Yttrandefrihetsförespråkare har länge drivit kampanj för att bli av med landets förtryckande och förtigande lagar om ärekränkning. Alla dessa ansträngningar – och fler – är nödvändiga för att bevara de vinster som gjorts sedan Suhartodiktaturen.

”Det är en kamp för den indonesiska journalistikens själ – och framtiden för demokrati och mänskliga rättigheter i Indonesien”, skriver Andreas Harsono, seniorresearcher vid Human Rights Watch i en exklusiv kommentar för Tidningen Global.

Av Andreas Harsono

KOMMENTAR/INDONESIEN Agus Sudibyo är medlem av Indonesiens pressråd och orolig för journalistikens tillstånd i Indonesien. Han har nyligen publicerat en bok, Tarung Digital: Propaganda Komputasional di Berbagai Negara (”Digital kamp: datorstyrd propaganda i många länder”) som beskriver den press som internetjättar som Google och Facebook lägger på indonesiska medier genom att dränera dem på mer än 50 procent av dess inkomster.

I Jakarta har den digitala störningen lett till frenetiska ansträngningar från lokala medier för att hitta nya intäktskällor.

– Vissa företag har introducerat så kallade innehållsskapare. Deras uppgift är mer eller mindre att observera och skriva vad som är viralt i cyberrymden i ett försök att öka och upprätthålla trafiken. Det är sensationellt. Vad är detta för slags journalistik? berättar Sudibyo.

Journalistik bidrar till urholkad demokrati

Den här typen av innehållsskapare fyller såväl media som sociala medier med desinformation. Professionell journalistik bör vara en källa till korrekt information och fungera som ett rättesnöre – men den är inte längre tillräckligt finansierad för att göra detta.

Detta är skrämmande, eftersom många experter har noterat att nedgången av kvalitetsjournalistik är relaterad till demokratins förfall.

En följd har blivit att låta många som kallar sig journalister få använda sina plattformar för att presentera egna åsikter som nyheter. Partiskheter som avvisar korrekt rapportering blir ett allt större problem för indonesiska redaktioner.

Islamismens framväxt – och faror

Bland de farligaste trenderna i dagens Indonesien är islamismens framväxt – en politisk ideologi som strävar efter en formalisering av islamisk sharia. Religiösa minoriteter, inklusive kristna, hinduer, buddhister, muslimska minoriteter som Ahmadiyah och shia, såväl som infödda troende, möter ökande nivåer av diskriminering, hot och våld – allt underblåst av hatretorik och desinformation som maskerar sig som just ”nyheter”.

Detta har under de senaste åren drivit på för att stänga tusentals kyrkor sedan den indonesiska regeringen införde den så kallade ”religiösa harmoniseringsförordningen” 2006, en lag som i praktiken ger majoriteten vetorätt över religiösa minoriteter.

Kvinnor och HBTQI-personer utsätts också för ökad diskriminering, delvis på grund av förvrängda medier. Provinsiella och lokala myndigheter har infört regler som kräver att flickor och kvinnor bär hijab, vilket leder till mobbning och psykisk ångest.

Flickor som inte följer reglerna har tvingats lämna skolor eller dragit sig tillbaka på grund av pressen, medan kvinnliga tjänstemän har förlorat sina jobb eller sagt upp sig för att slippa ständiga krav på att anpassa sig.

Oprofessionell journalistik

Journalister konfronteras nu ofta med känsliga ämnen, som homofobi och kvinnohat, som testar föreställningen om professionell journalistik. Och många medier får underkänt:

– Obalanserad rapportering, som är vanligt i Indonesien, har potential att döda HBTQI-individer, säger Kanza Vinaa från Swara transpersoner.

Yendra Budiana, talesperson för Ahmadiyah-gemenskapen i Indonesien, menar att ”religiösa minoriteter redan från första sekunden under en nyhetsbevakning alltid tvingas kämpa för sin religion eller trosuppfattning”:

– Och de möter medieinramningar som spelar på känslor, eskalerar spänningar och är alltid orättvisa mot offren, säger han.

Och allt sker inom en rättslig ram som inkluderar kolonialtidens brottsliga bestämmelser om ärekränkning och repressiva inhemska lagar och regler, inklusive angående internet.

David mot Goliat

För att ta itu med medias avprofessionalisering som präglat de senaste åren ber journalistföreningar därför det indonesiska parlamentet att anta ett lagförslag som kan tvinga teknikjättar att förhandla med indonesiska medier för att ge en mer rättvis andel av intäkterna, ett drag inspirerat av en banbrytande ny australisk lag.

Mindre organisationer arbetar även med att utbilda indonesiska journalister, särskilt i konservativa provinser, till att bli professionella reportrar.

Yttrandefrihetsförespråkare har länge drivit kampanj för att bli av med landets förtryckande och förtigande lagar om ärekränkning. Alla dessa ansträngningar – och fler – är nödvändiga för att bevara de vinster som gjorts sedan Suhartodiktaturen. Det är en kamp för den indonesiska journalistikens själ – och framtiden för demokrati och mänskliga rättigheter i Indonesien.

– – –

Andreas Harsono är seniorresearcher vid Human Rights Watch, grundare av Indonesia’s Alliance of Independent Journalists och fristående krönikör för Tidningen Global.