170 textilarbetare i Bangladesh har nu konstaterats smittade av coronaviruset. För arbetarna i inom industrin innebär coronapandemin att ställas inför ett omöjligt val mellan hälsa och försörjning.

Av Bella Frank

BANGLADESH Nazma Akter som i årtionden kämpat för att förbättra arbetsvillkoren inom textilindustrin i Bangladesh är trött och besviken. På de internationella klädföretagen, liksom inhemska fabriksägare, som under coronapandemin låter arbetarna som inte har några marginaler ta smällen för krisen.

– Jag är väldigt besviken på både leverantörer och märkesföretag. Arbetarnas situation är tragisk, säger Nazma Akter, ordförande för fackförbundet Sommilito Garments Sramik Federation som representerar 100 000 arbetare inom textilindustrin i Bangladesh till Tidningen Global.

Textilindustrin bär å ena sidan på löften om ett bättre liv men villkoras av storföretag, ofta med hemvist i EU och USA, som kräver stora produktioner och snabba leveranser till billigast möjliga pris. Villkoren formas av också av ett ständigt hot att produktionen kan flyttas till en annan fabrik, en annan region eller ett annat land om de inköpande företagen inte hålls nöjda.

– Företagen tar all förtjänst, men låter arbetarna bära förlusterna, säger Nazma Akter.

Textilfabriker utan skyddsåtgärder

I slutet av mars stängde det tätbefolkade Bangladesh ner för att försöka stoppa smittspridningen. Då hade 44 fall av smitta och fem dödsfall rapporterats i landet. I samband med nedstängningen begav sig många textilarbetare, varav en stor del migrerat till Dhakaområdet från landsbygden, tillbaka till sina hembyar.

Väl där nåddes de av informationen att arbetet ändå skulle fortsätta – åtminstone ett hundratal fabriker valde att inte stänga ner. Arbetare fick nu brått att återvända till städerna. Ny förvirring uppstod när det stod klart att det var en bråkdel av fabrikerna som höll öppet.

– Vissa hade vandrat många kilometer om natten och när de kom fram fick de höra att fabrikerna var fortsatt stängda fram till den 11 april. Så det har varit och är en svår tid för arbetarna i den här sektorn, och det är också oroande att ingen tar ansvar för klädarbetarna, säger Nazma Akter.

I en opinionsartikel i tidningen The Daily Star på första maj varnade hon att ett öppnande av landets textilfabriker utan adekvata skyddsåtgärder kan komma att innebära en katastrof. När vi talas vid i mitten av maj har de flesta fabrikerna redan öppnat. Många arbetare inom textilindustrin lever ur hand i mun och har ingen säkerhet att falla tillbaka på.

Coronakrisen har därför inneburit en omöjlig ekvation: Inte jobba och förlora sin försörjning eller jobba tätt intill hundratals andra arbetare med coronaviruset som ett potentiellt närvarande men osynligt hot. Fram till den 7 maj hade omkring hundra fall av smittade textilarbetare upptäckts, 26 av dessa i staden Narayanganj, 24 i Savar. Nästan alla smittade upptäcktes i Dhakaprovinsen.

Nazma Akter representerar 100 000 arbetare inom textilindustrin i Bangladesh. Foto: Awaj Foundation

Omöjligt hindra smittan

Nu i slutet av maj har 170 arbetare konstaterats smittade i 77 olika fabriker. Polisen Mohammed Amzad Hussein kommenterar i en artikel i Dhaka Tribune att den stora förflyttningen när arbetare begav sig till landsbygden och sedan tillbaka till storstadsområdet tidigare i vår kan ha bidragit till smittspridningen.

– Vi kräver att en arbetare som drabbas av covid-19 ska hanteras som en arbetsskada och att personen ska kompenseras ekonomiskt, säger Nazma Akter.

Åtgärderna som vidtagits för att försöka hindra smittan att spridas skiftar mellan olika fabriker. Fabriker som öppnade gradvis kunde till en början erbjuda arbetare att hålla fysisk distans, men i takt med att allt fler fabriker nu öppnat helt är det omöjligt. Dessutom bor arbetarna trångt och har, om de smittas, svårt att isolera sig.

– Vissa fabriker har säkerhetsåtgärder, medan andra inte gör så mycket. Och de mindre eller mellanstora fabrikerna har inte ens plats med fysisk distans, säger Nazma Akter och pekar på att det också råder brist på tvål, desinficerande medel och masker.

Hon anser att varken de internationella märkesföretagen eller landets myndigheter tar arbetarnas säkerhet och hälsa på allvar. Inga klädmärken med produktion där har till exempel besökt fabrikerna för att kontrollera arbetsmiljön under coronakrisen.

– De och även de flesta leverantörerna idkar distansering, de stannar hemma. Men arbetarna, som utgör billig arbetskraft ska arbeta. De respekteras varken globalt eller lokalt, säger hon.

Nazma Akter anser att de som har störst resurser, det vill säga de internationella klädföretagen, också bör ta störst ansvar. Medan alla steg i leverantörskedjan, från märkesföretagen i ena änden, via leverantörer och underleverantörer, till arbetare i den andra änden drabbas av coronakrisen slår det olika hårt. Leverantörer och underleverantörer har generellt små marginaler, arbetarna inga alls. Trots det har många internationella företag försvårat läget ytterligare genom att i många fall vägra betala för redan liggande ordrar, avbryta ordrar som redan påbörjats eller att be leverantörerna om rabatterade priser. I början av april uppgav branschorganisationen för textilproducenter i landet, Bangladesh garment manufacturers and exporters association (BGMEA), att ordrar för sammanlagt över tre miljarder dollar hade hävts.

– De arbetare som fick löner under nedstängningen fick bara 65 procent av sin lön. De internationella företagen, liksom leverantörerna, förlorar delar av sin vinst, men för arbetaren innebär det svält och hunger om de inte får några löner.

Textilarbetarna betalar ett högt pris

I en undersökning som Workers rights consortium gjorde i slutet av mars uppgav mer än hälften av Bangladesh leverantörer att merparten av deras produktion, som var nära att slutföras eller redan var slutförd, hade hävts. ”Detta trots att köparna avtalsenligt måste betala för dessa ordrar. Men många använder sig av dubiös hänvisning till force majeure-klausuler för att rättfärdiga sina kontraktsbrott”, skriver Workers rights consortium i rapporten Abandoned? The Impact of Covid-19 on Workers and Businesses at the Bottom of Global Garment Supply Chains.

Textil- och klädindustrin utgör nästan 80 procent av Bangladesh export, och förra året genererade den omkring 30 miljarder dollar. Sammanlagt bidrar industrin till omkring 16 procent av landets bruttonationalprodukt, och i dag är landet världens andra största klädexportör efter Kina. Sverige importerar också stora mängder kläder från Bangladesh, och denna import har ökat kraftigt de senaste fem åren. Förutom H&M, världens näst största klädföretag, köper åtminstone ytterligare 17 andra svenska klädföretag varor från Bangladesh.

Men även om textilindustrin har betytt och betyder mycket även för kvinnorna och flickorna som arbetar i den betalar de också ett högt pris. Landets minimilöner är bland världens lägsta. Det innebär att många måste jobba övertid för att få ihop tillräcklig försörjning. En arbetsdag på tio timmar, sex dagar i veckan är vanligt vilket inte lämnar mycket energi över att exempelvis organisera sig fackligt för bättre arbetsvillkor.

– Alla exploaterar unga flickor och kvinnor i vårt land och i andra länder, de tar deras blod och svett, De producerar större och större vinster för företagen, men nu är det de som tvingas bära förlusterna, säger Nazma Akter.