MALI Ingen vågade sig ut. Byn hade hamnat i skottlinjen mellan jihadister och milis från folkgruppen dogon. För två månader sedan tvingade extremisterna alla 400 invånare att lämna sina hem. Män, kvinnor och barn flydde i princip tomhänta och nu finns inget kvar av Toou i centrala Mali.

– Men vi har tak över huvudet och något att äta. Så vi ska väl inte klaga, säger 65-åriga Housseini Karembe till nyhetsbyrån AFP som träffar henne i en skola som förvandlats till flyktingläger nära regionhuvudstaden Mopti.

Över en miljon människor har enligt FN flytt striderna i Sahel, det halvtorra område som sträcker sig över åtta länder söder om Sahara, från Atlanten i väst till Sudan i öst. Världsorganisationen beskriver en nivå av våld som aldrig tidigare hittills har förekommit i området.

Porösa gränser

Mali präglas av spända förhållanden mellan folkgrupper i söder – som traditionellt dominerar politik och ekonomi – och minoritetsfolk i norr, främst tuareger, som känner sig åsidosatta. Tuaregfraktioner har länge kämpat för självständighet i det område man kallar Azawad.

Men från mitten av 1990-talet rådde relativt lugn och landet sågs som en välfungerande demokrati i Afrika. Samtidigt fortsatte missnöje över ett fredsavtal mellan tuaregrebeller och regeringen att gro i norr.

Och när militärt tränade tuareger återvände till Mali från Libyen efter diktatorn Muammar Gaddafis fall skulle konflikten snart explodera. 2012 tog rebellgrupper med stöd av beväpnade islamister över det norra ökenområdet. Armén har kämpat för att slå ner upproret, men trots internationell militär hjälp har oroligheterna spridit sig till centrala Mali och grannländerna Burkina Faso och Niger.

– Gränserna är väldigt porösa. Det handlar om enorma ytor där det är svårt att hålla kontroll. Här har våldet eskalerat och ökat, säger Karolina Gasinska, senior analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, till TT.

– Islamistiska grupper kämpar om kontrollen. De drivs delvis av olika mål och ideologier. Vissa har större fokus på att bekämpa västerländskt och externt inflytande medan det viktigaste för andra är att införa sharialagar.

Mörkt läge

Islamisternas framfart har eldat på motsättningarna mellan folkgrupper. Och dessutom finns stora problem med organiserad brottslighet i norra Mali. Allt flätas ofta samman, i synnerhet i perifera områden där statens närvaro är svag.

– Det ser ganska mörkt ut för Mali. Mycket har sin grund i den utbredda fattigdomen, säger Gasinska.

– Staten är frånvarande och rättsväsendet korrupt. När det saknas möjlighet till försörjning blir det lätt för islamistiska grupper att rekrytera. Islamistiska grupper kan locka med skola och sjukvård när staten inte gör det.

Försiktig optimism anades 2015, då regeringen undertecknade ett fredsavtal med icke-islamistiska grupper. Men det har endast delvis implementerats. I stället har säkerhetsläget snarare försämrats.

– Attackerna mellan folkgrupper har intensifierats och lokala konflikter spär på oroligheterna. Det blir en ond spiral med hämndattacker.

Bjuder in jihadister

Malis president Ibrahim Boubacar Keita har öppnat för samtal med jihadister. Det har tidigare varit uteslutet – åtminstone officiellt – men nu menar Keita att det är dags att pröva nya vägar. Den al-Qaida-kopplade gruppen GSIM har sagt sig vara redo att prata, med motkravet att internationella styrkor lämnar landet.

– Det kommer inte att hända, säger Gasinska.

– Många grupper känner sig förfördelade av staten. Det krävs ökad närvaro i norra Mali. Men det är politiskt problematiskt eftersom omkring 90 procent av befolkningen bor i söder, så det blir en skevhet när statens insatser ska fördelas.