Irlands taoiseach (premiärminister) Micheál Martin framförde på onsdagen en ursäkt å statens vägnar för ”ett mörkt kapitel” i Irlands historia efter att en rapport om så kallade mamma-och-barnhem släppts. 9 000 barn beräknas ha dött på institutionerna som var i bruk mellan 1922 och 1998. Många överlevare menar att en ursäkt är otillräckligt och vill se ansvarsutkrävande liksom tillgängliggörande av deras födelsecertifikat.

Av Bella Frank

IRLAND ”En nunna sade till mig: Gud vill inte ha dig…du är smuts.” Så låter ett av vittnesmålen i den nästan 3 000 långa sidor slutliga rapporten från den kommission som i fem år utrett mamma-och-barn-hemmen, The Mother and baby homes commission of investigation som publicerades under tisdagen. Rapporten har utrett verksamheten och villkor på 18 olika institutioner under drygt 70 år. Den yngsta som rapporterats var 12 år och hade blivit gravid efter en våldtäkt, en av sammanlagt 56 000 kvinnor eller flickor som på grund av graviditet utanför äktenskap blev stigmatiserade och utsatta för förnedrande behandling.

I sin ursäkt på onsdagen sade Micheál Martin att mödrarna inte hade något att skämmas för, utan ”skammen var vår”, och fortsatte med att säga att rapporten ställer djupgående frågor till samhället som han menar omfamnade en ”pervers religiös moral och kontroll”.


– Vi ärade fromheten men vi misslyckades med att visa ens grundläggande vänlighet till de som behövde det mest, sade Martin och fortsatte:


– Å regeringens vägnar, statens och dess medborgare, ber jag om ursäkt för den generationsöverskridande orätt som irländska mödrar och deras barn, som hamnade på mamma-och-barnhem eller på ett lokalt hem, utsattes för.

Institutionerna var platser dit ogifta kvinnor, eller barn, hänvisades om de blivit gravida utanför äktenskapet för att föda och de utsattes ofta för fysisk och psykisk misshandel för att ha blivit gravida utanför äktenskapet och därmed sågs som en skam för sin familj liksom för samhället i stort. Barnen adopterades ofta bort, men en stor del dog också på hemmen. Enligt rapporten avled 9 000 barn på institutionerna, vilket utgör omkring 15 procent av alla barn som passerade dem. Rapporten konstaterar att den höga barnadödligheten är en av de mer alarmerande aspekterna av utredningen. Trots vetskap om den höga barnadödligheten verkar inga myndigheter ha slagit larm.

Kopplat till detta är det faktum att antalet begravningsdokument är avsevärt färre än antalet dödscertifikat. Det vill säga många barn begravdes i omärkta gravar och än i dag finns det många frågetecken om var deras kvarlevor finns. Det var den diskrepansen som lokalhistorikern Catherine Corless upptäckte för snart tio år sedan när hon började begära ut dödscertifikaten från Bon secours mother and baby home i Tuam, Galway, i västra Irland. Hon hade till slut nära 800 dödscertifikat men bara ett fåtal begravningsdokument, något som först uppmärksammades i lokala medier men senare också nationellt.

2015 upprättades kommissionen, två år senare hittades kvarlevor i Tuam i närheten av en avloppstank. Ett stort antal barn dog också på Bessborough mother and baby home i Cork på södra Irland. Där dog sammanlagt 923 barn men kommissionen har trots ”mycket omfattande undersökningar” inte kunnat hitta begravningsplatsen för mer än 64 av de barnen. Corless säger till The Irish Times att hon känner sig tom när rapporten nu presenterats:


– Hittills verkar det inte finnas så mycket i den, säger hon till tidningen men betonar att hon inte hunnit läsa hela rapporten än.

Kommissionen menar i sin slutrapport att det inte går att karakterisera de många adoptioner som genomfördes som ”tvångsadoptioner”, detta med hänvisning till att kvinnor i vissa fall skrivit under adoptionspapper. Samtidigt slås det fast att många inte hade något annat alternativ och frågan som nu diskuteras är om det därmed kan anses ha funnits ett samtycke. Annan information visar också att många inte fick vetskap om vad de signerade eller att inte förstod att barnen skulle tas i från dem.

Rapportens ställningstagande möter hård kritik från organisationer som Adoption rights alliance och dess projekt Clann som arbetar för att ta reda på vad som hände med ogifta mödrar och deras barn under 1900-talet. Den irländska människorättsadvokaten Maeve O’Rourke som jobbar med Clann säger i en intervju att mödrarna och barnen utsatts för ”allvarliga och systematiska konstitutionella- och människorättsbrott” i en intervju med RTÉ:s program Morning Ireland.

– Vi har, enligt min åsikt, en situation av påtvingade försvinnanden, vilket är en av de allvarligaste brotten mot internationell rätt, där någon blir institutionaliserad med inblandning av staten varpå deras öde och var de befinner sig inte avslöjas av staten för deras familj. Detta behöver åtgärdas omedelbart av regeringen nu, säger hon.

Ett krav som länge framförts av de som fallit offer för dessa institutioner är rätten till informations om sin verkliga identitet – många har inte sina korrekta födelsecertifikat. Men rätten till födelsecertifikat och kännedom om sitt ursprung har ställts gentemot mödrarnas rätt till integritet och privatliv. Flera regeringar har utlovat lagstiftning som ska ta hänsyn till båda rättigheterna men processen har dragit ut på tiden vilket kan innebära att personer som adopterades bort inte får möjlighet att få reda på sina biologiska föräldrar innan de hinner gå bort.