

XX. Foto: XX
LEDARE
- PUBLICERAD 2021-11-15
Dela artikeln:
Fiskarnas rike, eller människans?
Av Nette Wermeld Enström
LEDARE | I SVT-trilogin Fiskarnas rike tar dokumentärfilmaren Martin Falklind med oss under ytan i svenska älvar, sjöar och hav samtidigt som han visar hur undervattensvärldarna systematiskt förstörs av mänskliga aktiviteter.
Det är välgjort och snyggt filmat, stundtals mycket gripande.
Lekande fiskar och kuriosa om arter vi inte visste fanns blandas med fakta om hoten mot dem, som trålfiske, vattenkraft och politik, och vi får vi träffa yrkesfiskare, forskare, entreprenörer och tjänstemän från olika myndigheter.
Budskapet är enkelt: Vi har förstört fiskarnas rike men det är möjligt att reparera.
Inledningsvis hämtas inspiration från bland annat Island och Norge, där skydden av fiskbestånden (det vill säga fiskar som grupp och inte som individer) och deras livsmiljöer gjorts till nationella angelägenheter.
Island framställs föredömligt med sin storsatsning på global fisketurism och ”markägare som fattat att de kan maximera sina vinster”, om de bara låter vattnen och fisken skyddas. Till dramatiska toner sveper kameran över den avskogade ön, som hämtat ur en reklamfilm, och vi får vidare veta att det inte bara är turism och sportfiske som kan rädda fiskarnas rike, för lika viktigt är yrkesfisket.
Här presenteras Norge, med sina striktare fiskekvoter, som en solskenshistoria. Och ”allt handlar ju bara om vår egen överlevnad”, resonerar en ung fiskare som ärvt yrket av sin far och tillägger; ”vad ska jag göra om jag inte kan fiska, det är ju allt jag kan.”
Människans perspektiv är det enda perspektivet i Fiskarnas rike och enda syftet att rädda ”bestånden” är att vi ska kunna fortsätta fiska, för vårt höga nöjes skull och för att tjäna pengar.
Vattenvärlden och dess invånare är till för människan och beskrivs därför också konsekvent som ”våra.” Det är ”våra fiskar”och ”våra vatten” och i det här språket ligger verkligen makten.
I de andra avsnitten fortsätter äventyren till bland annat Florida, där sportfisket omsätter många gånger fler miljarder än yrkesfisket och ses som riktigt bra business.
Vi får också besöka några svenska orter där man, som Falklind uttrycker det, verkligen ”förstått sportfiskets möjligheter.” Som till exempel Jockfall i Norrbotten som årligen besöks av 70-80 000 turister, från världens alla hörn, och Mörrum i Blekinge som har landets ”ledande sportfiskevatten.”
Att Martin Falklind, tidigare chefredaktör för landets största fisketidning Fiskejournalen, själv är en hängiven sportfiskare har färgat av sig på produktionen. Djurättsperspektivet är obefintligt. Naturens rättigheter likaså, vilket verkligen borde ligga i tiden att bejaka. Den globala turismen porträtteras som hållbar, fast serien gör anspråk på att omfamna ”helheten.”
Man borde kunna kräva mer av en dokumentär produktion på Sveriges television. Och man borde i alla fall försöka gå till botten med problemet, att vi människor på bekostnad av alla andra djur fortfarande ser oss som jordens herrar.

Bara att det finns människor som Andris Fågelviskaren ger hopp. .

Hittills i år har 11 000 000 ton plast dumpats i världshaven enligt sajten The World Counts.
Dela artikeln: