EU har presenterat ett förslag till gemensam asyl- och migrationspolitik. Tyngdpunkten, i det som kallas migrationspakten, ligger på att förhindra så kallade ekonomiska flyktingar att ta sig till Europa och ”solidaritet” mellan EU-länderna för att få de migranter som kommer till EU att återvända så snabbt som möjligt. Experter varnar för rättsosäkerhet och risk för stora mottagningsläger i ankomstländerna.

ANALYS/Christin Sandberg

EU:s MIGRATIONSPOLITIK EU har alltsedan 2015, då fler flyktingar och migranter än vanligt sökte sig till Europa, och några gränsländer i södra Europa utsattes för extra stort tryck på sina asylsystem, försökt att nå en ny gemensam överenskommelse kring frågorna.

När flyktinglägret Moria brann på Lesbos blev det också uppenbart hur ovärdigt det är för människor på flykt att tvingas kvar i läger under fruktansvärda förhållanden under flera år utan möjlighet att påverka sina egna levnadsvillkor.

Därför var det många som väntade på och krävde kraftfull politik från EU.

Förslaget som onsdagen den 23 september presenterades av Ylva Johansson, kommissionär med ansvar för migrationsfrågor, hade föregåtts av dialog med alla medlemsländers regeringar. Och det märks att förslaget präglas av de länder som är mest negativt inställda till flyktingmottagande.

Tjeckien, Polen och Ungern har tidigare vägrat alla försök till solidariska lösningar för att hjälpa länder i Syd, såsom Italien, Grekland och Spanien, med mottagandet av asylsökande. Något som lett till att de i våras fälldes i EU-domstolen.

Så när EU-kommissionen nu föreslår att införa en solidaritetsmekanism, så innebär det inte att länderna är skyldiga att ta emot flyktingar och migranter, utan kan nöja sig med att ”sponsra återvändande”, det vill säga ge pengar till de länder som måste skicka hem migranter.

Ett snabb och effektivt återvändande är alltså en av ledstjärnorna i förslaget.

Dublinförordningen, som innebär att det första säkra land som en person som flyr till Europa kommer till är skyldig att pröva rätten till asyl för den personen, skrotas. Det är ett önskemål som gränsländerna i södra Europa haft länge.

Men i själva verket är det mycket osäkert om det i praktiken kommer att bli någon skillnad för de länder som tar emot det stora antalet personer som anländer.

EU vill nämligen införa ett snabbspår. Varje person som kommer ska inom fem dagar snabbscreenas. Deras uppgifter ska granskas i arkivsystemet Eurodocs, som även ska utökas, och där man kan se om personen har sökt asyl tidigare och var samt om hen har brutit mot lagen.

Därefter kommer personerna att kategoriseras. I den ena gruppen hamnar de som anses ha asylskäl och därför rätt till en asylprövning. I den andra, där de allra flesta kommer hamna, upprättas ett så kallat snabbspår där ett beslut ska fattas inom tolv veckor.

Om ett land ber om hjälp med mottagandet av asylsökande och migranter, ska solidaritetsmekanismen träda in. Men frågan är hur många EU-länder som kommer vara villiga att ta emot dem.

I och med att beslut ska fattas inom tolv veckor finns det knappast tid att förflytta personer. Det innebär att mottagarländerna riskerar att behöva bygga fler och större mottagningsförvar liknande det på Lesbos.

Även om tanken EU har är att i framtiden satsa ytterligare på att externalisera gränserna, och upprätta asylcenter för den första screeningen i transitländerna i Nordafrika, det vill säga innan personerna har chansen att sätta sin fot i Europa.

Genom att förflytta de externa gränserna skulle EU osynliggöra det stora antal människor som befinner sig på flykt. Det skapar känslomässig distans och minskar kanske i förlängningen även kraven på solidaritet med människor i nöd.

I transitländerna vill EU fortsatt också förhandla med regeringarna, som man hittills gjort i bland annat Turkiet, Libyen och Marocko, och stödja dem för att de ska ”hjälpa” till att stoppa flyktingar och migranter från att ge sig ut på Medelhavet. Det sker i dag, vilket bland annat har lett till rapporter om att libyer har skjutit mot migranter som gett sig ut på Medelhavet.

För att stoppa människor redan innan de ens når transitlandet vill EU satsa mer pengar i ursprungsländerna, så att de kan hindra människor från att lämna hemlandet.

Om migranterna ändå gör det ska EU stärka sina yttre gränser så att det blir svårare att ta sig in. Lyckas personerna trots allt ska snabbprocessen göra att de inte hinner resa omkring eller slå rot innan de återförvisas till hemlandet.

EU har verkligen ansträngt sig till det yttersta för att göra allt som står i deras makt för att försöka förhindra vad de kallar irreguljära migranter från att ta sig till EU.

Ändå upprepar Ylva Johansson flera gånger bara under inledningen att Europa med sin åldrande befolkning behöver migranter. Hon låter också meddela att ett förslag på legala vägar in i Europa kommer att komma.

Men innan dess, nästa år, kommer EU-kommissionen att presenta ett förslag för framtiden för Schengen, vilken i praktiken är upplöst. Detta eftersom flera länder under år 2015 och 2016 valde att bryta mot principen om fri rörlighet och införde passkontroller för resande inom EU eller till och med byggde fysiska stängsel med taggtråd för att förhindra fri rörlighet.

EU tycks nästan ha glömt bort att det är en lagstadgad rättighet att söka asyl. Och för att söka asyl måste man lyckas ta sig till ett säkert land, illegalt, eftersom det inte finns några legala vägar in i Europa.

Om någon mot alla odds ändå lyckas ta sig in i EU och söka asyl, kommer de enligt förslaget att förflyttas till det land de har anknytning till genom släkt, vänner, arbete eller studier, för att få sin asylansökan prövad enligt Genèvekonventionen där.

Om det landet är villigt att ta emot dem vill säga. För kanske sträcker sig den obligatoriska EU-solidariteten endast till viljan att betala för personens återvändande den dag ett eventuellt negativt beslut kommer.

Ja, det är ännu svårt att se vad det här förslaget till migrationspakt kommer att innebära i praktiken.

Säkert är att människor fortsatt kommer att fly från krig, konflikt, svält, våld, politisk förföljelse och klimatkriser. Människor kommer också fortsatt söka sig bort i desperation från sina hemländer om det krävs för att bidra till att svältande småsyskon får mat på bordet eller mediciner till en sjuk familjemedlem.

När hindren blir högre och svårare att ta sig förbi, kommer människor ta större risker. Resorna över Medelhavet kommer att bli än mer riskfyllda. Människosmugglarna kommer att kräva mer pengar.

Redan i dag vet vi att många dör på Medelhavet, inte minst på grund av att EU:s medlemsländer inte längre genomför samordnade räddningsinsatser på havet utan har gett i uppdrag till länder som Libyen att sköta det.

De som finns kvar är frivilligorganisationernas livräddningsbåtar, som regeringarna i EU gör allt som står i deras makt för att förhindra att de utför sitt arbete genom att stänga hamnar, bötfälla dem och förbjuda dem att gå ut på vattnet. De är våra enda vittnen till vad som faktiskt händer på Medelhavet.

Förutom att förslaget riskerar att orsaka än större tragedier för människor som flyr via Medelhavet och att fler människor hamnar i bevakade flyktingläger som på Lesbos, är det ett förslag som många varnar för kan innebära bristande rättssäkerhet för de asylsökande.

För att den nu presenterade migrationspakten ska gå igenom måste den godkännas både av EU-parlamentet och alla EU:s medlemsländer.