I förra veckan meddelades Papua Nya Guineas första inhemskt smittade person i covid-19. Oron för smittspridning är stor i landet, inte minst bland vårdpersonal som jobbar på sjukhus där brist på skyddsutrustning är stor – ofta saknas dessutom både tvål och desinfektionsmedel.

Av Bella Frank

PAPUA NYA GUINEA Det var i måndags i förra veckan som landets premiärminister James Marape under en presskonferens förklarade att landet fått sitt andra konstaterade fall av corona, en kvinna som också är den första att ha bekräftats ha smittats i landet. Den första smittade var en australisk gruvarbetare som hade flugit in i landet en tid innan han konstaterades smittad.

När en person nu har konstaterats smittad, som inte har varit utomlands nyligen, ökar oron för att smittan ska spridas i landet. Papua Nya Guinea har åtta miljoner invånare men bara 500 läkare och omkring 5 000 sjukhussängar, och sjukhus är ofta dåligt utrustade. Det kan finnas brist på såväl tvål och desinfektionsmedel, som gasbinda eller engångshandskar och landet är redan hårt drabbat av sjukdomar som malaria och denguefeber.

– När ett covid-19-fall bekräftas är det en katastrof för oss. Det är redan ett utbrott, säger Margaret Melke till The Guardian som i ett reportage beskriver hur ett redan sargat sjukvårdssystem försöker förbereda sig inför coronaviruset.

Margaret Melke jobbar på det sjukhus där detta andra fall av smitta, kvinnan, behandlades. Men sjukvårdspersonalen kände inte till att hon var smittad och Margaret Melke som är en ledare i sjuksköterskefacket är mycket kritisk till att sjukhuset inte vidtog några säkerhetsåtgärder. Efter att först fått höra att de vårdat en coronasjuk via presidentens presskonferens var det många i personalen som lämnade arbetsplatsen i protest.

– Den här personen sattes inte i isolering eller ens på en annan avdelning. Hon har gått runt helt fritt de senaste dagarna och pratat med oss, så vi är rädda. Vi lämnade sjukhuset och väntar på att någon ska förklara vad som pågår, säger Melke som jobbar som sjuksköterska i Rabauldistriket och som har 40 år i yrket.

– Vi står i frontlinjen men vi har inte säkerhetsutrustning för att skydda oss, så hur ska vi kunna skydda andra? Vi utsätter våra familjer för fara, säger hon till The Guardian.