LEDARE | När lamporna slocknat i TV-studion, partiledarna hyllats av sina egna med obligatoriska blombuketter och experterna sagt sitt, återstår bara en sorglig känsla av tomhet.
Vad var det som sas egentligen? 
Just ingenting, vill jag påstå. Eller, rättare sagt, ingenting som handlade om något annat än att rädda ett ekonomiskt system och ett sätt att leva som är såväl förlegat som omöjligt om man anser att alla människor är lika mycket värda, att djur och växter har ett existensberättigande och att vår planets resurser ändliga.



Mycket av det som dryftades landar i svenskens rätt till att konsumera utan hejd, åka bil som förut och bilindustrins framtida vinster.
Det talades elbilar, laddstolpar, sänkta bensinskatter, fossila bränslen, kalkbrytning på Gotland, arbetstillfällen i Norrland, kompetensutveckling, tillväxt och så vidare. Ännu mer av allt vi redan prövat med andra ord. Visserligen i påstått grön kostym, men det är en bluff som inte blir sann bara för att man ständigt upprepar den.
Att vi skulle behöva ändra våra beteenden och konsumtionsmönster nämns inte ens, eller vilka konsekvenserna skulle bli för vårt jordklot om tio miljarder människor levde på samma sätt som vi.

Sverige har också gått från att utgöra en del av världen till att vara oss själva nog, vilket är både hemskt och i längden ohållbart.
Ständigt talas det om att vårt land är världsledande och ett föredöme inom än det ena och än det andra. Att till och med EU numera anklagar Sverige för att hantera skogen på ett sätt som är direkt skadligt för den biologiska mångfalden, tar man bara till intäkt för att makthavare i andra länder inte förstår det fantastiska med vår gröna industri.
Hur bakvänt allt är, blir sedan än mer uppenbart när statsministern anklagar den borgerliga sidan för att vara ansvariga för att så många flyktingar släppts in i Sverige.

Solidaritet är inte längre på modet, utan bara en oönskad parasit som måste rationaliseras bort. Det öppna land man skröt om 2015 påstås i dag vara roten till mycket av det onda, när de flesta partierna låter som de Sverigedemokrater de en gång kritiserade.

”År 2018 hade 3,6 miljarder människor otillräcklig tillgång på vatten under minst en månad per år. Till år 2050 förväntas den siffran ha stigit till mer än 5 miljarder människor” enligt en rapport om vattenresurser från Världsmeteorologiska organisationen WMO. 
När vattnet, detta fundament för överlevnad, står på spel, pratar våra politiker hellre om rätten till cement och kringgår lagen för att förhindra att den gröna tillväxt som ska göra Sverige världsledande, naturligtvis, på fossilfritt stål hotas.
Hur har vi hamnat där?
Inget parti i riksdagen avviker från tron på fortsatt ekonomisk tillväxt, fortsatt resande och fortsatt konsumtion.


Det som på ytan skiljer är i grunden en samsyn. Visst, högern vill damma av kärnkraften, medan vänstern tror på oändliga rader av vindkraftverk och biobränsle, men målen är de samma. Mängder av billig el och en massa fossilfritt stål som, i första hand, ska gå till bilindustrin precis som de batterier som ska produceras i fabriker i norr.

När man, trots allt, sitter där och hoppas på att någon av partiledarna åtminstone ska nämna att naturen och skogen har ett värde i sig med alla sina djur och växter, slår liberalerna in den sista spiken kistan och kräver att det ska bli lättare att få tillstånd att bryta de mineraler som är nödvändiga för de batterier som ska driva allt som elektrifieras.
I förstone kan det kanske tyckas positivt. Att naturen förstörs i Sibirien eller att gruvarbetare i Kongo-Kinshasa sliter under vidriga förhållanden för att vi ska kunna köra lika mycket bil som tidigare, men med minskade

koldioxidutsläpp, är förstås inget bra alternativ.
Istället borde vi ta ansvar själva och leva med konsekvenserna av det som vi inbillar oss utgör en hållbar framtid.


Sanningen är dock en annan. Det är helt enkelt inte någon av våra styrande politiker som på allvar bryr som en levande natur eller en levande vildmark om man så vill.

Visst avhandlades det en del viktiga ämnen i partiledardebatten, men ytterst lite berörde vad det är för slags samhälle som är målet.
Menar vi allvar med att alla människor är lika mycket värda måste vi tänka globalt och då kan vi heller inte agera som om naturen är en oändlig resurs att ösa ur eller som om människan är en sak och skogen, haven och sjöarna en annan.


Att inte ens nämna global rättvisa, fred eller en natur med mångfald i en debatt som anses göra startpunkten på kampanjen inför nästa års val avslöjar med pinsam tydlighet vilken brist på perspektiv och långsiktiga visioner som präglar den styrande eliten.
Egentligen räcker det med en enda följdfråga efter de långa och till förvirring likadana resonemang som förs om vilka åtgärder som är de bästa.
Varför?
Sedan är det upp till politikerna att redogöra för vad det är för värld de ser framför sig och då syftar jag även på den som ryms bortom våra nationsgränser.

Stefan Strömberg, författare