Av Daniela Portocarrero

Tänk dig en plats som täcks av svart rök, en doft så genomträngande att ditt försök att täcka halva ansiktet med t-shirten inte räcker, det luktar gift. Vad är det de bränner? Berg av gamla datorer, utbytta iphones, paddor… är det globala nords e-avfall i globala syds allt för länge förgiftade händer? Jag står mitt i Agbogbloshie, Afrikas största soptipp för e-avfall i Ghanas huvudstad Accra. Landet som tar hand om världens köpa-tröttna-släng-köpa-tröttna-släng mantra.

Agbogbloshie har varit en stadsdel av Accra sedan början av 1990-talet. En del av huvudstaden som lockar arbetslösa från norra Ghana till möjligheten att bränna världens e-avfall för att plocka ut metaller, såsom koppar och aluminium, för återförsäljning. Röken från detta arbete, tillsammans med allt avfall, skapar en otroligt giftig miljö. Vissa av Agbogbloshies tiotusentals arbetare blir kvar i denna miljö i tiotals år, deras barn föds och tar sina livs första andetag av platsens förorenade luft. Forskare har till och med visat på hur mödrarnas bröstmjölk innehåller tungmetaller. Dessa barn tar sina första steg på stränder av plast, vid floden som delar området i två. Floden heter Odaw och leder ut till havet som många svenskar gärna badar i på somrarna, Atlanten.

Inom EU är det enligt Baselkonventionen förbjudet att transportera farligt avfall, som e-avfall räknas som, till länder utanför Europa. USA är det enda industrialiserade landet i världen som inte har ratificerat konventionen, vilket innebär att nationen kan fortsätta att transportera sitt giftiga avfall till fattigare länder. Trots att exporten av e-avfall från globala nord till globala syd till större delen är förbjudet så finns dessutom ett kryphål i form av begagnade varor, som generellt är datorer eller telefoner med en väldigt kort livslängd. Undersökningar visar också att en stor del av de begagnade varorna som exporteras till länder som Ghana går sönder under exporten. Detta innebär att varorna med största sannolikhet hamnar i Agbogbloshie. Det finns också en enorm och växande svart marknad som står för den illegala exporten av e-avfall mellan aktörer inom EU och mottagare i fattigare länder. Interpol uppskattar att ungefär 400 000 ton e-avfall exporteras olagligt ut ur Europa varje år. Givetvis kommer en stor del av avfallen i Agbogbloshie från själva regionen också.

Så vad kan vi göra för att inte vara en omedveten del av detta? Ett första steg kan vara att ta väl hand om de produkter vi redan har och inte falla för marknadens hypnotiserande reklam. Ett annat är att ifrågasätta de så kallade miljövänliga produkterna som finns och tänka på att hållbarhet innebär så mycket mer än en grön stämpel. Vi behöver lära oss att undersöka varornas hela livscykel och skapa en kultur som värderar att de är slitstarka. Vart kommer exempelvis delarna i solpanelerna ifrån och vart hamnar de om de går sönder?

Tänk på att det mest hållbara alternativet oftast är produkter i andra hand, som hjälper till att bromsa en explosionsartad konsumtion. Det sista alternativet bör vara att ge sig ut på dagens marknad igen, där vi dock hittar ett ökande utbud av mer ansvarsfulla produkter. Håll utkik efter företag som kompenserar för nyproduktion med att exempelvis skapa produkter av återvunnet material samt har en transparent produktion. Var på din vakt för grönmålning (green washing), när företag hoppar på den gröna trenden i hopp om att tjäna mer pengar, inte värna om miljön.

Att inse att allting i världen hänger ihop är en viktig insikt; när man undviker att tänka på var delarna av ens mobil kommer ifrån eller struntar i att ha koll på vart batterierna tar vägen när man slängt dem, ja allt som vi inte tänker på, kommer tillbaka till oss förr eller senare (idéen om karma är inte så tokig trots allt). Kanske i form av tunga metaller i laxen vi precis ätit till middag eller i formen av framtidens flyktingar som flyr från en miljö som inte längre går att leva i.