Libyen har länge varit ett land dit människor från hela kontinenten sökt sig. Under de senaste åren har situationen förvandlats till ett helvete för de kvinnor, män och barn som tagit sig dit. Systematisk tortyr, övergrepp och utnyttjande av migranterna har blivit del av landets – kanske största – inkomstkälla.

Av Christin Sandberg

LIBYEN Det här menar en färsk rapport från den italienska människorättsorganisationen Medici per i diritti umani (Läkare för mänskliga rättigheter).

Tortyrfabriken, som rapporten heter beskriver människorättsbrott mot flyktingar och migranter i Libyen under åren 2014–2020.

MEDU har tittat på hur flyktingströmmarna från Libyen till Italien har förändrats under de senaste sex åren. Samt undersökt de systematiska övergrepp och exploateringen av flyktingar och migranter som där äger rum.

Antalet personer som tar sig från Libyen till Italien har minskat med 90 procent under den tidsperiod som undersökts. Under de första tre åren landsteg omkring 504 000 personer jämfört med 153 000 under de följande tre åren.

Drivs av milisgrupper

När det kommer till människorättsbrott i förvaren i Libyen går det inte få fram några exakta siffror över hur många som hölls inlåsta. Många förvar i Libyen drivs illegalt av olika milisgrupper.

MEDU har dock tagit del av över 3 000 vittnesmål under sex år. Det är detaljrika berättelser om tortyr och övergrepp med exakta plats- och tidsangivelser och beskrivningar av händelseförlopp och förövare.

Såhär berättar Rachid (namnet är fingerat av säkerhetsskäl) från Mali år 2017, då han befann sig i ett flyktingmottagningsprojekt i Marche i centrala Italien, om sin erfarenhet från Libyen. Hans berättelse liknar de vittnesmål som framkommer i rapporten.

– Min bror hade jobbat i Libyen i flera år och ringde hem och bad mig komma för att arbeta med honom. När jag kom dit visade det sig att han hade arbetat under usla förhållanden för en markägande arab under flera år utan att någonsin få lön.

– Efter att vi arbetat tillsammans under ett år frågade han ägaren om han kunde få betalt så att han skulle kunna återvända hem och erbjöd samtidigt att jag skulle ta över efter honom. Samma natt misshandlades min bror svårt och fördes bort. Sedan dess har jag inte sett eller hört något ifrån honom. Jag vet inte om han fortfarande lever.

– Jag fortsatte arbeta utan att få betalt tills ägaren en dag förde mig till stranden och under pistolhot tvingade mig ombord på en båt. Jag visste inte ens vad det var för hav eller vad som fanns på andra sidan, sade han då i en intervju med Tidningen Globals reporter.

Stor inkomstkälla

MEDU beskriver i sin rapport att det finns en konsekvens och kontinuitet i övergreppen i Libyen under hela den undersökta perioden. Och sammantaget visar vittnesmålen på hur allvarligt våld, övergrepp och utnyttjande utförts systematiskt och blivit en av landets främsta inkomstkällor.

MEDU fastslår att det handlar om människorättsbrott som är så systematiska och utbredda att de är bland de värsta i modern tid. Hundratusentals män, kvinnor och barn har torterats och dött som en konsekvens av detta.

Det här är en bild som bekräftas av flera andra människorättsorganisationer, internationella organ och journalistiska undersökningar.

Enligt de uppgifter MEDU tagit fram utsattes 85 procent av alla flyktingar och migranter som passerade Libyen för tortyr, våld, sexuellt våld och omänsklig och förnedrande behandling.

Två tredjedelar fängslades, närmare hälften kidnappades och utpressades eller hamnade i andra situationer med fara för deras liv. Nio av tio tvingades se någon annan person dö, dödas eller torteras. Andra vittnade om att de tvingats till slavarbete under månader.

Flyktingar berättar

Såhär berättade två andra flyktingar som befann sig i Italien 2017 för Tidningen Globals reporter om sina upplevelser i Libyen (namnen är fingerade).

Khaled, 18 år från Kamerun

– När jag kom till Libyen tillfångatogs jag direkt och fördes till ett fängelse. Fängelsevakterna krävde pengar, vilket jag inte hade, för att släppa mig. De bad mig ringa släktingar, och eftersom jag inte har några föräldrar kontaktade jag en farbror, men han kunde inte hjälpa mig.

– En natt efter att de förstod att jag inte skulle kunna betala väcktes jag och fördes, tillsammans med några andra killar, till ett rum. Där våldtog först fängelsechefen och sedan vakterna mig och de andra killarna.

Muhammed, 27 år från Elfenbenskusten

– När jag kom till Libyen tillfångatogs jag direkt. Jag fördes till ett fängelse, där jag hölls inlåst under månader. Vi misshandlades dagligen. Plötsligt en dag kom en okänd man och löste ut mig. Han tog med mig hem till sig och där fick jag mat och husrum mot att jobba. Jag fick aldrig betalt.

– En natt kom okända män in i huset och frågade efter mannen, som hämtat mig från fängelset, men jag visste inte var han var. Då fick jag ett slag i sidan med ett vapen. Jag svimmade och när jag vaknade upptäckte jag att de hade vridit sönder mitt ben.

Sveket från EU

I februari 2017 ingick Italien ett avtal med Libyen, i vilket libyerna åtog sig att stoppa flyktingarna vid gränsen så att de inte tog sig ut på havet för vidare färd till Italien. EU följde snart efter med ett eget avtal.

Libyen fick ett tydligt uppdrag att stoppa alla flyktingar från att ta sig till Europa. Detta backades upp med finansiell hjälp från EU till den libyska kustbevakningen för att de skulle ta hand om gränsbevakningen.

Sedan dess har även ansvaret för att bevaka Medelhavet ålagts Libyen. Det har inte fungerat, menar de humanitära organisationer som utför räddningsaktioner på Medelhavet, som otaliga gånger har flaggat för att tusentals personer försvunnit och fortsätter försvinna på Medelhavet.

Nyligen förnyade Italien det flyktingavtal de hade med Libyen för en ny treårsperiod. Detta borde inte ha skett med automatik, utan kräver djupare analys, menar MEDU.

Närvaro blir legitimering

Målet för avtalet som ingicks i början av 2017 var att stävja flyktingströmmarna till Europa. Det har uppnåtts.

Däremot har inte situationen för de individer som tagit sig till Libyen förbättrats.

MEDU är också kritiska till att närvaron av organisationer som Internationella organisationen för migration (IOM) och FN:s flyktingorgan (UNHCR), är en del som ingår i avtalet. Personal från dessa organisationer har tillgång till förvaren, varifrån de lyckats förflytta en del personer eller hjälpt dem att resa tillbaka hem.

Men MEDU är oroliga för att IOM:s och UNHCR:s närvaro utnyttjas som en ursäkt för att inte förbättra situationen i stort. Det som framkommer i vittnesmålen är att humanitära organisationer inte har något att säga till om i den stenhårda verklighet som Libyen är och där beväpnade milisgrupper styr.