I delar av Latinamerika är polisbrutalitet och rasism vardagsmat. Våldet omges av tystnad och straffrihet. Men under senvåren och sommaren hände något och protester mot det dödliga och rasistiska polisvåldet tog fart. Tidningen Global har talat med anhöriga till personer i Latinamerika, som liksom George Floyd i USA, fallit offer för polisvåld. 

Av Linnea Fehrm

LATINAMERIKA Ixtlahuacán de los Membrillos i delstaten Jalisco i Mexiko. 

En kvinna, i mintgrönt linne och håret i tofs, håller armarna utsträckta medan hon formulerar samma budskap gång på gång: Han satt ner för att äta middag, det var därför han inte bar munskydd. Han satt ner för att han inte bar munskydd. Se hur ni släpar iväg honom, för ett munskydd?

Det påminner om en sådan där ond dröm där gatan är full av folk men ingen hör eller förstår dina rop på hjälp.

En gropig trottoar och ett fallfärdigt betonghus blänker till i det kalla skenet från sirener. Framför kvinnan står två eller tre uniformerade män, eller kanske fler, med händerna vilande på sina vapen. Ett par meter bort äger en krystande tyst brottningsmatch rum. En man i keps kämpar mot två poliser som försöker pressa in honom i baksätet på en polisbil.

Precis när de ser ut att lyckas förflyttar sig brottningsmatchen bort från bilen. Mannen i keps, Giovanni López, är en 30-årig murare och stark. Han växte upp med sin bror och utan föräldrar i det fallfärdiga huset, på den gropiga gatan, där drogkartellerna ibland agerar polis och polis agerar droghandlare. Giovanni López kan brottas. Hans flåsningar hörs ända in i videon.

– Lugn, Vanni, vi kommer att leta efter dig, hojtar mannen bakom den skakiga mobilkameran.

En av poliserna tar ett steg fram.

– Var tyst, jävla bög, replikerar han mot kameralinsen.

Brottningsmatchen stapplar åter mot den öppna bildörren och paniken tar över kvinnans röst.

– Ni kan inte ta med er honom sådär … ni slog honom trots att han inte gjort något fel … hur kan ni tillåta det här, kommendant?

Innan videon avlutas yttrar mannen bakom kameran de profetiska orden:

– Om ni dödar honom vet vi vilka ni är.

Om ni dödar honom vet vi vilka ni är. Det var Giovannis López bror, Christian López, som fällde kommentaren. Poliserna visste att mobilkameran var i rullning. Kvinnan identifierade en av de uniformerade som kommendant. Polisstyrkan i Ixtlahuacán de los Membrillos är i vilket fall som helst inte större än 49 man.

Erbjöds 200 000 pesos

Poliserna hade med andra ord ingen anledning att tvivla på Christian López ord. De verkade inte skrämmas av tanken på att identifieras. Varför skulle de göra det? Senare berättade Christian López i en tv-intervju att kommunchefen erbjudit honom
200 000 pesos, mer än sex gånger en minimiårslön, för att han skulle slänga videon. 

”Vi kommer att leta efter dig.” Brodern höll sitt löfte och dagen därpå, den 19 maj 2020, hittade Giovanni López moster hans kropp på ett rättsmedicinskt institut fem mil hem-ifrån. Enligt rättsmedicinalverkets intyg var dödsorsaken traumatisk hjärnskada till följd av slag mot huvudet. Av kommunens rapporter gick att utläsa hur Giovanni López hade hämtats med sjuktransport efter en natt i fängelsecell. Han avled på väg till sjukhuset.

Journalisten och människorättsaktivisten Lulú Moncivaiz minns när hon såg videon med Giovanni López kamp mot poliserna.

– När den spreds hade händelsen några veckor på nacken. Giovanni är bara en i raden av personer som har trakasserats av polisen för ett munskydd, jag har hört om flera fall. Jag är säker på att alla som demonstrerade för Giovanni vet hur det känns att kränkas av polisen för småsaker.

Vi vandrar i den mexikanska femmiljonstaden Guadalajara, huvudstad i Giovanni López hemstat Jalisco. Graffiti som hyllar Giovannis minne påminner om manifestationerna i början av juni.

–  Här sprutade polisen en liten kille med vattenkanon, stackarn, säger hon och pekar på ett gathörn.

Journalisten och människorättsaktivisten Lulú Moncivaiz minns när hon såg videon på Giovanni López kamp mot poliserna. ”Giovanni är bara en i raden av personer som har trakasseras av polisen för ett munskydd. Jag är säker på att alla som demonstrerade för Giovanni vet hur det känns att kränkas av polisen för småsaker”. Foto: Francisco Guasco

Protesterna dröjde

Det märks att Lulú Moncivaiz bär på en ilska mot ordningsmakten.

– Jag känner mig inte trygg när jag ser en polis. På mig har de planterat droger för att kunna begära mutor. Under protesterna, när jag filmade med min mobiltelefon, kom en polis och hotade mig med arrest, en annan kastade min telefon i marken.

Hon tar upp telefonen, som har en sprucken skärm efter incidenten, och spelar upp ett videoklipp från torget framför oss. I videon är det dimmigt av rök. Hon förklarar att demonstranter satte eld på två polisbilar. Enligt människorättsorganisationen Amnesty International fördes minst 18 personer bort av civilklädd polis, i bilar utan registreringsskylt. Efter att Amnesty och andra organisationer satt press på myndigheterna återfanns alla utom en.

Det skulle dock dröja innan folkstormen. Giovanni López begravdes. Omständigheterna kring hans död begravdes också, i tystnad. Veckorna passerade.

Två veckor efter Giovanni López död, i den colombianska staden Puerto Tejada, låg Magalí Arboleda i sin säng och kämpade mot sömnen. Hennes 19-åriga systerson, Anderson Arboleda, var på väg hem från en födelsedagsfest och hon hade lovat att öppna för honom.

Magalí Arboledas dotter och styvfar sov. Gatorna sov. Det har de gjort varje kväll sedan coronapandemin tilltog och ett utomhuslarm började påminna om utegångsförbudet klockan åtta. Nu närmade sig klockan elva och den tropiska hettan var ersatt av en sövande svalka.

Så slumrade Magalí Arboleda. Hon har förbannat ögonblicket då hon somnade till.

– Nästa minne jag har är att Anderson knackade på sovrumsfönstret. När jag tittade ut sken ljuset från polisens motorcyklar mot mig, säger hon på en hackig Whatsapp-linje.

Småbarn jollrar i bakgrunden.

– Det var då jag hörde hur hans flickvän skrek, varför slår ni honom! Varför slår ni honom! Jag öppnade fönstret och vi skrek åt poliserna tillsammans. En av dem slog Anderson i huvudet med sin batong. Jag sprang ut för att gå emellan dem, och såg hur Anderson fick ett andra slag i huvudet.

Enligt familjens advokat tog Anderson Arboleda emot fem eller sex slag ovanför brösthöjd. Advokaten tror att polismännen ”kände sig obekväma” med att han inte genast lydde deras order om att gå in.

Samma kväll gick Anderson, hans mamma och hennes sambo, till polisstationen för att göra en anmälan om misshandeln av Anderson Arboleda. Svaret de fick av kommendanten är numera känt över hela Colombia: ”Jag tror er inte, mina poliser är hyggliga människor.”

– När de kom hem berättade de att kommendanten hade sagt att det var Anderson som brutit mot reglerna, mot den obligatoriska karantänen, säger Magalí Arboleda.

Spräckte kraniet

Anderson Arboleda växte upp med sin mormor och moster. Hans mamma, Claudia Ximena Arboleda, arbetar som hembiträde några mil bort. Hon ger inte fler intervjuer om sonens död. Magalí Arboleda säger att hon inte orkar.

Men för det colombianska veckomagasinet Semana har hon berättat. Om hur hon försökte väcka Anderson Arboleda nästa morgon. Hur hon grep tag i hans nacke och skrek åt honom att vakna.

Anderson Arboleda vaknade aldrig mer. På sjukhuset sa de att han var hjärndöd och att det inte fanns något att göra. Slagen mot bakhuvudet hade spräckt hans kranium.

– Jag tog hans hand och och tittade honom i ögonen som om vi samtalade. Jag pratade med honom. Lite i sänder kände jag hur han försvann, som om han släppte taget om livet, sade Claudia Ximena Arboleda i intervjun.

Den 24 maj, dagen då Anderson Arboleda begravdes, samlades människor på Puerto Tejadas gator med vita flaggor. En lokal tv-kanal visade hur hundratals ungdomar marscherade mot polisstationen, klädda i t-shirtar med offrets porträtt. Varken protesterna eller Anderson Arboledas död nådde landets riksmedier.

I Latinamerikas största länder är godtyckliga gripanden, tortyr och mord i händerna på polis vardagsmat. En undersökning av Colombias motsvarighet till Statistiska centralbyrån från 2019 visade att endast 27,6 procent av colombianerna har förtroende för polismyndigheten.

När 24-årige Anderson Arboledas mamma, Claudia Ximena Arboleda, försökte väcka sin son på morgonen efter att han blivit misshandlad av polisen vaknade han inte. På sjukhuset konstaterade man att han var hjärndöd.
Foto: Christian EscobarMora / MIRA-V

Mörkhyade mer utsatta

I Mexiko hjälper ofta myndigheter till att mörklägga övervåld och tysta vittnen. Det skriver José Miguel Vivanco, chef på människorättsorganisationen Human rights watch Amerikaavdelning, i ett mejl till Tidningen Global. I både Mexiko och Colombia förblir 99 procent av alla brott ouppklarade och, skriver José Miguel Vivanco, ”när inte ens vanliga brott blir undersökta, är det inte förvånande att poliser nästan aldrig straffas för övergrepp”.  Allmänt gäller att ju mörkare hud desto osynligare offer. I Mexiko äger polisvåld främst rum gentemot personer ”med en särskild kombination av (icke-vit) etnicitet och (låg)social status, som Giovanni López”, enligt Amnestys Mexikochef Tania Reneaum Panszi. I Colombia löper en mörkhyad person mer än dubbelt så stor risk att trakasseras av polis som en ljushyad, enligt den colombianska människorättsorganisationen Ilex. I Rio de Janeiro, Brasilien, dödas varje år lika många svarta av polis som i hela USA. 

I slutet av april larmade FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter om att polis och säkerhetsstyrkor i vissa länder har utövat övervåld, dödligt våld och genomfört illegala gripanden med de sanitära restriktionerna under covid-19 som förevändning.

Gamla mönster av övervåld fortsätter trots undantagstillstånd och begränsad rörelsefrihet. 

I Rio de Janeiro till exempel, har brottsligheten minskat under nedstängningen av stränder, butiker, restauranger och barer. Ändå dödades i genomsnitt fem personer varje dag av polis under årets fyra första månader. Fler dödsoffer för polisvåldet har inte registrerats sedan officiell statistik började föras 1998.

Blodiga knarkräder

Den 17 maj blev Rafaela Matos från Rio de Janeiro allt mer nervös när hennes son, 14-åriga Joao Pedro Matos Pinto, inte svarade i telefon.

Hon hade hört en polishelikopter på låg höjd och smattrande skott. Hon säger att hon ”föll ner på knä och bad” när hon insåg att kvarteret som polisstyrkan sköt mot, var samma som hennes son befann sig i för att spela biljard med sin kusin.

Kvarteret låg i kåkstaden Complexo do Salgueiro. Där vet alla att polisens blodiga knarkräder inte visar barmhärtighet mot någon. Inte ens en 14-årig pojke som João Pedro Matos Pinto, som enligt hans mamma ”brukade gå från hemmet till skolan och hem igen, från hemmet till kyrkan och hem igen, aldrig hängde på gatan”, och drömde om att bli advokat.

– När skotten avtog gick min make till huset där vi trodde att João Pedro fanns. När han kom dit såg han fem tonåringar ligga på marken utanför, med poliser omkring sig. João Pedros kusin var en av dem. Min make frågade var João Pedro var men ingen av poliserna reagerade. Kusinen grät och svarade att ”João Pedro är skjuten”. Det berättade min make när han kom hem. 

Även om det känns konstigt att intervjua Rafaela Matos via en datorskärm, om något så smärtsamt som att förlora ett barn, talar hon länge och utan att invänta mina frågor.

– Polismännen sa till min make att helikoptern hade tagit João Pedro med sig. Det var allt de sa. Vi förstod inte ens att han skjutits med en automatkarbin. Släktingar och vänner från kyrkan började hjälpa oss att leta, vi letade igenom vartenda sjukhus i regionen. Det blev natt och vi visste fortfarande inte var João Pedro var.

Det dröjde inte länge förrän George Floyds namn ersattes av João Pedro på plakat och i hashtags i Brasilien. Liksom Floyd dog Pedro till följd av polisvåld. Foto: Ian Cheibub

Kidnappad av polisen

Filmproducenten och opinionsbildaren Celso Athayde berättar på telefon om hur människor från Complexo do Salgueiro ringde honom den kvällen.

– De berättade om en pojke som kidnappats av en polishelikopter och bad mig hjälpa dem, publicera något. Jag kunde inte hitta något som bekräftade när det hade hänt eller om det ens hade hänt, så jag bestämde mig för att inte göra det. Nästa dag läste jag om João Pedro och då ångrade jag mig förstås.

Efter 17 timmars letande hittade Rafaela Matos sin sons döda kropp på en rättsmedicinsk avdelning, läste Celso Athayde.

– Förvånad blev jag inte, för pojkens fall följer ett gammalt mönster, våldet har varit vår vardag under så lång tid. Oavsett vem som har makten. Vi ser samma historia år efter år, där de anhöriga sätter på sig en vit t-shirt med en bild på den dödade pojken, de gråter framför kamerorna, och våldet fortsätter. Ingenting förändras, säger han.

Ändå var det något som var annorlunda den här gången.

Den 25 maj dödades George Floyd i Minneapolis, USA, av polis. Hans död gav upphov till protester som gav rubriker från Rom till Rio. Under de sista dagarna i maj spred sig protesterna till Brasilien. Det dröjde inte länge förrän George Floyds namn ersattes av João Pedro på plakat och i hashtags.

Protester i Colombia 

Några dagar senare, den 1 juni 2020, publicerade sångerskan Goyo från den colombianska hiphopgruppen Chocquibtown en tweet om Anderson Arboleda: ”Rasism är när polisen mördar en ung, svart man i Puerto Tejada för att han brutit mot karantänen. Och det inte rapporteras i de stora medierna.”

Medan protester spreds i Colombia publicerade en mexikansk tv-kanal videon på Giovannis López gripande.

Hollywoodstjärnan Salma Hayek publicerade en bild på sig själv med ett sorgesvart munskydd och hashtaggen JusticiaParaGiovanni, Rättvisa åt Giovanni. Skådespelaren Gabriel García Bernal, född i samma region som Giovanni López och kanske mest känd som Che Guevara i filmen Dagbok från en motorcykel, skrev på Twitter:

Giovanni dog inte, polisen dödade honom.

Giovanni dog inte, polisen dödade honom.

Giovanni dog inte, polisen dödade honom.

Giovanni dog inte, polisen dödade honom.

Giovanni dog inte, polisen dödade honom.

Giovanni dog inte, polisen dödade honom.

Klass eller rasism?

Dödades Giovanni López till följd av rasifierat våld? 

–  Nej, säger journalisten Lulú Moncivaiz snabbt.

– Jag tror inte det handlar om rasism utan om klass. Mexikaner bryr sig inte om ifall du är svart eller vit utan om hur mycket pengar du har.

Black Lives Matter-vågen hade intagit Latinamerikas tre största länder, men ordet ”black” var kontroversiellt. Runt om i Latinamerika har orättvisor länge förklarats med samhällsklass, inte etnicitet.

I mexikanska skolor har elever lärt sig att de inte kan utsättas för etnisk diskriminering eftersom alla mexikaner är ”mestiser”, alltså tillhör en blandning av europeiskt ursprung och urfolksursprung. Under Brasiliens senaste presidentvalskampanj sade nuvarande president Jair Bolsonaro att ”i Brasilien finns inte den där saken rasism”.

Jag frågar Magalí Arboleda i Colombia om hon tror att hennes systerson dog som konsekvens av rasism.

Hon funderar ett ögonblick.

– Vi bor ju i en stad som är väldigt … hur ska jag beskriva den…

En mansröst i bakgrunden fyller i: marginaliserad.

– … marginaliserad. Folk tror att Puerto Tejadas ungdomar tillhör kriminella gäng, allihopa. Poliserna kommer från vita områden och kallar oss negros. Min familj hade inte lidit av diskriminering innan, nej. Men efter det som hände Anderson har vi fått höra om andra människors erfarenheter.

Slagträ i debatten

Aurora Vergara Figueroa är chef för det colombianska forskningscentret Centrum för studier om den afrikanska diasporan, inte långt från Magalí Arboledas hemstad. Hon säger att Anderson Arboledas död var en konsekvens av att han kom från ett övervägande afrocolombianskt område med en våldsproblematik som inte finns i ”vita”områden.

– Efter många års tystnad har vi börjat prata om strukturell rasism och de långsiktiga effekterna av ojämn markfördelning, tillgång till utbildning och sådant, säger Aurora Vergara Figueroa via en Zoom-länk från ett bokbelamrat arbetsrum.

Bland det tragiska, menar hon, är att Anderson Arboleda har blivit till ett slagträ i en medial debatt om huruvida rasifieringen är relevant i sammanhanget eller inte.

– Istället för att fråga, hur var Anderson Arboleda, vad gjorde han under sitt liv, vad drömde han om, frågar vi oss om gärningsmannen var rasist. Ett sådant osynliggörande av offret är rasistiskt i sig.

43 döda studenter

Celso Athayde säger att han inte deltog i Brasiliens demonstrationer, att han är trött på protester och kravaller ”som inte har bidragit till någon förändring under de senaste 30 åren”. 

– Men det hände något viktigt under de här demonstrationerna. Vita personer deltog. Innan har svarta demonstrerat för svartas rättigheter, och då har polisen spöat upp dem, och det resterande samhället har andats ut. Om vita demonstranter deltar, och de kränks av polis, tar samhället del av smärtan.

 I Mexiko är Lulú Moncivaiz försiktig med sina förhoppningar om vad demonstrationerna för Giovanni López kan ha åstadkommit.

– För sex år sedan försvann 43 studenter i händerna på polis. Sedan dess har jag varit med och arrangerat årliga demonstrationer men de skyldiga har inte ställts till svars. Studenternas föräldrar har fortsatt att kämpa trots alla hot som riktats mot dem, men hur blir det med Giovannis fall?

Att fråga Giovanni López anhöriga är omöjligt. Efter att videon på gripandet publicerades var de tvungna att fly sitt hem, och gå under jorden.