DEBATT Den 21 mars 2020 rapporterade Worldometer.info att av världens befolkning på 7,8 miljarder hade 286 000 fall rapporterats med konstaterad coronavirus. Av de rapporterade fallen hade 12 000 dött och resten tillfrisknade på sjukhus eller i hemmet. Och Coronaklockan tickar oförtrutet vidare. Redan dagen efter rapporterades 800 nya dödsfall i Italien. Medianåldern var 80 år och varje dödsfall hade underliggande sjukdomar.

Av: LEIF DRAMBO
Doktor i samhällsvetenskap, ekonom, framtidsforskare, grundare av The Institute for Global Social Innovation och författare till 9 böcker, varav den senaste utkommer under 2020, GLOBAL FUTURE. A New Formula for Humanity and Nature.

 Studier i USA har visat att smittspridningen är dubbelt så hög i områden där många lever under fattigdomsgränsen, att fattiga är sjukare än resten av befolkningen och att de löper större risk att bli allvarligt sjuka eller dö. Ekonomisk ojämlikhet och social orättvisa inom och mellan länder är coronans bästa vänner. Dessbättre avtar coronapandemin så småningom och övergår i vanlig säsongsinfluensa. Den globala fattigdomspandemin kommer däremot att tillta ytterligare från en redan oacceptabelt hög nivå med 4,3 miljarder människor som idag lever på mindre än 55 kronor per dag enligt Världsbankens databas PovcalNet.

I Kina, med 81 000 rapporterade coronafall, hade över 3 000 dött och utgjorde en försumbar andel av befolkningen (0,000002 %). I EU, inklusive Storbritannien, uppgav EU-myndigheten ECDC, den 21 mars, att de rapporterade coronafallen uppgick till 103 000, varav 4 900 dödsfall och utgjorde 0,00095 procent av Europas befolkning. Det betyder att EU hade drabbats 475 gånger mer än Kina med hänsyn till folkmängden. Om vi undersöker det land i Europa som hade haft flest dödsfall, Italien, hade 41 000 coronafall rapporterats, varav 3 400 dog. De utgjorde 0,006 procent av en befolkning på 59 miljoner. Därmed var Italien den 21 mars sex gånger mer drabbat än EU med hänsyn till folkmängden och 3 000 gånger mer än Kina.

Samtidigt med coronapandemin har den vanliga säsongsinfluensan pågått i Italien. Enligt Italiens hälsoministerium är det över en halv miljon italienare som har legat till sängs, ungefär 0,8 procent av befolkningen. Under de senaste fem åren är det i genomsnitt 8 000 italienare som har dött av den vanliga influensan varje år. Sannolikheten att dö av säsongsinfluensan blir därmed 0,014 procent, samtidigt som sannolikheten att dö av coronainfluensan var 0,006 den 21 mars. Det betyder att risken för att dö av säsongsinfluensan var 2,3 gånger större än att dö av coronainfluensan i Italien. På global nivå skördar säsongsinfluensan årligen runt 300 000 liv.

Om utvecklingen i Europa skulle bli som utvecklingen i Italien skulle vi få följande statistiska ögonblicksbild den 21 mars. De rapporterade dödsfallen av corona skulle bli 0,006 procent av Europas befolkning på 512 miljoner, vilket motsvarar 3,1 miljoner dödsfall, samtidigt som dödsfallen på grund av säsongsinfluensan skulle vara 2,3 gånger större, dvs. 7,1 miljoner. På global nivå skulle dödsfallen orsakade av corona uppgå till 47 miljoner döda. Med ett sådant scenario, med alla sina osäkerheter, skulle coronapandemin i absoluta tal närma sig den hittills svåraste pandemin i modern tid – Spanska sjukan för hundra år sedan. Då dog mellan 50 och 100 miljoner människor. Antalet dödsfall motsvarade tre till sex procent av världsbefolkningen, som då bestod av 1,6 miljarder människor. Det har uppskattats att 500 miljoner infekterades, vilket motsvarade ungefär en tredjedel av alla människor.

En av världens främsta epidemiologer, Michael Osterholm, har i sin bok ”Deadliest enemy: Our war against killer germs” från 2017 kartlagt globala pandemier som brutit ut sedan dess: Asiaten 1957 som krävde runt 5 miljoner liv; Hongkong influensan 1968 där 1-2 miljoner dog; Svininfluensan 2009, som drabbade närmare 25 procent av världens befolkning och dödade cirka 300 000, och ytterligare ett antal pandemier som SARS 2003 och Fågelinfluensan 2005.

Fortfarande är det långt till Spanska sjukans nivåer, men oaktat detta, skulle den nuvarande utvecklingen inte bara innebära att många fler människor dör utan också risken för social och ekonomisk kollaps i hela EU och i världen. För varje minut som går står många fler helt plötsligt utan inkomst och möjligheter att betala räkningar och försörja sig. Många människor lider akut brist på kontanter, och rädslan och ovissheten att klara sig sprider sig som en löpeld vid sidan om oron att bli smittad. Den 1 april 2020 var antalet bekräftade coronafall i världen 860 000, varav 43 000 döda (5 %); USA rapporterade 189 000 coronafall och gick därmed upp i täten, före Italien, Spanien och Kina, och coronans epicentrum kommer sannolikt att förflytta sig från Europa till USA enligt WHO. Detta skulle i så fall kunna utlösa en global social och ekonomisk kollaps eftersom USA har ett undermåligt hälso- och sjukvårdssystem för 80 procent av befolkningen och hög socio-ekonomisk ojämlikhet. Coronaviruset avslöjar och fördjupar ojämlikheten som i sin tur ökar spridningen och dödligheten, som New York Times nyligen skrev. En global social kollaps kommer i huvudsak att drabba de fattigaste i världen.

Coronakrisen kan komma att bli en liten tuva som välter ett stort lass; våldsamheter och kaos kan inte uteslutas; konsekvenserna kan inte lösas inom de nationella gränserna eftersom problemet är globalt. Vi måste erkänna, som WHO nyligen skrev i en rapport, att ”verklig solidaritet och samarbete är nödvändigt mellan nationerna för att hantera det gemensamma hot som covid-19 representerar och vi måste förändra vårt sätt att tänka och förstå världen”.

För att förhindra den sociala kollapsen när coronaviruset bit för bit äter sig in i den globala samhällskroppen, urholkar människors själar och försvagar köpkraften hos medborgarna, måste vi redan nu fråga oss hur vi ska leva med coronan och efter den. De goda nyheterna är att det är långt ifrån säkert att det blir en global social kollaps; de dåliga nyheterna är att det är långt ifrån säkert att det inte blir det. Osterholm menar att vi kan komma att få leva med viruset under lång tid, kanske upp till 18 månader globalt. Därför behöver EU skyndsamt investera i de universella mänskliga rättigheterna, bland annat när det gäller skälig levnadsstandard (Artikel 25).

EU räddade banksektorn i samband med finanskrisen 2008. Nu är det dags att gemensamt och solidariskt rädda sina medborgare och den sociala sammanhållningen med fokus på de mest utsatta grupperna.  EU, i samarbete med ECB, måste omgående initiera att det europeiska basinkomstsystemet (EBIS) implementeras. Initialt måste en basinkomstfond skapas – the European Basic Income Fund (EBIF) – som villkorslöst ska garantera en månatlig utbetalning i kontanter som säkerställer en skälig levnadsstandard för alla. Ett riktvärde kan vara 60 procent av medianinkomsten i respektive medlemsland. EBIF skulle återskapa den trygghet och framtidstro som håller på att gå förlorad hos Europas medborgare. Kanske är det så, att det som sedan 1796 har varit politiskt omöjligt, då upplysningsfilosofen Thomas Pain presenterade sin sociala innovation, har blivit politiskt oundvikligt.

EBIF går enkelt och snabbt att introducera och kräver ett minimum av byråkrati. En finansiell utgångspunkt kan vara det program ECB tillkännagav den 18 mars och som omfattar 750 billioner Euro (PEPP). För att PEPP ska ge effekt måste det kompletteras med EBIF för att säkerställa köpkraften hos alla medborgare enligt den enkla regeln; ingen konsumtion, ingen produktion. Annars hotar möjligen massarbetslöshet och ekonomisk depression som vi inte har sett sedan 1930-talet och med förfärande konsekvenser som följd.     

Men vår solidaritet måste sträcka sig längre än till den europeiska gränsen.  EU kan inte överleva som en isolerad ö i mänsklighetens världshav; vi är en del av den större globala helheten, vilket coronan har avslöjat på ett obarmhärtigt sätt. Därför måste Europas regeringar ta initiativ i FN:s Generalförsamling för att rädda den globala solidariteten, det globala samarbetet och säkerställa en samordnad och koordinerad global ledning genom att i ordnade former, inte som en panikåtgärd, implementera det globala basinkomstsystemet (the Global Basic Income System, GBIS). GBIS ger en uthållig global lösning på många av de utmaningar som världens regeringar enades om redan 2015 i FN-resolutionen ”Transformera Vår Värld”.

Givetvis är vi nu koncentrerade på vår egen kamp, och den skada vår ekonomi drabbas av, våra döda och risken för en massiv arbetslöshet. Icke desto mindre måste vi se framåt mot dagen efter att pandemin har nått sin kulmen och ebbat ut hos oss; när länder som är illa förberedda, fattigare och med större folkmängd än vårt land fortfarande kommer att hantera de värsta svårigheterna. I Afrika, där redan ett barn dör var trettionde sekund i malaria och den totala dödssiffran är en miljon om året, Sydamerika, Sydostasien och Södra Asien. Flertalet länder i dessa delar av världen saknar tillgång till en utvecklad ekonomi, robusta hälso- och sjukvårdssystem, och stabila institutioner för att bekämpa pandemin. Tills nu tycks de ha klarat smittspridningen ganska väl, men antalet ökar successivt och det berör också oss i Sverige, Europa och Världen. 

Kanske det viktigaste, trots allt, är att den obarmhärtiga coronan har lärt oss att på allvar ta ansvar för vår gemensamma globala framtid och de många ännu allvarligare globala utmaningar som väntar på globala solidariska lösningar.