Ahmad är en av de 79 000 flyktingar som tog sig till Grekland via Turkiet under 2019. I flera månader väntade han på att få sin asylansökan hanterad i Morialägret, ett läger läkare runt om i Europa nu kräver ska utrymmas för att förhindra en katastrof om corona får fäste där. Ahmad valde att lämna lägret på grund av våldet där, och hamnade istället i en osäker tillvaro i Aten.

Av Sofia Sofroniadou

GREKLAND Ahmad som vistas illegalt i Aten och inte vill uppge sitt fullständiga namn öppnar dörren och kliver ut ur trerumslägenheten som han delar med 11 andra personer i en invandrartät del av Aten. För en sovplats i ett rum han delar med 4 andra personer betalar han 100 euro/månad.

– Men det är inklusive andra utgifter också som internet och el, säger Ahmad som är i 25-årsåldern och nyligen tagit sig till Aten från flyktinglägret Moria på Lesbos.

Den person som ansvarar för lägenheten tillåter oss inte att ha intervjun inne, men Ahmad vill berätta. Han föreslår ett café i närheten som vi kan sitta på.

Ahmad vet att varje steg han tar just nu är osäkert, han har inga dokument som tillåter honom att vistas i Aten och han kan när som helst stoppas av polis och gripas. På väg till caféet pekar Ahmad mot en butik tvärs över gatan, där står två polismän och tittar på mobilskal som visas i skyltfönstret.

– Polisen, säger han.

Afghanistan hellre än Moria

Jag undrar om han vill gå tillbaka eller avbryta men han skakar på huvudet. Ahmad är inte ensam, i Patission, den del av Aten vi befinner oss i är majoriteten invandrare och det är hit de flesta afghaner som kommer till Aten tar sig.

– Jag har hört att om de skulle gripa mig så skickar de mig till ett låst flyktingcenter i några månader och sedan tillbaka till Moria. Men i så fall skriver jag under deporteringen och går med på att skickas tillbaka till Afghanistan istället, fortsätter Ahmad.

– Jag tänker inte åka tillbaka till Moria!

Ahmad hade bott i Morialägret på Lesbos i ungefär 10 månader när han bestämde sig för att resa vidare till Aten, trots att han inte hade tillstånd att lämna Lesbos och trots att hans asylansökan skulle komma att frysas.

– Jag bestämde mig för att fly för att jag vill leva, säger Ahmad och hans ansikte blir allvarligt.

”Djungeln” utan varmt vatten

2015 tog den ombyggda militärbasen i Moria på Lesbos emot sina första flyktingar. Lägret hade byggts för 3 100 personer men det dröjde inte länge förrän Morialägret var överfullt. I dag befinner sig omkring 21 000 flyktingar i och omkring lägret, det område som kallas ”djungeln”. Majoriteten är utan tillgång till el, varmt vatten och skydd mot kyla och regn.

– Jag delade mitt tält med 15 andra personer, varje yta av tältgolvet var täckt, säger Ahmad och fortsätter:

– Under den tiden jag var i lägret blev våldet bara värre och värre. Jag hörde om många som dog i slagsmål, kvinnor och barn i lägret kunde inte ens gå på toaletten under kvällarna och alla var rädda, även vi, säger Ahmad och syftar på vännerna i tältet.

– Det var ofta bråk alldeles utanför vårt tält, fortsätter Ahmad och visar mig en video i sin telefon.

På videon han har i sin mobil hörs röster skrika på främmande språk och stenar träffa tältet, på nästa video har Ahmad filmat hur stenarna orsakat stora hål i tältduken.

– Det regnade hela natten så alla våra sovsäckar och filtar var blöta. Det var vinter, de torkade aldrig riktigt efter det, fortsätter Ahmad.

– En annan gång slog de på tältet med metallrör och skrek på mitt språk ”Kom ut så ska jag döda dig”, berättar Ahmad.

Drog ut på tiden

I ett klipp hörs polisen och slagsmålet har lugnat ner sig.

– Men de kom alltid när bråket var över, det var kanske tio poliser på 20 000 flyktingar, vad skulle de göra?

– Polisen och vakterna i Morialägret har inte en chans, fortsätter Ahmad.

Första gången jag träffade Ahmad var just i Morialägret i oktober förra året, vid hans tält som han delade med 15 vänner, då väntade han på att få komma på sin första intervju angående hans ansökan om asyl.

– Det är bråk och slagsmål nästan varje kväll, jag har sett flera personer skadas allvarligt eller dö. Vi flydde våra hemländer för att vi var utsatta för våld och förtryck, inte för att hamna i en likadan situation igen, sade Ahmad då.

Han hoppades att han snart skulle få tillstånd att röra sig fritt, men asylprocessen drog ut på tiden och den bokade intervjun med den grekiska migrationsmyndigheten sköts upp om och om igen.

Enorm press i lägret

Kvällen innan mitt besök hade det varit ett knivslagsmål i lägret, en ung pojke föll offer för våldet men klarade sig mirakulöst. Kniven hade träffat i sidan, strax under hjärtat. Vi åkte tillsammans mot sjukhuset för att besöka pojken och på vägen berättade Ahmad att attacken på pojken inte var en enskild händelse, några kvällar tidigare hade det varit ett bråk och efteråt hade han hört att en man fått sin hals avskuren.

– De är inte djur, sade Ahmad då, men den här situationen är fruktansvärd. Att leva så här under sådan press gör att vem som helst är kapabel till vad som helst, fortsatte han.

Tillbaka till cafét i Aten, där Ahmad har beställt in te med citron och jag en cappuccino, är det konstant rörelse. På gatan utanför är det människor som hela tiden kommer och går. En grupp unga män står utanför en utländsk restaurang och röker, snett mitt emot caféet där vi sitter. Ovanför restaurangens glasfasad sitter en namnskylt med vad som ser ut som en moské på en bild i anslutning till namnet på den upplysta skylten. Vid entrén hänger bilder på traditionella maträtter från Mellanöstern, en vattenpipa och en gyllene tekanna.

– Den är afghansk, säger Ahmad och pekar mot restaurangen. Ser du byggnaden på bilden, vid sidan av namnet? Det är en känd turistattraktion, fortsätter han.

Hazar från Afghanistan

Ahmad berättar att han kommer ifrån en utbildad familj i Afghanistan, både hans mamma och pappa har studerat, själv jobbade han som lärare i engelska i hemlandet, vilket blev svårare och svårare i och med talibanernas förtryck.

– De förbjöd mig att lära ut engelska, de förbjöd oss att se på tv och sedan ökade förtrycket och våldet, fortsätter Ahmad.

Efter en lång period av osäkerhet och våld som kulminerade i att sju personer som tillhörde den etniska gruppen hazarer halshöggs offentligt av talibanerna 2015 bestämde sig Ahmad, som också är hazar, att fly från Afghanistan.

En äldre man, Ali, kommer in på caféet och sätter sig vid vårt bord, han bor i lägenheten tillsammans med Ahmad. Ali (som inte heller vill uppge sitt fullständiga namn) berättar att hans fru och fyra barn bor i Sverige, själv har han inte träffat dem på tio år. När Ali får veta att jag är från Sverige ringer han upp sin son och räcker mig telefonen. En ung man svarar glatt på flytande svenska att de bor i ett litet samhälle i Mellansverige.

Ali får vistas i Aten i väntan på besked om hans asylansökan, men ber mig att inte avslöja hans efternamn med hänsyn till hans familj i Sverige. Ali är också från Afghanistan där han jobbade som polis för regeringen, för tio år sedan togs han till fånga av talibanerna och familjen flydde. Efter att hans son Jalal tagit sig till Sverige som ensamkommande flykting 2014 och fått uppehållstillstånd i Sverige och flyktingstatus på grund av Alis utsatta situation beviljades Alis fru och resterande barn uppehållstillstånd i Sverige som anhöriga till sonen Jalal. De trodde då att Ali hade avrättats av talibanerna. Men flera år senare fick de kontakt igen.

Ali väntar på besked

Jalal och familjen ansökte om att även Ali skulle få uppehållstillstånd i Sverige som anhörig så att familjen kunde återförenas, men det uppstod problem. De kunde inte bevisa att Ali var deras pappa och att han varit gift med mamman, hans ansökan avslogs.

– Det är ovanligt att ha något slags bevis om giftermål från Afghanistan från den tiden vi gifte oss, liksom identitetshandlingar, säger han.

Ali har varit i Grekland i några månader, han är en av dem som faktiskt har en pågående asylprocess och kan vistas lagligt i Aten i väntan på besked. Men för två veckor sedan kom ett stort bakslag. Trots att Ali väntar på att få sin asylansökan behandlad får han inte återförenas med familjen i Sverige i väntan på besked, utan måste få sin asylansökan behandlad i Grekland.

– Sedan dess kan jag inte sova, jag har ångest och är hela tiden orolig för framtiden. Jag skulle kunna göra vad som helst för att bevisa att de är min familj, säger Ali som berättar att hans hälsa blivit mycket sämre på den senaste tiden.

Han har dåligt minne och glömmer saker lätt, har kraftig migrän och konstant ångest berättar Ahmad.

Vad händer, frågar jag, om din asylansökan avslås här i Grekland?

– Jag kan inte tänka på det, säger Ali, det gör för ont i huvudet. Jag vill bara träffa min familj och vara nära mina barn igen, fortsätter han.

Falska id-handlingar

När Ali lämnat oss frågar jag Ahmad hur han lyckades ta sig till Aten utan tillstånd.

– Det finns flera sätt säger han, jag och en kompis åkte tillsammans. Vi promenerade från flyktinglägret sent på kvällen, när det blivit mörkt, in till Mytilini och hamnen. Vi försökte gömma oss under en lastbil, men de upptäckte oss när de kom med sina hundar, berättar Ahmad.

Varje kväll under en vecka promenerade han och vännen in till Mytilini som är öns huvudstad, för att försöka smita in med lasten i en av lastbilarna, men det var bara två kvällar i veckan som färjan gick från Lesbos mot fastlandet. Båda gångerna blev de upptäckta.

– Till slut köpte jag en förfalskad legitimation och kunde gå på färjan som vanligt, berättar Ahmad. Jag var tvungen att lämna Moria.

Det förfalskade dokumentet kostade honom 800 euro.

– Totalt har jag betalat ungefär 3 000 euro till smugglare för resan från Afghanistan, säger Ahmad.

Dyrast var resan från Turkiet, över vattnet till Lesbos i en gummibåt. Nästan 900 euro betalade han för den två timmar långa, riskabla färden.

– När jag kom i land var jag så glad, fortsätter Ahmad.

– Sedan kom jag till Moria och där blev det inte alls som jag trott.

”Ingen framtid här”

Eftersom Ahmad har lämnat Lesbos får han inte längre de 90 euro i månaden av myndigheterna som alla flyktingar får i uppehälle, som ska räcka till alla utgifter. Ahmad berättar att han kanske ska börja lära ut engelska via en organisation i närheten, han väntar på svar. Tills dess spenderar han mest tid i lägenheten.

– Där är det åtminstone varmt och det finns internet så att jag kan prata med min familj och mina vänner, jag har många vänner som redan är i andra länder i Europa och som hjälper mig med pengar nu så att jag kan leva, fortsätter Ahmad.

Det blir dags för Ahmad att gå och vi tar följe till torget han först åkte till när han kom till Aten, han visste att afghanerna samlas där och att han kunde få hjälp.

Det är fullt av folk på torget, barn som springer och leker, en grupp människor som står vid en banderoll med text på ett främmande språk. De två poliserna vi sett tidigare står här på torget nu, de tittar ut över grupperingarna av människor som sitter på caféernas serveringar, parkbänkarna och runt fontänen på torget. De går förbi en ung kvinna som lagt ut en filt över ett trappsteg och ställt en proppfylld väska som huvudkudde. Hon sitter framåtlutad och eldar med en tändare under glaspipan som hon fört mot sina läppar. På ett sätt är osäkerheten lika påtaglig i den här delen av Aten som i Morialägret, tänker jag.

Samma kväll skickar Ahmad ett sms, han sitter på en buss, berättar han, på väg norrut för att vandra över gränsen och ta sig vidare ut i Europa. “Jag har inget att förlora och det finns ingen framtid här i Grekland. Jag hör av mig.”, avslutar han.