Världens ursprungsfolk har betalat ett högt pris för kolonialismens medhavda virus, sjukdomar och smittor. Covid-19 är inget undantag och forskare varnar för att coronaviruspandemin kan lämna svårläkta sår bland världens ursprungsfolk.

För dajaker på indonesiska Borneo ses ”självisolering” som vaccinet mot nya smittor. Men i ett Indonesien som växer, öppnar upp ursprungsfolks marker för ekonomiska aktörer och ämnar flytta sin huvudstad till Borneos djungel ställs allting på ända. Igen.

Av Klas Lundström

INDONESIEN En olycka kommer sällan ensam, heter det. För dajaker bosatta på indonesiska Borneo – Kalimantan – är det ett ordspråk med närmast profetiska undertoner. 2020 blev året med tre olyckor – en global pandemi, ett politiskt reformpaket och en aviserad huvudstadsflytt.

I oktober passerade Indonesien Filippinerna med flest rapporterade fall av covid-19 i hela Sydostasien. För Kalimantans 3,2 miljoner dajaker anlände coronaviruset jämte president Joko Widodos uppluckringar av Indonesiens marklagar. Däribland marker som huserar ursprungsfolk och ekoskyddade skogar.

– Det som förvånar mig mest är hur dåligt reformpaket är, säger Andreas Harsono, författare och journalist knuten till Human rights watch, till Tidningen Global.

”Kriminalisering av miljöaktivism”

Reformpaketet inkluderar 76 lagar nedskrivna i ett tusensidigt dokument och innebär 400 laguppluckringar som fått såväl opposition som tusentals indoneser att inta gator och torg i massiva protester.

President Widodos regering ämnar göra Indonesien ”vänligare för utländska investerare” och bästa sättet går via uppluckringar av redan svaga marklagar. Artikel 29A – till exempel – möjliggör för bruk av skyddsklassade marker, vilket i praktiken öppnar dörren för storskalig landgrabbing och exploatering av jungfruskogar i bland annat Västpapua och Kalimantan.

”Medan staten smörjer hjulen i gruvsektorn och underlättar för deras verksamhet används det indonesiska folket som insats i detta faustiska tillväxtprutande”, skriver miljöjournalisten och kommunikatören Stania Puspa i en analys för Globe. 

I Joko Widodos marknadsliberala högergir under sin andra och sista mandatperiod införs även långa fängelsestraff för personer eller rörelser som ”motsätter” sig markbruk – exempelvis för gruvdrift, skövling eller palmoljeplantager.

”Det här är ett sätt att kriminalisera ursprungsfolk, aktivister och andra som organiserar sig mot markstölder. Lagen ger polis befogenheter att kriminalisera vem som helst”, varnar Dewi Kartika, ordförande för jordreformsrörelsen Konsorsium pembaruan agraria, i en intervju med Detik News.

Från Jakarta till djungeln

Joko Widodo har gjort ”infrastruktur” till sitt politiska evangelium och endast några månader före covid-19-pandemins utbrott i kinesiska Wuhan lät presidenten meddela att morgondagens indonesiska politiska och ekonomiska Eden kommer att ligga i östra Kalimantan.

Den nuvarande huvudstaden Jakarta är belägen på den överbefolkade centralön Java och håller bokstavligen på att dratta i Javasjön till följd av osäker grund, överbebyggelse och okontrollerbar urbanisering.

Regeringen har inledningsvis 3 000 hektar mark att röra sig med. En yta som bedömare tror kommer svälla i takt med att stadsflyttlasset går av stapeln 2024, till en primär kostnad av 450 miljarder kronor.

Undanträngda – och i minoritet

En resa genom Kalimantans kluvna djungel – förbi palmoljebolagens socialt koncentrerade nybyggarbyar, Kalimantans palmoljeplantager och lokalanställdas splittrade inställning till förtjänade inkomster på bekostnad av svåra ekologiska sår – visar vad som står på spel.

Liv. Mångas liv.

Människors, djurs och ekologiska ekosystems. Liv som har svårt att frodas under rådande politiska hegemonis exploatering av naturresurser, utrymme och ekonomiska korridorer.

För Kalimantans ursprungsfolk handlar det om ett söndertrasat mångtusenårigt samhällskontrakt mellan natur och invånare. Ett Borneo som i tusentals år draperades i grönska och mångfald, men som i takt med öns uppdelning likt tårtbitar tillhörande tre separata nationer – Brunei, Indonesien och Malaysia – likt Amazonas, Kongobäckenet och Nya Guinea stöpts om till plantager i den kortsiktiga tillväxtekonomins tjänst.

För indonesiska Borneos del tog den ekologiska koloniseringen verklig fart 1969 i och med general Suhartos makttillträde och startskottet för tre decenniers brutal diktatur, skriver Andreas Harsono i Race, Islam and Power.

Folkmordet mellan 1965 och 1966 – med udden riktad mot kommunister, fackliga företrädare och minoriteter – tros ha kostat en miljon människor livet. Den unga diktaturen skrev i samma veva även om livsvillkoren i Kalimantan och fördrev den kinesiska minoriteten och överlät deras marker, kapital och inflytande åt västerländska och Suhartotrogna bolag som skodde sig på utvinning av gummi, palmolja och timmer.

”Miljontals hektar regnskog röjdes i Kalimantan. Plantageanställda brände skog för att bereda marker och drev upp dis som täckte stora delar av Sumatra och Kalimantan liksom Malaysia och Singapore”, skriver Andreas Harsono. ”Allt startade under 1970-talet, men dess globala påverkan blev känd först på 1990-talet. Då var dajakerna redan marginaliserade.”

Självisolering och självmedicinering

Sjukdomar, virus och pandemier har varit bärande element i västerländska och indonesiska kolonialiseringsprojekt i Kalimantan. För dajakerna har de introducerade dödsdomarna bekräftat ursprungsfolkets övertygelse om att självisolering är bästa vägen mot långsiktig överlevnad.

En inställning som räddat liv under den rådande pandemin, menar Frans Sani Lake, projektledare för Initiativet till en rätts- och fredskommission (JPIC), en social rörelse med fokus på dajakernas rättigheter baserad i Palangka Raya i centrala Kalimantan.

– Dajaker i Kalimantan har en tradition att skydda sig mot sjukdomar som exempelvis nu, under covid-19-pandemin. De har exempelvis för vana att stänga sina byar för utomstående och tillgripa olika traditionella mediciner som stärker deras immunförsvar, säger han till Tidningen Global.

Men i dagens Kalimantan har avståndet till omvärlden krympt. På många håll skiljer endast en bro eller skogsglänta traditionella dajaksamhällen från tillfälliga gruvstationer och nybyggarsamhällen. Möjligheten till ”självisolering” är begränsad och på indonesiska Borneo har uppemot 5 000 dajaker insjuknat av det globalhärjande coronaviruset, enligt JPIC:s kartläggning. Av dessa har över 4 000 återhämtat sig, men cirka 170 personer har dött.

– De hälsoalternativ som både centrala och provinsiella regeringar erbjuder är långt ifrån tillräckliga. Än mindre följer de sina egna hälsodirektiv, säger Frans Sani Lake.

I Kalimantans inre är infrastrukturen bristfällig och floder förblir mångas enda transportled, precis som för hundra år sedan. Således är även tillgången till sjukvård bristfällig, vilket sätter allt på sin spets i ett läge då en dödlig pandemi rasar och hotar geografiskt isolerade och socioekonomiskt svaga samhällen med smittohärdar bortom all kontroll.

– Dessutom kostar det att testa sig för covid-19, något få har utrymme för. Vilket gör det svårt att kartlägga virusets spridning, säger Frans Sani Lake.

”Långsiktiga ärr”

Kalimantans dajaker är inte ensamma att fråga sig vilken verklighet som väntar på andra sidan om covid-19-pandemin. Enligt FN:s särskilde covid-19-rapportör Victoria Tauli-Corpuz riskerar ursprungsfolk världen över att inte bara falla offer i större genomsnitt än övriga befolkningar, även politiska reformer hotar minoritetskulturer, språk och livsstilar.

Uppluckringar av miljölagar i exempelvis Indonesien och Brasilien har bäddat för privata aktörer som utnyttjar pandemin för att påskynda markstölder i områden som tillhör ursprungsfolk.

– Amazonas närmar sig redan ”brytpunkten” av en ekologisk kollaps, sade Leila Salazar-Lopez, chef för Amazon Watch, i ett tal 2019.

För Borneos del har Malaysia och Indonesiens mångåriga likgiltighet och även direkta stöd till privata bolags landgrabbing och fördrivning av ursprungsfolk för snabba intäkter från kol, palmolja och timmer knuffat in en av världens viktigaste koldioxiddammsugare i ett förorenat hörn. Och en flyttad huvudstad från Java till Kalimantan vore ännu en kännbar spik i kistan i en redan svår kamp att på lång sikt rädda Borneo undan ekologisk kollaps, menar Joshua Castellino, chef för Internationella minoritetsrättsgruppen (MRGI):

– Dajaker har varit konstanta offer för ekologisk nedbrytning och [en huvudstadsflytt] skulle fysiskt förstöra ännu mer av deras miljö, säger han till nyhetsbyrån Reuters.

Överlevnad – men till vilket pris?

Fastän Frans Sani Lake vid Initiativet till en rätts- och fredskommission (JPIC) anser att Kalimantans dajaker står bättre rustade i dag än vid tidigare pandemier återstår mycket jobb och politisk vilja för att säkra ursprungsfolkets rättigheter och plats i såväl dagens som morgondagens Kalimantan.

– Framför allt inser de att deras bästa chans ligger i att lita på sina traditionella, uråldriga kunskaper, säger han till Tidningen Global.

Men priset för överlevnad kan likväl bli högt. Det återstår att se var Kalimantans dajaker hör hemma i ett Indonesien som reformeras och luckras upp gällande naturresurser och skyddsklassade marker och sluts när det gäller kritikers rörelsefrihet. En ekvation som inte går att lösa förrän slutnotan för den rådande pandemins härjningar har skrivits. Och fram till dess – menar Frans Sani Lake – förblir de utelämnade åt sig själva, isolerade och avskurna från omvärlden.

Vare sig de vill det eller inte.

– Covid-19 har slagit hårt mot inhemska dajaksamhällen, särskilt i centrala Kalimantan. Deras möjligheter att samlas och bistå varandra har begränsats och de kan inte hålla varandra uppdaterade om saker och tings tillstånd, säger han.