Maddalena Manca är fabriksarbetare och
feminist: den kamp hon har deltagit i under de senaste veckorna har varit kvinnokamp både i och utanför fabriken. Här skriver hon i en kommentar från Italien om livet under coronapandemin.

Kommentar | corona

ITALIEN I mitten av februari började nyheterna om covid-19 spridas i Italien, men som ett avlägset eko, nästan ohörbart, nedtonat på rutin. Men inom några dagar ställde våra chefer oss inför ett omöjligt val: arbetet eller vår egen hälsa. Konflikten som följde har varit mycket hård och arbetarna har gång på gång kämpat för rätten till hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

Kvinnorna som inte bara måste välja mellan hälsa och arbete utan också bära den vanliga bördan av hushållsarbete och barntillsyn, en börda som är ännu tyngre när skolorna är stängda.

På fabriken där jag jobbar tog de tempen på oss innan vi började jobba. Vi är trehundra arbetare som stod i tjugo led med bara två tum emellan oss – det var verkligen skrämmande. För kvinnorna var det ännu värre, för vi måste se till att någon tog hand om våra gamla föräldrar och släktingar, liksom barnen som var hemma från skolan. Under tiden aviserade regeringen fler nerstängningsåtgärder och karantänsorder, men ingen hjälp till kvinnliga arbetare som måste gå till jobbet trots att deras hushållsarbete fördubblades.

På vår fabrik började vi diskutera under rasterna hur den här krisen ökade kvinnors specifika bördor. Hur vi riskerade våra liv för att komma till jobbet och gick upp halv fem på morgonen för att sköta hushållet. Vi blev mer och mer förbannade, speciellt när vi började diskutera den otillräckliga säkerheten på fabriken. Vi andades samma luft, vi blev inträngda i samma rum. Viruset blev påtagligt verkligt – vem som helst av oss kunde bära på det och var och en hoppades att det inte var en själv.

Kvinnor först till handling

Det borde inte komma som en överraskning att det var vi kvinnor som först gick till handling. Vi använde Whatsapp och sociala medier för att sprida vårt budskap. Vårt krav: antingen lägger fabriken ner produktionen eller så strejkar vi.

I början av mars vägrade arbetare på femton fabriker arbeta under de farliga förhållandena, utan andningsskydd eller skyddsskärmar. Den 6 mars var 39 fabriker i strejk och den 10 mars spred sig strejker och blockader som en löpeld genom landet.

Då, under trycket av spontana strejker och protester, organiserade av vanliga arbetare tvingades fackförbunden begära förhandling med regeringen. Den 13 mars uppmanade radikala fackförbund till en generalstrejk inom leveranstjänstesektorn, service- och städsektorerna och på fabriker. Nästa dag hade de stora fackförbunden möten med regeringen, som accepterade vårt krav att lägga ner all icke nödvändig produktion den 15 mars.

Men kampen var långt ifrån över. Så fort regeringen hade tillkännagivit detta kom tusentals företag springande och ville ha undantag för att slippa stänga ner. Italiens största arbetsgivarorganisation Confindustria, lånade dem sin mäktiga stämma för att protestera mot nedstängningen eftersom ”den globala marknaden behöver det”. Confindustria fortsatte med sina påtryckningar på regeringen, och när regeringen tillkännagav att förbudet mot icke nödvändig produktion skulle bli kvar till den 3 maj, klagade Confindustria bittert. I Toscana hissade de till och med flaggan på halv stång i protest.

Profit mot liv

Det är en förolämpning mot alla som har dött i covid-19 och ett slag i ansiktet på oss som fortsätter att arbeta i fabrikerna med risk för att bli smittade och hamna på akuten. Cheferna vill fortsätta göra profit som vi bara får se småsmulor av, medan vi riskerar våra liv. Deras arrogans tvingade oss att fråga oss: ”Vill vi verkligen fortsätta leva så här?”

Vi insåg att kampen för våra liv och våra rättigheter framöver inte kommer att bli lätt. Vi ska aldrig glömma att i det ögonblick då arbetarklassen började slå tillbaka i Italien, gjorde cheferna genast klart för oss att de var redo att hämnas.

Det vi lever i är ett verkligt klasskrig, ett krig där kvinnliga arbetare tar de största smällarna, oavsett om vi arbetar i fabrik, i affär, på sjukhus eller i hemmet: allting vilar på oss och vi står längst fram i kampen.

Det är dags att säga: ”Nu får det vara nog!”

Maddalena Manca
Textilarbetare i Macerata, Italien,  och feministisk
aktivist i nätverket ”Non una di meno”