert 2017 är husen åtminstone hela. Det är de inte i dag.

En armenisk soldat kikar genom en skottglugg som är riktad mot en azerbajdzjansk posteringvid fronten.Foto: APT/TT