EU har uttalat sig positivt om utvecklingen i Albanien. Därmed tändes förhoppningen i landet om att förhandlingar om ett EU-medlemskap ska dra igång på nytt och ett beslut väntas tas av EU redan denna vecka.

Christin Sandberg var på plats i samband med de regeringskritiska protesterna i landet våren 2019.   

Av Christin Sandberg

ALBANIEN/EU Det tidigare slutna landet var på god väg mot efterlängtade EU-medlemskapsförhandlingar redan förra sommaren. Det lilla bergiga landet på Balkanhalvön vid Adriatiska havet har de senaste tio åren genomfört omfattande reformer för att stärka demokratin. Men sommaren 2019 satte vilda politiska protester från oppositionen käppar i hjulet.

Albanien har sedan den totalitära kommunistregimens fall i början av 1990-talet byggt demokrati och har de senaste tio åren haft siktet inställt på att ta sig in i den europeiska gemenskapen.

År 2009 blev Albanien medlem i Nato och samma år ansökte landet om EU-medlemskap. Fem år senare blev Albanien ett EU-kandidatland. Sedan dess har otaliga politiska reformer – bland annat inom rättsväsendet – drivits igenom och förväntningarna på att EU ska ge klartecken för inledande medlemskapsförhandlingar har varit höga.

Flera framsteg

I en ny rapport från EU-kommissionen som kom i början av mars konstaterar Europeiska kommissionen att Albanien och norra Makedonien har ”intensifierat sitt arbete och levererat ytterligare konkreta hållbara resultat inom nyckelområdena” sedan i juni 2018.

Om Albanien lyfter rapporten fram framsteg inom rättsväsendet och i kampen mot korruption och organiserad brottslighet, ”även när det gäller cannabisodling och handel med tyngre narkotika”.

Andra framsteg ser EU i politiska överenskommelser i vägen mot en valreform och ansträngningar för att hantera ogrundade asylanspråk.

Men det har inte varit lätt för Albanien. Flera EU-länder vill se över hela EU:s utvidgningsprocess innan nya medlemsländer antas, vilket har dragit ut på tiden för Albanien. Men nu ser det alltså ut att ha vänt och man hoppas på förhandlingsstart i vår – om inte coronapandemin lägger sådana planer på is ytterligare en tid.

Utbredd korruption

Albanien brukar kategoriseras som ett transitionsland, vars politiska system sedan 1990-talet har genomgått en omvälvande förändring i demokratisk riktning. Men de demokratiska institutionerna är fortfarande svaga och därmed även det demokratiska systemet i sin helhet. Bristerna i rättsväsendet utgör ett av de allvarligaste hindren för den demokratiska utvecklingen.

Dessutom brottas landet med djup och utbredd korruption på alla samhällsnivåer. I 2018 års korruptionsindex från Transparency international hamnade Albanien på 99 av 180 platser och går dessutom bakåt.

Efter ett flertal korruptionsskandaler och besvärande avslöjanden om kopplingar mellan regeringspartiet, det Socialistiska partiet, och narkotikasyndikat och den organiserade brottsligheten såg oppositionen ledd av Lulzim Basha, från högerpartiet Albaniens demokratiska parti (DP), förra året sin chans att försöka få till ett maktskifte.

Historien upprepas

Förutom att anordna protestdemonstrationer i huvudstaden Tirana drog Lulzim Basha tillbaka alla oppositionsledamöter från parlamentet i ett försök att sätta press på premiärministern Edi Rama (SP).  

Den albanska statsvetaren och journalisten Neritan Sejamini beskrev när jag besökte landet i samband med protesterna i Albanien förra våren situationen som att historien upprepade sig. Han menade att det politiska tumultet, som han förklarade som att en politiker utmålar en annan som kriminell och vill avsätta och ersätta honom, inte är lösningen på landets djupa kris.

I färskt minne finns år 1997 då ett landsomfattande pyramidspel avslöjades, vilket följdes av kaos. Regeringen lamslogs och en stor del av befolkningen, som hade dragits in i härvan, förlorade både besparingar och hem.

Enligt Sejamini krävs det breda politiska lösningar som går till botten med de fundamentala problemen i både ekonomin och politiken, där det saknas en fungerande grundstruktur. Albanien har varken någon riktigt fri marknad och är ingen fullt utvecklad demokrati.

Tillät cannabisodlingar

Hur kunde det då gå så fel för det lilla landet med knappt tre miljoner invånare, som sedan några år tillbaka, var på god väg mot att få öppna upp efterlängtade EU medlemskapsförhandlingar till sommaren?

En av anledningarna heter cannabis.

Edi Ramas socialistregering satt vid makten sedan år 2013 och vann en andra mandatperiod vid valet 2017.

Under de första regeringsåren tillät regeringen att cannabisodlingarna i landet utökades, trots att regeringen sedan 1990-talet försökt bekämpa dem. Enligt Neritan Sejamini går det bara att spekulera om varför.

Albanien är ett fattigt land och kanske var regeringen naiv och tänkte att odla marijuana inte gör någon skada. Det exporteras och landet får inkomster.

Grusade förväntningar

Eller så var det regeringens sätt att tacka de kriminella nätverken för att de hjälpt dem komma till makten, det vill säga att det handlade om så kallade tjänster och gentjänster. Enligt Sejamini är det klart att ibland behöver partierna pengar och muskler för att komma till makten och de kriminella i Albanien har både och.

Vilken anledningen än var, så förutsåg regeringen helt enkelt inte konsekvenserna, menar han. För det här ledde inte bara till att Albanien blev den största EU-leverantören av marijuana utan att landet förvandlades till ett nav för smuggling av tung narkotika, såsom heroin och kokain, från Latinamerika via Afrika till Europa.

Det var mot bakgrund av detta och förra årets protester utanför parlamentet som innebar en politisk kris som förhoppningarna om att EU skulle lämna ett positivt besked om öppnandet av EU-medlemskapsförhandlingar som väntat i juni 2019 grusades.

Men kanske blir det i vår, ett år senare. Något som de båda partierna, som har alternerat vid makten sedan kommunistregimens fall i början av 1990-talet, har arbetat för.

Vill bli del av EU

Både premiärministern Edi Rama och oppositionsledaren Lulzim Basha vill att Albanien ska gå vidare mot att bli en del av EU. Många nya lagar har antagits sedan landet sökte EU-medlemskap 2009, och de har alla röstats igenom i samförstånd mellan de två partierna.

De främsta reformerna har gjorts inom rättsväsendet. För att rensa ut de mest korrupta inom rättsväsendet har alla domare på alla nivåer genomgått en granskning. De som inte har kunnat redogöra för var pengarna till deras egendomar kommer ifrån har fått kliva åt sidan.

Åtgärder som nu uppskattas av EU kommissionen.

De första fria valen hölls år 1991, efter den kommunistiska regimens fall, och sedan dess har det Socialistiska och Demokratiska partiet skiftat vid regeringsmakten. De flesta verkar överens om att det krävs omvälvande strukturförändringar. Total insyn i partifinansiering inför valen är en sådan sak, eftersom det ett flertal gånger har visat sig att pengar kommer från organiserad brottslighet.

Hög arbetslöshet

En annan åtgärd är att landet tar tag i straffriheten. Det är avgörande för en fungerande rättsstat att de som begår brott ställs inför rätta och döms. För som det är nu råder det i princip straffrihet för den politiska eliten. Även i fall, där det funnits klara bevis i form av ljudupptagningar, i vilka högt uppsatta politiker haft kontakt med grovt kriminella inom den organiserade brottsligheten, har ingen ställts inför rätta.

På landsbygden, där hälften av befolkningen lever, är fattigdomen utbredd. En kvinnlig fabriksarbetare tjänar drygt 150 euro i månaden och försörjer ofta en hel familj. Arbetslösheten är hög och många har inte råd att äta mer än en gång per dag. Många unga lämnar landet i brist på framtidsutsikter.

I december 2018 gick tiotusentals studenter ut på gatorna i de största folkliga protesterna i landets moderna historia. De protesterade mot privatiseringar i utbildningsväsendet och krävde lägre avgifter och förbättrad kvalité både i undervisningen och studentbostäderna.

Men det politiska gensvaret blev ljumt och besvikelsen hos de unga är stor.

Förändring inifrån

Många unga studenter vittnar om svårigheter att hitta ett arbete efter avslutade studier. För den som inte känner rätt folk eller är villig att betala för ett arbete, spelar det ingen roll vilken utbildning den har. De flesta ser sig därför om efter möjligheter utanför Albanien.

Detsamma gäller hbt-personer. Diskriminering, mobbning och social exklusion av hbt-personer är så vanligt och situationen så allvarlig att antalet hbt-personer som flytt och sökt asyl i andra länder ökat de senaste två åren. Detta trots att landet på pappret genomfört reformer för att stärka det rättsliga skyddet för hbt-personer.

Nästan en halv miljon albaner finns i Italien och uppskattningsvis lika många i Grekland. Pengar som utlandsboende albaner skickar till sina familjer i hemlandet är en betydlig inkomstkälla för landet.

Ett EU-medlemskap skulle säkerligen medföra en känsla av samhörighet med övriga Europa. Men det skulle inte lösa Albaniens djupa kris. Liri Kuçi, en av dem som var med och anordnade de historiska studentprotesterna, menar att förändringen måste komma inifrån.