Utanför Italiens huvudstad Rom ligger Italiens största kyrkogård, Flaminio. Här ligger många kända författare, konstnärer och politiker begravda, men här gömmer sig också en annan historia. En skamfläck som pågått i det fördolda – en kyrkogård för aborterade foster med mammans namn på korset.

Av Christin Sandberg

ITALIEN Ungefär en timme utanför Italiens huvudstad Roms centrum ligger Italiens största kyrkogård, Flaminio. Här ligger många kända författare, konstnärer och politiker begravda mellan 37 kilometers bilväg som går runt och tvärsigenom kyrkogården.

Men det är inte därför jag har tagit mig hit.

Här gömmer sig nämligen också en annan historia. En skamfläck, som tills den nyligen uppdagades av en ung kvinna i huvudstaden, pågått i det fördolda.

Flavia, vi kallar kvinnan så, bestämde sig sju månader efter att hon genomgått en svår terapeutisk abort, av hänsyn till kvinnans hälsa, för att ta reda på vad som hänt med fostret. I ett inlägg på sociala medier skriver hon att hon hade en svag minnesbild av att i samband med den traumatiska aborten fått frågan om hon önskade begrava det aborterade fostret efteråt. En fråga hon svarat nekande på.

”Jag var så förvirrad vid tillfället att jag inte tänkte på att fråga vad som skulle hända med fostret.”, skriver hon i inlägget.

Fostret begravdes

Sju månader senare ringer hon tillbaka till sjukhuset, där hon genomfört aborten, och vidare till bårhuset, för att ta reda på vad som hänt med fostret. Där får hon veta att fostret ännu finns kvar där och att, även om hon inte bett om det, så kommer det att begravas på kyrkogården Flaminio.

”Han kommer att få en plats med ett kors med namn och du kommer att kunna hitta den”, säger den anställde på bårhuset. ”Vilket namn? Jag har inte registrerat något namn. Han föddes ju död, svarar kvinnan”. ”Ert frun”, svarar rösten på andra sidan linjen.

Liksom hundratals andra kvinnor har Flavia drabbats av att det aborterade fostret har begravts och platsen märkts ut med ett träkors med kvinnans namn på, utan hennes medgivande och utan att hon vet om det, på kyrkogården Flaminio. En praktik som pågått under minst tjugo år utan att upptäckas.

När jag irrar omkring och letar efter dessa öppna gräsplättar med kors inne på kyrkogården, saktar plötsligt en av kyrkogårdens vaktbilar in. Mannen som kör vevar ner rutan, pekar ut platsen och varnar mig för att filma och fotografera.

Det ligger något hotfullt bakom det tillsynes vänliga tonfallet.

Snart är jag framme vid en av gravplatserna. De första raderna upptas av metallkors på vilka kvinnornas namn är ingraverade, liksom datum för nedgrävningen samt ett begravningsnummer.

Abortmotståndare attackerar abortpiller på nyuppsatta affischer. Foto: Christine Sandberg

130 kvinnor vill ha hjälp

Det är något sterilt över det hela. Alla dessa kvinnonamn, som om det vore en massgrav, med slumpmässigt uppställda kors med kvinnonamn.

Det är också en övergiven stämning. De bakre raderna består av träkors, en del står upp fortfarande, andra har fastnat i en stel lutning, Medan ytterligare andra kors ligger huller om buller i det leriga gräset.

Hur har det kunnat ske?

Luckor i lagen, påtryckningar från antiabort-organisationer och inte minst en del av det institutionella våld mot kvinnor som utövar rätten till abort, skriver den prestigefulla politiska veckotidningen L’Espresso, som ägnat flera nummer under hösten 2020 åt den i landet attackerade aborträtten.

Liksom L’Espresso plockade upp Flavias uppseendeväckande historia har även många kvinnorättsorganisationer uppmärksammat situationen.

Dessutom har 130 kvinnor som själva genomgått en terapeutisk abort, på bara ett par veckor, kontaktat organisationen Differenza Donna i Rom för legal hjälp.

– De berörda kvinnorna vill reagera på det som hänt och vara med och göra något åt situationen, och kvinnorna kommer gå vidare med varje enskilt ärende, säger Elisa Ercoli ordförande för kvinnorättsorganisationen Differenza Donna, till Tidningen Global.

Ercoli berättar på sitt kontorsrum på sjunde våningen i en centralt belägen byggnad i Rom att de agerade snabbt. Organisationens advokat Cathy La Torre har haft en hektisk tid att bistå kvinnor som vill ha hjälp med att ta reda på om deras aborterade foster också finns begravt någonstans. Och inte minst att se över alla lagar och regler på området.

Enligt lag ska ett foster som aborterats innan vecka 20 endast begravas om familjen ber om det. Från vecka 20 till vecka 28 begravs fostren på en kyrkogård om familjen önskar begravning, och övriga tas om hand för begravning på Flaminio. Familjemedlemmar kan fatta beslut över huvudet på kvinnan.

Det finns dock inget lagstöd för att sätta kvinnans namn på korset.

– Vi har bett om en redogörelse för hur dessa ärenden hanteras från alla inblandade parter, från sjukhuset via bårhuset till institutionen AMA som sköter om kyrkogårdarna. Från just AMA fick vi svaret att vi inte har rätt att kräva en sådan redogörelse, säger Ercoli.

Brott mot rätten till abort

Medan sjukhus och kyrkogårdsförvaltning skyller på varandra – kanske för att de saknar en bra förklaring – gällande denna praxis, har politikerna reagerat desto starkare. Samt säger sig villiga att agera.

– Vi har även haft ett möte med hälsoministeriet och utgår från att hälsoministern Roberto Speranza ser till att det här får ett slut, säger Ercoli.

Kvinnornas namn ska bort från korsen och endast kvinnan ska kunna besluta om hon vill begrava fostret.

– Det handlar inte bara om ett brott mot den personliga integriteten. Vi liknar det vid våld mot kvinnor, som tenderar att slå till när hon är som mest sårbar, säger Ercoli.

Hon fortsätter:

– Det är även ett brott mot kvinnans rätt till abort, vilket är en viktig fråga i ett land där nästan 90 procent av läkarna är samvetsvägrare ocwh vägrar utföra abort, trots att det är en lagstadgad rättighet. Och enligt lagen har kvinnan dessutom rätt att vara anonym, säger Ercoli.

Fick ingen vård

Många av kvinnorna har vittnat om stora svårigheter att få tillgång till sjukvården och inte minst god och värdig vård i ett mycket känsligt läge i livet i samband med aborten.

Valeria Costa från Ancona berättar om många fruktlösa samtal till olika sjukhus och vårdcentraler när hon ville göra abort. Hon hänvisades runt. Ingen verkade veta vem hon skulle prata med, eller när hon ringde var det stängt. Hon vittnar också om hur de flesta kontakter dessutom försökte få henne att behålla barnet mot hennes vilja.

Efter fyra timmar i ett väntrum en dag ryckte hennes man en läkare i rockärmen och bad honom titta på ultraljudsbilderna de hade med sig. Svaret de fick var, ”Uppenbart är ju fostret gravt missbildat, men troligtvis dör det av sig självt runt 20:e veckan, det är bara att vänta.”

– Istället för att stötta en kvinna som redan befinner sig i en svår situation utövar vårdpersonalen, på alla nivåer, psykologiska påtryckningar för att en ska ändra sitt beslut, säger Costa över en kaffe vid köksbordet i hennes hem. På golvet leker hennes 2-åriga dotter.

Costa fortsätter:

– Det är omänskligt att en kvinna som kräver sin rätt behandlas på det här viset. Det är inte en tjänst hon ber om, det är en rättighet hon har, fortsätter hon.

Costa säger att hade det inte varit för att hon har god kännedom om lagen och hade stöd av närstående vet hon inte om hon klarat att gå igenom aborten.

– De fick mig att känna mig smutsig. De lyckas helt enkelt förvränga verkligheten till den grad att du ifrågasätter om det är du som har fel, säger Costa.

Att dessa skammens fält nu kommit fram i ljuset i Italien, visar hur det institutionella och kulturella våldet ännu utövas mot enskilda kvinnor, som på grund av olika livsomständigheter utnyttjat en rätt till vård som i sig är fylld med lidande och tabu, för att hänga ut dem i offentlig skam.

Läkaren Silvana Agatone har försvarat aborträtten i hela sitt yrkesverksamma liv och sett hur det blivit svårare och svårare för italienska kvinnor att avbryta en graviditet. Foto: Privat

Allt fler samvetsvägrare

I dag uppskattas 70 procent av alla italienska läkare (det är bara läkare som får utföra aborter i Italien) vara samvetsvägrare, det vill säga de vägrar utföra abort med hänvisning till samvetsfrihet, – ett antal som ständigt ökar och som i vissa regioner uppgår till över 90 procent. Det har fått till följd att på runt hälften av landets sjukhus utförs inga aborter.

Silvana Agatone, läkare och ordförande i föreningen Laiga, som ger stöd till gynekologer som praktiserar lagen och utför aborter, säger att situationen är allvarlig.

– Antalet gynekologer som samvetsvägrar ökar konstant. Dessutom blir det allt vanligare att läkare i tjänst inte ens vägleder patienterna, säger hon och varnar för att rätten till abort snart bara finns på pappret.

Fortsätter utvecklingen i samma riktning kan det blir så att lagen finns kvar men inga läkare som avbryter graviditeter under kontrollerade former. I alla fall inte inom den offentliga vården. Agatone menar att i och med att möjligheten att samvetsvägra finns så överutnyttjas den.

– Det är inte ens så att alla som vägrar är övertygade, varken på ett personligt plan eller på grund av något särskilt skäl, utan det handlar om ett bekvämt val för att det ger dig som läkare större karriärmöjligheter. Det finns helt enkelt större social acceptans för samvetsvägrare, förklarar hon.

Aborträtt på 1970-talet

Aborträtten, som när den blev verklighet i Italien i slutet på 1970-talet, innebar en stor landvinning för kvinnorna, tycks nu anses vara ovärdig att genomföra.

– Utför du aborter riskerar du dåligt rykte och ses som trolldoktor, vilket innebär färre patienter till din privata klinik, säger Agatone.

Anna, som inte vågar uppge sitt riktiga namn på grund av rädsla för repressalier, arbetar som läkare inom den offentliga vården i en kuststad i södra Italien. Där har hon, sedan 1986, arbetat som ”icke samvetsvägrare”.

– Jag fick frågan i slutet av mina studier och funderade länge innan jag bestämde mig för att gå in i yrket som ”icke samvetsvägrare”.

För karriären hade det varit enklast att välja att gå in i yrket som samvetsvägrare, likt den stora majoriteten.

Har blivit illa behandlad

Det som fick henne att tänka annorlunda var hennes mamma.

– Mamma är en enkel människa. Hon har gått i skolan till och med grundskolan och är troende katolik, men har ett stort sunt förnuft. När jag var liten berättade hon historien om hur en väninna dött efter en injektion med persiljelösning efter att hon upptäckt att hon var gravid.

– Och jag minns att hon sade: Man kan inte bara lämna kvinnor att dö utan att någon gör något.

Det visade sig dock bli ett dyrköpt val. Anna har dömts ut, blivit illa behandlad och tvingats arbeta på egen hand.

–  Ingen försökte hindra mig från att arbeta som icke samvetsvägrare. Men jag insåg snart att skulle jag göra det, fick jag lov att göra det på egen hand.

Enligt Agatone är det flera icke samvetsvägrare som gett uttryck för att inte veta hur länge till de orkar eller vågar fortsätta.

Anna efter en förlossning. Anna  arbetar som läkare inom den offentliga vården och vågar inte uppge sitt riktiga namn på grund av rädsla för repressalier. Foto: Privat

Icke-fråga för politikerna

För politikerna tycks abort vara en icke-fråga. Förutom för ytterhögerpartierna som ständigt attackerar aborträtten. Det senaste handlar om abortpiller, som nationalkonservativa och främlingsfientliga partiet Lega, vill förbjuda med målet att italienska kvinnor ska föda fler barn (landet har under flera år slagit historiska bottenrekord i antalet födslar).

Som de flesta icke samvetsvägrare i Italien tillhör Anna och Silvana Agatone en äldre generation, som har 70-talets kamp för aborträtten i färskt minne.

Ägs av katolska kyrkan

I dag utbildas många blivande läkare
i landet på katolska universitet och får sedan anställning på sjukhus som
ägs av kyrkan. Där talas det inte om abort.

– På sekulära universitet undervisas det inte heller om abort, varför vet vi inte, men många blir läkare utan att känna till aborträtten, den så kallade ”lag 194”, säger Silvana Agatone som är mycket orolig för framtiden.

Samtidigt letar italienska kvinnor dagligen efter rätt nummer att ringa för att kunna avbryta en graviditet, när inte ens deras husläkare vet hur de ska gå tillväga.

* Valeria Costa och Anna heter egentligen något annat.