I skrivande stund är Donald Trump fortfarande USA:s sittande president, medan Joseph Biden vunnit flest elektorsröster i delstaterna. Om inget radikalt händer svärs Biden in som USA:s 46:e president den 20 januari 2021 – förutsatt att elektorskollegiet väljer honom den 14 december i år. Så mycket är klart, men desto mer är det inte.

ANALYS Nathan Hamelberg

USA En rad scenarion har dryftats i inte bara USA-medier utan även internationella och man kan lugnt fastslå att trots att USA:s position som världens enda supermakt går att se som en historisk parentes en tid efter kalla krigets slut, så är alltjämt presidentvalet den ojämförligt mest rapporterade återkommande politiska händelsen i världen.

Har USA inte alltid varit splittrat?

I rapporteringen från valet har det betonats hur splittrat USA är. Frågan är väl om det är så att USA alltid varit splittrat men att det sällan ses i själva partipolitiken för att den inte kan fånga upp befolkningens politiska intressen?

Valdeltagandet i år har varit enormt med USA:s mått mätt (med svenska mått vore ett sådant procentuellt valdeltagande ett katastrofalt underbetyg till partierna), kanske för att coronapandemin gjort att poströstning blivit nära nog norm i flera delstater.

Vad händer om något radikalt händer då? Ingen vet säkert, men uppenbart är att Trumps vägran att erkänna sig besegrad är något historiskt unikt, ett scenario författningsfäderna inte riktigt skissat på. Försök att manipulera val och fusk med röster har funnits i hela USA:s historia, men själva hanteringen av valsedlar har sannolikt aldrig varit säkrare.

USA är splittrat

Men ändå går det att säga att USA:s politiska kultur står inför en av sina största utmaningar i modern tid, kanske jämförbar med slitningarna mellan interventionister och isolationister under och mellan världskrigen.

Men att USA är splittrat är knappast något nytt. ”Count every vote” har varit ett demokratiskt slagord som växte fram direkt som svar på republikanska hittills ogrundade beskyllningar om valfusk. Men både historiskt och i dag har just varje röst varit olika mycket värd.

Det är paradoxalt, USA som historiskt sett är en ganska ny stat är på så många sätt ett samhälle som är tyngt av sin historia. Bara en sådan sak som synen på grundlagen – USA:s författningsfäder vördas ju nästan religiöst, konstitutionen ses som helig – vilket fört med sig att USA:s grundlag aldrig skrivits om eller ändrats, enbart försätts med tillägg.

I jämförelse med Sverige har beslutat om regeringsform 1634, 1719, 1720, 1772, 1809 och 1974. Man kan tro att det skulle tyda på något i grunden reformvänligt och pragmatiskt i Sverige jämfört med ett revolutionärt USA, men även det revolutionära Frankrike har ju bytt republik från första (1792), andra (1848), tredje (1870), fjärde (1946) till femte (1958).

Inte ens efter USA:s inbördeskrig – med ungefär 750 000 döda av en befolkning på 31 miljoner har man bytt grundlag.

USA ändrar inte sin grundlag – tillägg skrivs. Inte ens konstitutionens skydd av slaveri räknas som graverande nog att ändra i grundlagen, istället skriver man ett tillägg.

Ett federalt system

När USA:s politiska system beskrivits av kommentatorer i svenska medier framhävs att det är ett federalt system. Det som kunde betonas mer är de enorma underliggande kompromisser som unionen bygger på.

När USA:s konstitution skulle ratificeras av delstatsdelegaterna vid grundlagskonventet 1787 var en av de största punkterna det som på engelska kallas ”The three fifths compromise”. Delegaterna debatterade om hur slavar skulle räknas vid befolkningsräkningen för att fastslå vilket antal ledamöter delstater skulle ha i representanthuset, samt vilken skatt de skulle betala.

Kompromissen blev att slavar skulle räknas som tre femtedelar människor och två femtedelar boskap – tillräckligt mycket människa för att ge stater med stora egendomar av människor mer politisk makt, tillräckligt lite människa för att inte få rösta själva. Till det kan tilläggas att ursprungsfolk inte räknades som människor alls – de fick inte rösträtt, något som gäller än i dag för ursprungsfolk som lever i reservat.

Utifrån det och på ytterligare myriader sätt har USA nästan splittring, eller i alla fall en värderad skillnad, inskriven i sin historia och i sina symboler – själva stjärnbaneret föreställer å ena sidan de tretton ursprungliga staterna (ränderna) och sedan alla stater (stjärnorna).

Alla stater är jämlika, men vissa stater är jämlikare än andra. Ser man till antalet elektorer – som väljs av väljarna, som sedan i sin tur väljer presidenten –  så skiljer sig antalet enormt mellan stater. Inget konstigt med det, staterna har olika stora befolkningar. Men antalet elektorer står helt enkelt långt ifrån i proportion till delstaternas befolkningsstorlek.

En grundbult

Den maktdelningslära, inspirerad av Montesquieu och i USA:s konstitution framförallt framskriven av Jefferson, som ofta hyllas från liberalt håll för att den omöjliggör maktkoncentration, är också en grundbult i varför det är så svårt att reformera bort ojämlikheter i makt i USA.

På delstatsnivå kan guvernörer och delstatsdomstolar ändra mycket, rita om gränserna för valdistrikt (så kallad ”Gerrymandering”) så att ett parti eller folkgrupp gynnas; den federala staten kan i princip inte intervenera.

På sidan Fairvote kan man gå igenom fördelningen av USA:s 538 elektorer och hur den förhåller sig till de 329 miljoner invånarna (Sidan är utmärkt på en rad andra sätt, rekommenderas för den som vill bekanta sig med strukturella problem och konflikter i USA:s politiska system) och elektorerna. Mellan till exempel USA:s mest folkrika stat (Kalifornien, med ungefär 39 miljoner invånare i dag) och North Dakota (640 000 invånare) skiljer det sig enormt; en röst i North Dakota är effektivt värd två och en halv gånger mer i presidentvalet än i Kalifornien.

Fördelningen av elektorer är en av alla explosiva frågor som är nära låst i systemet; alla strukturella förändringar i USA kräver nästan alltid att såväl president, kongress och högsta domstol inte bara är eniga om behovet av förändring, utan även om förändringens riktning.

Synpunkter på slaveri

Om det finns starka intressen som motsätter sig förändring i frågor där opinionen väger jämt mellan sidor i kongressen dyker en lobbyism vi inte är vana vid i Sverige upp snabbt som blixten och givet att ledamöter är personligt invalda kan kampanjer riktas mot dem personligen om de inte rättar sig i ledet.

Inte ens de största kompromisserna i USA har kunnat avvärja explosioner eller hindra förändring dock. 1820 infördes Missourikompromissen, den kanske mest principlösa kompromissen i USA:s historia. I utbyte mot att Maine erkändes som delstat blev det nya territoriet Missouri det med – och slaveri medgavs där.

Norr om Missouri förbjöds slaveri, mot att unionen inte hade synpunkter på slaveri i söder. Vidare: slavägare i söder hade rätt att göra anspråk på förrymd egendom och stämma fria stater om de inte överlämnade egendom på rymmen. Det tog drygt 40 år tills den kompromissen kollapsade med inbördeskriget.

Tecknen på viljan till förändring i valet har varit fler än själva rösterna på Biden. Framgångarna för ”The Squad” – Alexandria Ocasio-Cortez från New York, Ilhan Omar från Minnesota, Ayanna Pressley från Massachusetts och Rachida Tlaib från Michigan till exempel. I Missouri röstade väljarna för att avskaffa systemet där guvernörer väljs av en kommitté, nu väljs de direkt av väljarna.

 I Kalifornien tog en majoritet av väljarna ställning till proposition 17, att dömda fångar får rösta i val. Frågan är om sådana steg ändå inte är myrsteg i en situation som behöver sjumilakliv.

Labil kompromiss

I dag är själva det sätt USA:s demografi är representerad – eller missrepresenterad – den extremt labila kompromiss som unionen vilar på. Kärnan i Trumps budskap efter valet har varit att hans väljare har blivit bestulna på sin seger. I ett samhälle där alltfler sedan innan känner sig bestulna på sin framtid är det budskapet explosivt. Det är högst osäkert om, för att inte säga osannolikt, att Trumps manövrar kan föra med sig att Biden inte svärs in som ny president.

Men vem som än svärs in i Vita huset nästa år så kommer den få presidera över ett land där befolkningen är uselt representerad i det politiska systemet och möjligheterna att förändra systemet inom dess egna ramar är väldigt svaga.

Om något radikalt händer – att Trump på något sätt lyckas förhindra Biden från att installeras genom att elektorerna inte får välja – så är det nog i sig ett tecken så gott som något på att USA:s själva politiska system måste förändras radikalt i grunden för att nationen inte ska gå i tu. ■