Av Christin Sandberg

Sista veckan i september presenterade EU-kommissionär Ylva Johansson ett förslag till gemensam migrationspakt för de 27 EU-länderna. Madelaine Seidlitz, jurist på Amnesty International Sverige, som har arbetat med flyktingfrågor sedan slutet av 1980-talet, kommenterade den så här:

– För det första är det olyckligt att man inte talade om situationen för människor på flykt. Varför håller vi på med det här överhuvudtaget? Jo, för att människor flyr och riskerar att utsättas för olika typer av övergrepp och har utsatts för olika övergrepp.

Stopp för kriminalisering

Seidlitz anser dock att det var bra att Ylva Johansson i en efterföljande intervju tydliggjorde att rätten att söka asyl är absolut och inget som EU kommer att tulla på.

– Även om det förstås är en definitionsfråga med tanke på allt samarbete som görs med tredje land, tillägger hon.

En annan viktig fråga rör sök- och räddningsinsatserna på Medelhavet, vilka ser ut att komma att återinföras. Samtidigt som det blir ett stopp på att lagföra, det vill säga kriminalisera, de frivilligorganisationer som utför räddningsinsatser. 

Däremot tror Seidlitz att förslaget, enligt vilket EU-länderna ska kunna välja på vilket sätt man vill bistå, har små chanser att hålla.

– Hur många medlemsländer kommer att säga ”ja, vi väljer att ta emot asylsökande”.

Snabbspår till utvisning

Dessutom föreligger stor risk för rättssäkerheten för de enskilda individerna när EU vill införa en 5-dagars screening och ett snabbspår där beslut om återvändande ska fattas inom tolv veckor. Det är tveksamt om det är praktiskt och juridiskt genomförbart.

Seidlitz, som varit aktiv i flyktingfrågor under trettio år, säger att den största förändringen hon sett är den förskjutning kring hur vi talar om flyktingar och flyktingskapet som skett allteftersom.

▶ ”En annan vattendelare
var den 11 september 2001.
Efter det öppnades kranarna
och det gjordes försök att
montera ned folkrätten”

– I dag finns det ett öppet ifrågasättande av flyktingskapet, något som inte gick att uttrycka på 1990-talet.

Hon menar att det finns flera skiljelinjer för när den här förändringen påbörjades.

– En var kriget i Jugoslavien, då Sverige införde visumtvång för jugoslaver mitt under brinnande krig. Det pratar vi inte om längre, eftersom det är visumtvång för över hundra länder i världen. Så fort ett land ses som flyktingproducerande så införs visum.

Hon fortsätter:

– En annan vattendelare var 11 september 2001. Efter det öppnades kranarna och det gjordes försök att montera ned folkrätten. Stater tog kriget mot terrorismen som intäkt för att införa en mängd rättsosäkra regler, bland annat ifrågasattes skyddet mot tortyr.

Det menar Seidlitz banade väg för ett ifrågasättande av flyktingskapet, inte minst i relation till radikal islamism.

Men rätten att söka asyl finns fortfarande och beviljas till personer som uppfyller kriterierna i Genèvekonventionen från 1951 om flyktingars rättsliga ställning.

– Däremot finns det ingen rätt att ta sig till ett ställe där man kan söka asyl. Och det är klart att det behövs.

Migrant – eller flykting?

De många migranter, som även kallas irreguljära eller ekonomiska flyktingar på ”EU-språk”, som söker sig till Europa har färre möjligheter att få stanna.

– De har inte rätt till asyl. De räknas ju fortfarande som migranter, även om skiljelinjen ibland är hårfin. För när övergår man från att vara migrant till flykting?, säger Madelaine Seidlitz.