Av Daniela Portocarrero

I mina västerländska ögon var det ett samhälle precis som alla andra, restauranger, frisörsalonger, stora marknader med färgglada tyger, kryddor och plastsaker. Jag satte mig ner i ett hörn och drack kaffe. Observerade. Den enda markanta skillnaden mellan det 30-åriga flyktinglägret Kakuma i Kenya och städerna runt om var samtalen, livsödena som fastnat mellan flykt och trygghet, mellan identitet och papper. Den amerikanska drömmen fanns lika mycket där som här, destination USA var på allas önskelista.

2019:s skräckinjagande siffra på 79,5 miljoner flyktingar och tvångsförflyttade människor innebär att en hel procent av världens medborgare i dag beräknas vara på flykt. Över två tredjedelar av dessa har sitt ursprung i mer eller mindre pågående konflikter i Syrien, Venezuela, Afghanistan, Sydsudan och Myanmar. Majoriteten av världens flyktingar tar sig till grannländer, enbart runt 15 procent når västvärlden. Exempelvis har Kakumas flyktingläger i norra Kenya ett stort antal människor från Sydsudan och en ytterst liten procent lyckas få en flygbiljett därifrån.

För att sätta den nämnda statistiken i perspektiv var antalet människor på flykt under 1997 ”bara” 34 miljoner. Siffran ändrades inte så dramatiskt under det följande decenniet då ett stort antal flyktingar också fick möjligheten att återvända till sitt hemland eller skapa sig ett permanent liv i ett nytt land. Under det senaste decenniet har dock utvecklingen sett annorlunda ut. FN:s flyktingorgan menar att flera krig och konflikter varit så långdragna att den naturliga rytmen, då flyktingar så småningom återvänder hem, har brutits. Balansen som tidigare fanns mellan antalet flyktingar som återvänder och antalet nya, har istället utvecklats till ett decennium med en globalt sett okontrollerad flyktingkris.

Att inte kunna återvända har resulterat i att människor fötts och levt hela sina liv i ett flyktingläger, i en konstant gråzon av djupa identitetskriser. När jag satt där på Kakumas flyktingläger och drack kaffe i ett av hörnen, mötte jag en man som existerade i detta mellanrum av hopplöshet. Han var kanske 25, född och uppvuxen på ett ställe vars horisont bestod av vandrande människor på väg mot lägrets mottagningscenter. Hans drömmar? En flygbiljett och en identitet som tillhörande USA, Tyskland eller Australien. Så simpelt men så otroligt svåråtkomligt på samma gång.

Hur ser framtiden ut? Kommer vi att fortsätta se en generell ökning av flyktingar och en oförmåga att hantera denna utveckling? Om man ser på jordens utveckling utifrån ett miljöperspektiv är det ingen nyhet att klimatförändringar och naturkatastrofer ytterligare kommer att driva fler människor på flykt. Så ja, ökningen är förutspådd på så sätt att grundorsakerna inte möts. Läget försvåras av den komplexitet som väntar i försöket att förstå sig på relationen mellan västvärlden och de konflikter som skapar flyktingar, samt vilken roll vi själva spelar i världens klimatförändringar, eller utbredning av hunger, fattigdom och förföljelse.

Vad är den största rotorsaken till allt detta egentligen? Krig och konflikter färgas konstant av tävlandet om naturresurserna. Den största förloraren? Miljön. Miljontals människor, i detta fallet 79,5 miljoner, tvingas på flykt då ett fåtal spelare på planen fortsätter att prioritera kapitalet över allt annat. Under tiden förändras klimatet och bara någon grad leder till okontrollerad torka och humanitära kriser. Lösningen? Systemförändringar på riktigt.