För hundra år sedan, under första världskriget, svepte spanska sjukan över världen. Det var en influensa, orsakad av ett virus, som utvecklades till vad som troligtvis var den dödligaste pandemin i mänsklig historia. Den brittiska vetenskapsjournalisten och författaren, Laura Spinney, som har skrivit boken Pale Rider (2017) om spanska sjukan, menar att vi kan dra flera paralleller till dagens coronapandemi.

Av Christin Sandberg

En av tre i världen smittades och inte minst tog 1918-års pandemi många liv. Mellan 50 och 100 miljoner människor dog, viket motsvarade 2,5 procent av världens befolkning. I Sverige dog uppskattningsvis 40 000 personer.

Spanska sjukan drabbade världen i tre vågor. Den första inleddes i mars 1918. Den andra – som blev den absolut dödligaste – pågick från augusti till december samma år. Allra flest dog under 13 veckor mellan september och december det året. Den sista vågen kom sedan i början av 1919.

Spanska sjukan slog alltså till mitt under första världskriget. Viruset, som spreds via hostningar och nysningar, så kallad droppsmitta, spreds snabbt vidare med människor som förflyttades från ett land eller en kontinent till en annan, framför allt på grund av kriget eller via post- och fraktfartyg och järnvägar. Det fick snabbt fäste i trångbodda miljöer, där många människor bodde tätt tillsammans på liten yta, såsom i favelas eller skyttegravar.

Man vet inte med säkerhet var det första fallet inträffade. Men det är känt att ett av de allra första fallen upptäcktes i USA och därifrån spred smittan sig snabbt vidare. Men eftersom det var krig censurerades information om viruset för att inte bidra till att sänka stridsmoralen. När virussmittan väl kommit till Spanien, som var neutralt under kriget, och rapporterade om den, fick även andra länder kännedom om en ny snabbt spridande sjukdom. Så efter att den funnits ett par månader i USA och några veckor i Frankrike började fransmän, britter och amerikaner att kalla den för spanska sjukan. Då hade två tredjedelar av Madridborna insjuknat.

Vid tiden för spanska sjukan arbetade de flesta läkare i västvärlden för egen räkning, eller sponsrades av välgörenhetsorganisationer eller religiösa institutioner. Det innebar att endast de som kunde betala eller hade turen och fick tillgång till de begränsade välgörenhetsprogrammen kunde få vård.

Men även vården i sig var mycket begränsad. Läkarna hade inga pålitliga diagnostiska tester, inga effektiva vaccin, inga antivirala läkemedel och ingen antibiotika, som kunde underlätta lidandet och påskynda tillfrisknandet för de drabbade.

Men det som framför allt skapade ojämlikhet i tillgången till vård var, enligt Spinney, att folkhälsopolitiken, liksom invandringspolitiken, på den här tiden färgades av eugenik, det vill säga rasbiologi. Den privilegierade eliten tittade ner på arbetare och fattiga och klassificerade dem som underlägsna och mer mottagliga för sjukdomar. Folkhälsan gick i princip ut på att eliten skulle skyddas från de sjukdomar som de fattiga bar på.

Det gjordes inga kopplingar mellan fattigdomen och levnadsvillkoren i den miljön som många i arbetarklassen växte upp i och de sjukdomar de fick. Synen var att det var nedärvt eller att de som drabbades fick skylla sig själva för att de inte skaffade sig bättre förutsättningar för ett friskare liv.

De flesta historiker är enade kring att pandemin påskyndade slutet av första världskriget, eftersom båda sidor förlorade så många soldater, särskilt under de sista månaderna innan freden slöts.

Även om alla kan få influensan, så är de som bor trångt särskilt utsatta. Undernäring, överarbete och underliggande förhållanden påverkar en persons immunsystem. Har man dessutom inte tillgång till god sjukvård, blir man än mer mottaglig. Det här gäller likväl i dag som det gjorde för hundra år sedan, skriver Spinney.

Hon menar att mycket förändrades efter spanska sjukan. En av de mest djuptgående revolutionerna ägde rum inom folkhälsoområdet.

Den största lärdomen som hälsomyndigheterna tog med sig från katastrofåren kring 1918-års pandemin var att det inte längre var rimligt att skylla på enskilda individer för att fått en infektionssjukdom.

Under decenniet som följde var det många regeringar som började prata om vikten av gratis hälsovård till alla och behovet av offentlig finansiering av sjukvården.

Ryssland var det första landet som inrättade ett centraliserat offentligt sjukvårdssystem, vilket  finansierades via ett statligt försäkringssystem. Tyskland, Frankrike och Storbritannien följde efter. USA tog dock en annan väg och införde arbetsgivarbaserade försäkringssystem, som började spridas från 1930-talet och framåt. Alla dessa länder vidtog, enligt Spinney, åtgärder för att konsolidera sjukvården och utöka tillgången till den under influensaår.

Länderna såg också ett behov av att samordna folkhälsan på internationell nivå, eftersom sjukdomar helt klart inte respekterade gränserna. År 1919 öppnades i Wien, Österrike, en internationell byrå för att bekämpa epidemier – en föregångare, till dagens Världshälsoorganisation (WHO).

Enligt Spinney utgör WHO ett globalt svar på ett globalt hot, men är idag underfinansierad. Hon menar också att många av dess medlemsstater, inte minst under coronapandemin, har ignorerat dess rekommendationer, bland annat att inte stänga gränserna.

Hon lyfter också fram vikten av att sätta namn på nya sjukdomar för att snabbt kunna agera och förhindra smittspridning. Genom historien har det ofta varit namn som kan förknippas med platser, människor, djur eller mat. Aids förknippades i början med homosexuella, vilket ledde till stigmatisering, svininfluensan kom inte från grisar, men skapade förvirring, för att nämna några exempel. År 2015 bestämde Världshälsoorganisationen (WHO) därför, att för att undvika problem får inte sjukdomar längre namnges efter specifika platser, människor, djur eller mat.

Spinney ser också likheter mellan hur man bryter mot de allmänna hälsoråden både under spanska sjukan och coronapandemin, exempelvis anordnades fester och tillställningar bland de högre samhällsskikten både då och nu långt efter att det fanns information om virussmittan.

Mycket har hänt på hundra år. Men ännu inte tillräckligt för att bekämpa en smittsam virussjukdom. Coronapandemin har blottlagt ländernas oförmåga att skydda sina invånare och erbjuda vård till alla som behöver.

 
Att inte bära munskydd kunde vara straffbart. Foto: Library of Congress.