Den kniv i ryggen som Palestinas president Mahmoud Abbas kallar Förenade Arabemiratens och Bahrains avtal med Israel om normaliserade relationer ser ut att kunna bidra till ett slut på den palestinska splittringen. I förra veckan aviserade de två rivaliserande partierna Fatah och Hamas att de är överens om val inom ett halvår. Trots att mycket kvarstår innan det blir verklighet andas en palestinsk enighet ändå hopp om möjligheten att de ska kunna föra upp den palestinska frågan på den internationella agendan igen.

Av Bella Frank

PALESTINA – Det kan inte bli någon fred, ingen säkerhet, ingen stabilitet, ingen samexistens i vår region utan ett slut på ockupationen, sade palestiniernas president Mahmoud Abbas när han talade inför FN:s generalförsamling via en länk från Ramallah i fredags, och samtidigt uppmanade till en FN-konferens tidigt nästa år för att inleda multilaterala fredsförhandlingar som alternativ till Donald Trumps så kallade fredsplan och Abrahamavtalet där Förenade arabemiraten och Bahrain kommit överens med Israel att normalisera relationerna länderna emellan.

Abbas tal ägde rum nästan på dagen 20 år efter andra intifadan utbrott, två årtionden som gjort den israeliska ockupationen än mer befäst genom accelererande expansion av illegala bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. Tanken om en tvåstatslösning – i den mån det ännu talas om lösningar på ockupationen – ter sig allt mer avlägsen.

Det var den 28 september 2000 som högerpolitikern Ariel Sharon gjorde ett omstritt besök på Tempelberget i Jerusalem – en provokation som blev utlösande för ett nytt palestinskt uppror som skulle vara fram till 2005. Sharons besök på Tempelberget skedde efter en sommar av strandade diplomatiska förhandlingar, men frustrationen hos palestinierna hade vuxit under betydligt längre tid än så. Ända sedan Osloavtalet skrevs under 1993 hade förväntningar kommit på skam. Många avgörande frågor som östra Jerusalem och de palestinska flyktingarnas återvändande hade lämnats till en senare ospecificerad tidpunkt, och de israeliska bosättningarna hade växt i allt snabbare takt efter Osloavtalet skrivits under.

När palestinier efter Sharons besök på Tempelberget protesterade svarade israeliska soldater med ett överflöd av skarpa kulor. Under den första månaden av den andra intifadan, eller al-Aqsa-intifadan som den också kallas, avlossade israeliska soldater över en miljon kulor. Den andra intifadan blev betydligt mer militariserad och dödlig än den första som bröt ut 1987 och som avslutades i och med Osloavtalet. Israeliska kulor mot palestinska stenar blev senare till palestinska självmordsbombare mot israeliska civila och en israelisk återinvasion av palestinska städer under Operation defensive shield 2002.

När andra intifadan upphörde i början av 2005 fanns en fredsplan i Färdplanen för fred som stöddes av FN, USA, EU och Ryssland, den så kallade kvartetten. Den led visserligen av samma problem som Osloavtalet men utmärkte sig från årets Trumpplan i och med att den ställde krav på både Israel och palestinierna, och att syftet var ett slut inte bara på våld utan också på ockupationen, och bildandet av en palestinsk stat.

Sådana ömsesidiga krav och rättigheter har nu raderats. Trump gav i januari i år Israel grönt ljus att annektera viktiga delar av det ockuperade Västbanken. Både små och stora bosättningar – alla illegala enligt internationell rätt – liksom Jordandalen skulle Israel få formalisera till israelisk ägo enligt Trump och hans svärson Jared Kushner.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu kunde därmed locka med annektering som valfläsk inför det tredje israeliska valet på ett år i våras, och satte sedan den 1 juli som dag för annektering. Dagen kom och gick utan att något hände. Trots det hävdade Förenade arabemiraten och Bahrain att de avstyrt annekteringsplanerna genom att underteckna det så kallade Abrahamavtalet i utbyte mot normaliserade relationer länderna emellan.
– Israel är bra på att skapa problem som de sedan belönas för att lösa, kommenterade den palestinska journalisten Daoud Kuttab det nya avtalet i podden Peacecast i augusti.

Mahmoud Abbas fördömde arabländernas närmande till Israel som ”en kniv i ryggen” på palestinierna eftersom det bryter mot det arabiska fredsinitiativet från 2002 som villkorar normalisering mellan Israel och arabländerna till bildandet av en självständig palestinsk stat. Den arabiska fredsplanen var ett saudiskt initiativ. Att Bahrain nu går på Förenade Arabemiratens linje och normaliserar relationerna med Israel trots att en palestinsk stat är så avlägsen kan också ses som ett saudiskt punkterade av sitt egna fredsinitiativ eftersom Bahrain måste fått grönt ljus från sin mäktigare granne för att hoppa på normaliseringståget.

Det som många palestinier ser som en kniv i ryggen kan dock leda till att den palestinska splittringen – som så länge försvagat dem – kan få ett slut. I torsdags i förra veckan, dagen innan Abbas talade för FN:s generalförsamling, meddelade representanter för Hamas, som styr Gaza, och Fatah, som styr Västbanken, att de är överens om att utlysa parlamentsval inom det närmaste halvåret, därefter presidentval och slutligen val till den palestinska befrielserörelsen PLO. Många försök till enighet har gjorts sedan splittringen blev ett faktum 2007 och stora hinder kvarstår för att göra verklighet av det. Men en enad palestinsk ledning skulle åtminstone ge palestinierna en möjlighet att återta initiativet och sätta den palestinska frågan på såväl den internationella som regionala agendan igen.