Coronavirusets snabba spridning oroar Världshälsoorganisationen (WHO). Om situationen utvecklas till en epidemi och når platser i världen utan fungerande hälsosystem kan det utvecklas till en humanitär katastrof. Flyktingar, internflyktingar och andra marginella grupper är de mest utsatta.

Av Christin Sandberg

CORONAVIRUS Personer på flykt och människor som lever i samhällets marginaler eller i konfliktzoner i världen bor trångt, saknar tillgång till rent vatten, sanitet och hygien samt näringsrik mat och vaccinationsprogram. De har också sämre eller inga möjligheter alls att få tillgång till adekvat vård.

Om coronaviruset når dessa miljöer kan det utvecklas till en mänsklig tragedi.

I Iran har antalet personer med coronavirus ökat dramatiskt de senaste veckorna och därifrån har det spridit sig till de andra länderna i regionen, bland annat Afghanistan, Irak och Libanon.

Iran anses ha ett av regionens bäst utbyggda sjukvårdssystem. Men i Libanon, där omkring en av fyra invånare är en syrisk flykting, och där sjukvården till stor del är privatiserad, innebär det att människor generellt som lever i utsatthet och saknar ekonomiska resurser för att ta del av den sjukvård som finns riskerar att inte få vård i den utsträckning de behöver.

Fragmenterad vård

I regionen som inkluderar Irak, Syrien, Libanon och Turkiet bor uppskattningsvis tolv miljoner flyktingar och internflyktingar. Det är länder som delar gränser och är nära sammankopplade. Det är massvis med människor som rör sig regelbundet mellan länderna genom tillfälliga resor, förflyttningar eller passerar på flykt. Att kontrollera coronaviruset i denna geografiska miljö är en utmaning.

Bara i Iran finns närmare en miljon flyktingar, varav de flesta från Afghanistan, samt en och en halv miljon papperslösa. Många finns inte registrerade hos myndigheterna.

En utmaning är att bara nå ut med information till alla dessa människor som lever på flykt, i tillfälliga bostäder eller på tillfälliga platser.

Väpnade konflikter, såsom i Irak och Afghanistan, gör att hälsosystemen fragmenteras och infrastrukturen går sönder, vilket i sin tur gör att regeringarna får svårare att ha överblick. Det i sin tur försvårar möjligheterna att hålla en spridning av coronavirus under kontroll.

Humanitär kris

Läkaren Paul B. Spiegel, som är chef för Center for Humanitarian Health vid Bloomberg School of Public Health vid Johns Hopkins University, menar att en av de mest sårbara situationerna föreligger för rohingyafolket, den etniska minoritet som har flytt från Myanmar till Bangladesh. I ett område som kallas Cox’s Bazar finns upp mot 600 000 rohingyaflyktingar, som lever i olika flyktingläger under fruktansvärda förhållanden.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har sagt att minoritetsfolket rohingya från Myanmar är ”ett av, om inte det, mest diskriminerade folket i världen”.

Skulle coronaviruset nå Cox’s Bazar skulle vi stå inför en humanitär kris, enligt Spiegel.

Flyktingars oregelbundna rörelsemönster och utsatta position är en faktor som politiker nu i Europa använder för att förespråka stängda gränser och hårdare gränskontroller.

Det finns ingen politisk diskussion i nuläget om hur man kan skydda flyktingar och migranter som lever under mycket osäkra villkor och utan fast tillgång till sjukvård för coronaviruset. Den stigmatisering som råder kring flyktingar på många platser runt om i världen bidrar också till att göra gruppen än mer utsatt.

Röda korset har fokuserat på migranter i sitt förebyggande arbete. Och FN:s flyktingorganisation IOM har lanserat en plan för att bekämpa coronasmittan i vilken de fokuserar på migration.