Den indiska bondeprotesten mot tre marknadsreformer har snart pågått i fem månader. Parallellt med den kampen pågår en annan strid: Den om makten om fröerna. Det handlar om småskalighet och matsäkerhet kontra industrialiserat jordbruk på storföretags villkor. 

Av Bella Frank

INDIEN – Vi jobbar för motståndskraft mot klimatförändringar, vi främjar traditionella grödor och naturligt jordbruk med mindre bekämpningsmedel och som kräver mindre vatten och skyddar miljön. Det är som ett paket, säger Sheelu Francis från Women’s Collective till Tidningen Global, och lyfter fram grödor som hirs, som fick en undanskymd plats i det indiska jordbruket i och med den gröna revolutionen på 1960-talet. 

Genom Women’s Collective, en organisation som organiserar marginaliserade kvinnor i den indiska delstaten Tamil Nadu och som deltar i bondeprotesterna, arbetar Sheelu Francis för att lära ut traditionell kunskap kring grödor för att ge småbönder kontroll över maten de producerar. Enligt Sheelu Francis står småbönder och marginaliserade grupper inför tre avgörande utmaningar: Tillgång till mark, klimatförändringar och kontrollen över fröerna.

Att korrigera en obalans

Hirs i dess olika sorter är en del av svaret på problem som kraftiga väderomslag som blivit vanligare i och med klimatförändringarna.Ömsom översvämningar, ömsom torka lägger sten på börda för Indiens jordbruksarbetare – en sektor som över hälften av befolkningen jobbar inom. Hirs kräver mindre bevattning och mindre bekämpningsmedel, och ger därför inte bara näringsriktig mat utan är också skonsam mot miljön. 

– Eftersom hirs är motståndskraftig förespråkar vi den grödan, säger Sheelu Francis och förklarar att det också handlar om en mer djupgående process vars målsättning är att korrigera en obalans som uppstod i det indiska jordbruket i och med lanseringen av den gröna revolutionen som länge beskrevs som en framgångssaga.

Historisk vidräkning

Men den historieskrivningen har länge ifrågasatts. Fysikern, författaren och den ekologiska aktivisten Vandana Shiva argumenterar i boken Staying Alive: Women, Ecology, and Development att de högavkastande grödor som infördes på 1960-talet, så kallade mirakelgrödor framtagna på institut av bland andra den amerikanska agronomen Norman Borlaug som sedermera förärades Nobels fredspris, endast kan vara det med hjälp av ”höga insatser av bevattning och kemiska gödningsmedel”. Shiva menar att utan dessa åtgärder är deras avkastning ”extremt låg”

Shiva framhåller att kunskaper om en hållbar matproduktion och traditionella grödor som indiska kvinnor besatt kastades på historiens skräphög till fördel för vad som sågs som överlägsen västerländsk innovation: ”Denna allmänhetens rikedom, som utvecklas över millennier, definierades som ’primitiva sorter’ av den maskulina synen på frön, som såg sina egna nya produkter som ’avancerade’ varianter’.”, skriver Shiva. Det är mot den bakgrunden som vikten av kampen över fröerna kan förstås, och Women’s Collective är en av många aktörer i den pågående kraftmätningen.

– Vi vill ta tillbaka kontrollen över fröerna. Traditionellt var det kvinnor som bevarade och förvarade fröerna, men efter den gröna revolutionen förlorade de den kontrollen. Kontrollen över fröerna hamnade istället hos företagen. Nu försöker vi återuppliva de traditionella fröerna och ge kontrollen tillbaka till kvinnorna, säger Sheelu Francis. 

Women’s Collective består av omkring 100 000 medlemmar, varav omkring en femtedel är småbönder, spridda på 19 olika distrikt i Tamil Nadu och de jobbar för att stötta kvinnor, äldre och barn, liksom arbetar för daliters rättigheter och mot genmodifierade grödor bland mycket annat. Bönder är enligt Women’s Collectives definition alla som är involverade i jordbruksarbete.

– Majoriteten arbetar med naturligt jordbruk och de sparar sina egna fröer. Bara en liten andel av våra medlemmar äger egen mark. Vi har organiserat kvinnorna i kollektivjordbruk eftersom vi fokuserar på matsäkerhet, säger Sheelu Francis.

Gröna revolutions dödsruna

Den gröna revolutionen drevs bland annat på av USA:s biståndsorganisation USAID som subventionerade gödningsmedel, bevattningssystem liksom högavkastande ris- och vetevarianter. Den gröna revolutionen var också i hög utsträckning en effekt av kalla kriget – en amerikansk geopolitisk strategi för att stoppa spridningen av kommunism i Asien.

Efter Indiens självständighet 1947 pressade kommunistledda bonderörelser på dåvarande regeringspartiet the Indian National Congress att genomföra landreformer. Den indiska regeringen valde att inte gå emot landets markägande bönder och gav istället löften om subventioner till fattiga småbönder och satsade stort på investeringar i en ny form av jordbruk som också gjorde det småskaliga jordbruket med diversifierade och traditionella grödor allt mer marginaliserat till fördel för industriellt jordbruk med monokultur och exportgrödor. 

Dagens bondeprotester är därför också en uppgörelse med den gröna revolutionen – Aniket Aga, lärare i miljöstudier vid Ashoka University i Haryana i Indien, säger i en artikel i artikel i Scientific American att dagens bondeprotester håller på att skriva den gröna revolutionens dödsruna. Elin Gidlöf, programansvarig på Svalorna Bangladesh Indien, säger till Tidningen Global att deras partnerorganisationer ser på den gröna revolutionen som ett stort problem:

– Den innebar mycket ny teknik, som genmodifiering, kemisk besprutning och bevattningssystem och att man skulle odla vissa grödor som sågs som väldigt effektiva såsom ris. Den byggde delvis på en god tanke om att man skulle kunna effektivisera – och den har lett till minskad svält.

– Men den har också haft mycket negativa effekter, för många småskaliga bönder förbättrades inte det ekonomiska läget utan förändringarna gynnade framförallt storskaliga bönder, den har också utarmat jorden. Otroligt mycket mark har förstörts av att man har överanvänt kemikalier och man har också byggt ett jordbruk som till stor del är beroende av bevattningssystem, säger Elin Gidlöf och pekar på att Indien nu är på väg in i en vattenkris.

Makt som förskjuts

Den påkostade omställningen av jordbruket fokuserades först till mer bemedlade delstater som Punjab. För att motverka nedpressade priser på grödorna introducerades också statliga minimipriser och särskilda marknadsplatser, så kallade mandis, som står i fokus i dagens protester. Premiärminister Narendra Modi vill avveckla bruket av mandis, eftersom han menar att bönder kan tjäna mer genom att sälja sina produkter på en öppen marknad. Många bönder är av annan åsikt. 

– Vi säger inte att mandis är den bästa lösningen men bönderna kan där gå samman och förhandla, och när det finns minimipriser finns det i alla fall en bas att utgå ifrån, säger Sheelu Francis och syftar på att bönder befarar att prisgarantierna på grödor kommer att försvinna när dessa mandis avvecklas.

– När det inte finns några minimipriser kommer företagen att bestämma priserna.

De tre jordbruksreformerna – som Indiens högsta domstol i januari stoppade tills vidare – röstades på bara några dagar igenom i det indiska parlamentet i september förra året. Lagarna avreglerar olika aspekter av jordbruket – försäljning, prissättning och förvaring av produkter, och kontraktsodling, det vill säga att kontrakt som upprättas direkt mellan en odlare och ett livsmedels- eller utsädesföretag. 

– De nya lagförslagen är ju inte alls det våra partner vill ha och efterfrågar, utan går i andra riktningen och riskerar att återigen gynna framförallt storskaligt och kommersiellt jordbruk, säger Elin Gidlöf som menar att krisen under det senaste året har visat på den småskaliga självförsörjningens förtjänster – trots att det indiska samhället stängt ner i omgångar har småbönderna haft tillgång till hälsosam mat.

– Det handlar inte om att lösningen på hela Indiens jordbrukssektor är att alla ska bli småskaliga bönder men det måste hittas en balans där modern teknik kan användas samtidigt som småskaliga bönder värnas, säger hon.

Kan protestera i åratal

Redan i samband med att reformerna röstades fram bröt protester ut framför allt just i Punjab. Men det var först i slutet av november förra året – då bönder äntrande sina traktorer för att i kortege köra mot huvudstadsregionen Delhi där de byggde upp temporära boplatser vid infartsvägarna – som upproret uppmärksammades i högre utsträckning både nationellt och utanför Indiens gränser.

Protesterna leds av The Samyukta Kisan Morcha (SKM), eller United Farmers Front, som bildades i november av ett stort antal bondeorganisationer, och demonstranterna har trotsat en vinter med isande regn och nu väntar sommarsäsongen då värmen kan stiga till 50 grader. Men protesterna fortsätter: 

– Vi kommer att stanna här i fem år, tio år om vi måste, sade demonstranten Surinder Singh till The Guardian i februari i år, ett budskap som upprepats av många. 

För Sheelu Francis finns inga frågetecken kring konsekvenserna av reformerna :

– De slår mot alla bönderna och det är viktigt att alla tre lagarna dras tillbaka. Lagarna är företagens egen skapelse, de är för företagen och av företagen, säger hon och pekar också på risken med ökad kontraktsodling som går i motsatt riktning till vad Women’s Collective strävar efter:

– Bönderna kommer att bli tvungna att skaffa fröer och gödningsmedel från storföretag som också kommer att kunna säga åt oss vad vi ska odla i varje distrikt, så att jordbruket hamnar under bolagens kontroll.

Hon varnar också för att en långsiktig konsekvens av lagarna är att allt fler bönder inte kommer att ha råd att ha kvar den lilla mark de har. För att hindra att fler småbönder tvingas bort från sin mark och för att ge de som är utan mark i dagsläget borde, menar Sheelu Francis, den indiska staten istället för att dra sig tillbaka kliva in och inta en mer aktiv roll i att garantera småböndernas framtid genom att till exempel upprätta markbanker.

– Det finns så många frånvarande markägare. Om regeringen startar markbanker kan folk som vi arrendera den. Det skulle lösa frågan om tillgång till mark. Och vi kan odla mat och därigenom säkra matproduktionen.