Sjutton poliser dödades nyligen av maoistrebeller i ett bakhåll i den östra delstaten Chhattisgarh i Indien. Det var den dödligaste attacken sedan 2017. I ett uttalande uppger maoisterna att endast tre av deras egna dödades i attacken i strid med uppgifter från polisen.

Av Christin Sandberg

INDIEN Enligt uppgifter till nyhetsbyrån AFP var det runt 300 beväpnade rebeller som deltog i attacken som genomfördes den 21 mars, som resulterade i att 17 poliser dog och 14 skadades.

I ett uttalande från maoisterna den 26 mars hävdar de att endast tre av deras medlemmar dödades i attacken. Uttalandet kommer för att bemöta polisens uppgifter om att åtta till tio maoister dödades i sammandrabbningen.

Enligt uppgifter i den indiska tidningen Firstpost är det första gången som maoisterna uppger detaljer såsom bifogade foton, namn och position på de dödade.

Premiärminister Narendra Modi fördömde attacken, och den indiska regeringen svarade med att skicka fler säkerhetsstyrkor till området, som är känt för att vara ett fäste för maoisterna.

Rebellerna, som också går under namnet naxals – ett namn som har sitt ursprung i Naxalbari-byn – anses vara Indiens största interna säkerhetshot.

Urfolk i kläm

Maoisterna har hämtat inspiration från den kinesiska revolutionära ledaren Mao Zedong. Deras historia i Indien går tillbaka till 1960-talet. Sedan dess har de varit organiserade och fört sin vänsterkamp med krav på land, jobb och rättigheter för fattiga stamsamhällen som de menar ignoreras av regeringen. De finns främst i skogarna i de östra, centrala och södra delarna av landet.

Urfolket, adivasi, som bor i dessa mineralrika regioner i Indien är omkring 84 miljoner. De flesta är småbönder eller marklösa och lever i extrem fattigdom. De har hamnat mitt i konflikten mellan maoisterna och regeringsstykorna. Tusentals människor, de flesta från olika stamsamhällen, har dödats.

Säkerhetsstyrkor har anklagats för att ha begått brott mot mänskliga rättigheter och utomrättsliga avrättningar av oskyldiga ur urfolkspopulationen.

Människorättsaktivister och journalister har stämplats som ”urbana naxals” och blivit måltavlor för att de rapporterar om missbruk och olagliga avrättningar.

Uppror 1967

Maoisternas rötter sträcker sig dock ännu längre bakåt i tiden. Den kommunistiska politiska rörelsen i Indien startade på 1920-talet och var då del av den antikoloniala kampen under det brittiska styret.

Men den första radikala marxiströrelsen bildades i den södra delstaten Andrhra Pradesh efter att Indien blivit självständigt 1947.

Det första väpnade upproret skedde 1967 i den östligt belägna delstaten Västbengalen. Det utlöstes av att en bonde stoppades från att bearbeta sin egen mark. Upproret varade i 72 dagar innan det slogs ner av regeringsstyrkor. Det kom att inspirera andra runtom i landet till uppror.

År 1972 slog regeringen ned vad de kallade den första vågen av vänsterextremism.

Under de följande två decennierna levde de väpnade rörelserna, som består av flera grenar, i skymundan. Detta fram tills regeringen började bevilja gruvlicenser till privata och multinationella företag som en del av liberaliseringen och privatiseringen av ekonomin i början av 1990-talet.

Starkt fäste

Gruvaktiviteten som då började ta fart utgör ett hot mot människornas försörjningsmöjligheter. Det saknas basservice såsom vägar, hälsovård, utbildning och dricksvatten i regionen. Många är oroliga för att de ska tvångsförflyttas av regeringen för att naturresurser ska kunna exploateras i området.

Maoister från Andhra Pradesh hjälpte lokalbefolkningen i Chhattisharh att organisera sig till försvar för sina landrättigheter och under hot om tvångsförflyttningar på 1980-talet. Det har bidragit till att delstaten Chhattisharh har blivit ett av maoisternas starkaste fäste sedan gruvdriften inleddes.

– De (maoisterna) hjälpte stammarna att hålla kontroll över skogen och omfördela land. Så många från lokalbefolkningen anslöt sig till dem, sade Nandini Sundar, professor och författare till The Burning Forest: India’s War in Bastar till Al Jazeera.

– Cirka 80 till 90 procent av deras kärntrupp kommer från de lokala stamsamhällena. De är djupt inbäddade i byarna. Samtidigt är det inte så att alla stöder dem.